Att granska sig själv och sina vänner

I tjugo års tid har jag skrivit ner mina tankar och reflektioner efter varje dansarrangemang jag bevistat. Till en början var det endast korta noteringar på baksidan av orkesterkort som samlades i små album i min gamla trotjänare utefter vägarna, AKO291. Under åren har dock de korta noteringarna utvecklats till de dagböcker de är idag, en utveckling i såväl omfång och detaljrikedom som i språkbruk och omsorg. I januari 2005 tog dansdagböckerna steget ut på Webben och även om jag förstås var medveten om att det skulle ge skrivandet en ny innebörd så hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur stora konsekvenserna skulle bli eller ens kunnat ana alla de nya aspekter jag skulle komma att tvingas ta i beaktande allteftersom fler och fler började ta del av mitt orerande. I grunden handlar det för min del fortfarande om att skriva för min egen skull, för min egen förståelse och för att säkra mina egna minnen. Att andra läser är kul och förhoppningsvis kan det leda till diskussioner och nya insikter för andra såväl som för mig, men egoistiskt nog är mitt fokus oförändrat och jag skriver uteslutande för mig själv i första hand.

Med åren har jag ofrånkomligt lärt känna många musiker och arrangörer, och allteftersom jag blivit medveten om att många av dessa faktiskt läser mina dagböcker så har jag känt mig nödd och tvungen till att i allt större grad lägga omfattande omsorg vid hur jag uttrycker mig såväl som att de åsikter jag fäster på pränt underbyggs med djupare och tydligare analyser. Samtidigt kvarstår faktum att jag i första hand skriver för min egen skull och jag tillåter inte mig själv att bedriva självcensur, det jag skulle ha skrivit i en privat dansdagbok vill jag skriva även fast jag vet att många läser mina ord. Jag lägger alltså stor vikt vid att inte censurera mig själv, samtidigt som jag däremot granskar mina formuleringar väldigt noggrant. På så sätt har jag idag nått en trygghet i mig själv och genom att vara så saklig som jag förmår så kan jag rakryggat stå för mina åsikter, likväl som att jag är öppen för att ändra mina åsikter när jag på egen väg eller med bistånd från andra förkovrar mig och blir klokare.

I höst har jag tagit steget och själv blivit arrangör, något som skapat ytterligare bryderier kring mitt dansdagboksskrivande, och det av två skäl. För det första, och i mina ögon mest centrala, så innebär insteget i arrangörsrollen att jag inte längre kan leva upp till mina egna högt ställda krav på mig själv som en observant och vass kritiker. För hur gärna jag än vill så är det svårt att granska sig själv med samma skarpa ögon som annars, åtminstone är det så det känns för mig. Jag känner mig hemmablind och orättvis i den mening att jag inte förmår förhålla mig på samma sätt till mina egna arrangemang som till andras. Efter en hel del grubblerier har jag dock kommit fram till att på den här punkten så får jag nog kort och gott acceptera faktum och hoppas på att andra vill och vågar ge mig den återkoppling jag vet att vi alla behöver för att kunna sträva framåt och hela tiden bli bättre.

En annan konsekvens av arrangörsrollen kommer sig av att man ju sällan är helt ensam som arrangerar. Ofta är många delaktiga och ibland kan jag hamna i en sits där jag inte är inblandad i alla delar av arrangemanget och således kan jag då faktiskt inta ett rent utanförperspektiv och i vanlig ordning granska det hela med stor skärpa. Även fast jag själv ser det som något positivt så kan jag samtidigt förstå att mina samarbetspartners inte självklart är odelat positiva till när mina kritiska blickar riktas inåt och åsikterna sedan delges en större allmänhet. Eftersom jag själv aldrig har som avsikt att klanka ner utan endast har förbättringsinriktade syften så kan jag ibland ha svårt att komma ihåg hur andra kan uppfatta det hela. Det är dock min grundmurade övertygelse att det aldrig gör någon nytta att hålla inne med åsikter. Åsikter är inte farliga om de uttrycks och därmed kan tas i beaktande. Åsikter är bara farliga om de hålls tillbaka och inte får komma ut.

Att våga granska
Att våga granska sig själv och sina vänner är således en stor utmaning och något som jag funderat en hel del på den senaste tiden. När det gäller saklighet i granskning av dansband så tycker jag mig ha funnit en sund och konstruktiv balans som jag kan känna mig trygg i. Med för mig tydliga definitioner på dansbandsbetygen så har jag idag ett referenssystem som jag kan stå för och det underlättar oerhört mycket. Förutom att granska banden så finns det en annan komponent i varje dansarrangemang som ligger mig mycket varmt om hjärtat att granska och det är serveringsdelen, och här har jag fram till idag saknat verktyg för att förenkla min analys. Jag brukar förvisso som regel alltid kommentera fyra dimensioner, priser, utbud, prismärkning och köbildningsproblematik, men jag har till dags dato saknat verktyg för att maximera min objektivitet i detta värv. Som en följd av mina nya obehagskänslor inför att kritisera "de mina" så kommer jag därför att försöka definiera mer objektiva mätvärden för denna analys. Jag kommer att ha väldefinierade och objektiva parametervärden för FPI (Fika-Pris-Index) och FPM (Fika-Pris-Märkning) samt subjektiva men ändock konsekvent klargjorda omdömen för FIK (Fika-Index-Klass) och FKP (Fika-Kö-Prestanda). Med hjälp av detta system hoppas jag lättare kunna granska såväl andras som mina egna arrangemang, likväl som det är min förhoppning att därigenom undvika obehagliga situationer till följd av inåtriktad kritik. Inom kort kommer detta att bli en obligatorisk del av varje dansdagbok, det återstår dock arbete med utformningen likväl som att det sedan skall implementeras. Jag känner stor entusiasm inför detta nya grepp, framtiden får utvisa om det kommer att fungera men jag vill åtminstone göra ett försök.