Årsdagbok
Nedan visas LEJons kompletta uppsättning dansdagböcker för valt år.
|
4 kapsyler
|
Att Zlips inleder dansåret på Furuparken är en sedan flertalet år väletablerad tradition. Beskedet i februari 2011 om att Zlips inte längre skulle existera på andra sidan årsskiftet lämnade således ett gapande hål i dansprogrammet, att byta ut ett sådant ankare en traditionskväll som Trettondagsafton görs inte med enkelhet. Ett hopp om en fortsättning började dock spira under sommaren i och med att Matts uttalade sin ambition att driva Zlips vidare med ny besättning, och när jag i augusti nåddes av beskedet om att Berit Andersson var klar som ny sångerska så kände jag omedelbart att Zlips har en framtid. Idén föddes samtidigt om att låta det nya Zlips premiärspela med ett kortare set på Trettondagsafton, ett förslag som också föll Matts i smaken och därmed var det bestämt. Redan tidigare hade ett band förekommit mer än något annat i mina tankar rörande Trettondagsafton, och med Zlips smygpremiär som guldkorn till kvällen så var också valet av huvudband kristallklart, Dreams skulle det bli.
Ibland har man det stora nöjet att få se sina förväntningar och förhoppningar besannas helt och fullt, och den här kvällen blev det verkligen så. I god tid före klockan 21 började publiken strömma till och när Dreams spelade upp till första dans så blev det omedelbart full fart på dansgolvet. Totalt sett så blev aftonen folkrik och stämningen var verkligen på topp, en bättre premiär än såhär hade inte Dreams kunnat få på Furuparken. Och Dreams levererade också förtjänstfullt, de inledde kvällen med några riktiga toppdanser, musikaliskt sett, och föreställningen fortsatte. Det är bara några få saker som drar ner betyget. Det första är några onödiga repriser under sista timman, de var inte många och låtarna var toppnummer, men med fler än två reprislåtar blir det märkbart och därmed något som helt i onödan kan uppfattas som en svaghet. Utöver detta finns vissa brister i sång på en del låtar, såväl ton- som textmässigt. På båda dessa fronter är jag dock övertygad om att Dreams kommer att fylla i de små luckor som finns, min syn på Dreams som ett band för framtiden kvarstår och har stärkts ytterligare. Noteras bör också att de problemfritt skötte damernas/herrarnas, professionellt jobbat grabbar!
Klockan 23 var det så dags för en förväntansfull men nervös Matts Nylander att äntra scenen tillsammans med sina nya kollegor i Zlips. På och kring dansgolvet anades samma förväntansfulla stämning, det kokade av nyfikenhet inför den fågel Fenix som nu skulle resa sig ur askan. Efter några inledande ord presenterade Matts sin besättning ackompanjerad av introt till Nanne Grönvalls "Håll om mig" som sedermera fick inleda första dans. Denna öppning var verkligen fulländad, det svängde, det var tight, det var riktigt bra, det var nytt, men samtidigt så var det inget snack om att det var Zlips som vi hörde. De som inte trott att någon skulle kunna axla manteln efter Melissa Williams torde snart ha fått sina tvivel skingrade, Berit Andersson har röstresurser och karaktär som gör henne perfekt i den här rollen. Det hörs också att övriga är kompetenta och erfarna musiker, Daniel Mårtensson blommar ut bakom trummorna och lägger grunden för allt övrigt medan Kent Ögren låter basen bygga flera musikaliska våningar på den grunden. Zlipsarna spelade i 40 minuter och hann då leverera tio låtar i fem danser. Det bjöds på uppskattade låtar från tidigare Zlipsrepertoar, fräscht i nya tappningar, medan hälften av låtlistan bestod av uppfriskande nytillskott, något som ytterligare förstärkte det positiva helhetsintrycket. Jag kan inte annat än lyfta på hatten och buga, detta var en smygpremiär som gav mersmak och det var verkligen Zlips som vi hörde. Publiken strödde rikligt med lovord över det de hört och det var en märkbart lättad Matts som tog emot alla ovationer. Mycket arbete återstår men jag känner mig rätt säker på att vi den här kvällen såg början på en ny framgångssaga. Den enda smolken i Zlipsbägaren just nu är att de fortfarande saknar en permanent gitarrist och sångare. Denna afton hade de rutinerat stöd av vikarierande Thomas Weije, att övertala Thomas till att stanna kvar torde stå högt på prioritetslistan.
Jag hade själv en riktigt trevlig danskväll. Då kvällen saknade paus valde vi att inte ha barfiket öppet och därmed fick jag extra mycket utrymme till att dansa. Lina var på besök och gjorde mig för första gången sällskap på Furuparken, vilket givetvis gjorde kvällen extra minnesvärd.
Tack till Dreams, Zlips och den underbara publiken för en fantastisk kväll, hur toppar vi detta 2013?? 
|
3 kapsyler
|
Wahlströms sista spelning, en tillställning som undertecknad egentligen inte hade något alls att göra på, men likväl styrdes SEM600 denna afton mot Örebro och Brunnsparken. Förutom Lina och undertecknad så hade vi också trevligt sällskap av Anders J. då vi lämnade Norrköping strax efter klockan 19, väl men behagligt tilltagen framförhållning för att väl i Örebro hinna ta ett varv inom ICA och sedan i lugn och ro hänga in i garderoben innan första dans.
Inte mindre än 1250 personer kom att trängas och i viss mån trivas på Brunnsparkens fina dansgolv denna afton. Golvet var sprängfullt från första dans och flytet var imponerande dåligt, det finns verkligen enormt många "jag kör mitt eget parkeringsrace"-dansare härnere. Visst, det är aldrig kul att bli överkörd som man blir på vissa håll, men då händer det ju iaf saker. Ty än värre anser jag det vara när det är tvärstopp på golvet och man inte tar sig någonstans. Med normal publiktäthet är det ju bara att köra om betongsuggorna lite elegant, men en sådanhär afton så blir det verkligen stopp och jag får inte utlopp för all dansenergi min kropp rymmer där jag frustrerad fastnar bakom långsamtgående ekipage.
Sen var det ju detta med Wahlströms, ett band som jag inte dansat till särskilt många gånger men som jag konsekvent skytt som pesten och aldrig förstått mig på. Genom åren har jag haft en och endast en lyckad danskväll till Wahlströms och det var andra lyckliga omständigheter som gjorde den kvällens storhet, trots Wahlströms och inte tack vare Wahlströms. Denna sista kväll ville jag verkligen gärna ge dem en sista chans, försöka mig på att uppskatta dem på bästa sätt, men det var en hopplös föresats. Jag vill absolut inte förringa dem som älskar Wahlströms och alla de härliga dansupplevelser som dessa fått till detta band, men själv är jag verkligen helt oförstående för hos mig förmår de inte väcka någon dansinspiration. Visst, de har en del härliga guldkorn (icke "Wahlströmslåtar"), men på det stora hela är det ett riktigt tråkigt sound, vämjeliga egna låtar och som jag upplever det rent tråkmoget. Så nej, jag sörjer inte detta band en sekund utan gläder mig åt att risken för att än en gång drabbas av dem på någon dansmara nu är undanröjd, förhoppningsvis bereder deras sorti plats för yngre och fräschare förmågor att kliva fram.
Min danskväll, rent dansmässigt, blev ingen höjdare och det berodde verkligen inte på danssällskapet. Nej musik och dansmiljö gjorde nog det mesta, i god kombination med att jag aldrig lyckades finna mig själv och min annars så avslappnade och balanserat trygga danskänsla. Den här kvällen kände jag mig som en urusel dansare, jag var som mest nöjd när jag tryggt fick följa Lina som tog på sig föraransvaret.
|
5 kapsyler
|
Redan i början av december ringde Lars Ahlin och bokade transport med SEM600 från Östersund till Hallen denna fredagskväll 20:e januari. Därmed var kvällen definitivt inbokad även för undertecknad, även om det ändå knappast rått några tvivel om detta. Tillsammans med Lina lämnade jag Optand vid 19:45 och efter att ha plockat upp Isabell på vägen in mot stan så mötte vi så upp våra långväga dansgäster från Katrineholm och Mantorp. Strax efter klockan 20 lämnade vi så Östersund och efter en lagom lugn körning anlände vi till Hallen prick klockan 21.
Danskvällen i Hallen blev likt föregående år en riktigt trevlig kväll, var tredje gammeldans tar på krafterna och det blir varmt. Stökigheten var förvisso rätt stor, men aningen mindre påtaglig än föregående år. Publiken är en spännande blandning av alla typer från närområdet såväl som från stan, sällandansare såväl som de främsta dansnördarna, jättekul. Jannez var förstås i högform och levererade den starka blandning som förväntas av dem, jag har inget att anmärka på.
I paus köade vi och handlade fika i fiket, Trocadero och stutar med ost respektive skinka. Utbudet, serveringen, priserna och kvalitén får godkänt, men inte mer. Serveringstempot skulle kunna vara mycket bättre med mer självservering och tydligare information. Jag fick lov att fråga om vilka sorters läsk som fanns att tillgå, samt sedan bli serverad. Likaså var jag tvungen att fråga om vad som fanns i stutarna, och oststutarna hade de bakom disk medan ost/skinka låg framme på disken. Allt detta gör att man måste prata mer och inte kan bestämma vad man vill ha förrän man kommer fram, vilket tar mycket tid. Köerna skulle kunna förintas och försäljningen skulle kunna öka med bättre logistik. Godbitarna var inte dyra, men lite tråkiga. Stutarna var goda, men alldeles för små, jag förordar den dubbla storleken eller mellanvägen som vi har på Furuparken. Priset på 35 kronor måste också sägas vara alltför högt, inte om stutarna varit dubbelt så stora men i nuvarande storlek kändes det snudd på astronomiskt. Jag utdelar således ett stutminus, trots att de smakade gott!
Min danskväll bjöd många fina danser, men jag kände mig lite frustrerad över stökigheten och att jag inte riktigt kunde finna det komfortabla lugnet och min egen stabila dans, tack och lov fick jag några härliga ögonblick tillsammans med Lina då den rätta danskänslan infann sig, väldigt värdefullt.
Tack Hallen, nästa år kommer vi åter!
|
5 kapsyler
|
Som vanligt sista helgen i januari så stod Shake denna kväll på Furuparkens scen. Det blev en bra kväll med skapligt mycket folk i god blandning, bra dansfolk och fin stämning. Jag dansade rätt mycket och fick mig en hel del bra danser till livs, min danslust gav sig tidvis tillkänna och jag kände mig rätt bra, fast det är långt till de där magiska danserna och det känns avlägset att än en gång få uppleva en verklig firefox.
Shake tyckte jag levererade riktigt bra den här kvällen, jag saknar ännu det gamla Shake väldigt mycket men jag börjar förlika mig med det nuvarande pojkbandet likväl som med repertoaren, och jag upplever även att de jobbat en hel del just med att utveckla repertoaren åt ett håll som faller mig mer i smaken.
En fin kväll blev det, tack till Shake och den goa publiken för en lyckad tillställning!
|
5 kapsyler
|
Efter fem års total trogenhet gentemot Ö-viksmaran, eller Dansmaran, eller Maran, ja det finns ju bara ett obestridligt original när vi talar om denna form av arrangemang, så var tiden nu mogen för mig att faktiskt stå över februari månads stora dansorgie. Tidernas dansår har för mig följts av en inte total men ändock enormt djup danssvacka för vilken jag inte ser något annat botemedel än dansransonering. Istället för att resa till ett köldanfrätt Ö-vik sökte jag mig därför denna helg söderut där en efterlängtad värme väntade, om än att kvicksilvret även i Norrköping strävade nära 20-gradersstrecket på den negativa delen av celsiusskalan.
På söndagen vankades det ändock dans då Perikles gästade Ljungsbro, och strax efter slaget 17 lämnade en till bredden fylld fransk plastbåt Albrektsvägens hamn med destination Ljungsbro Folkets Park. Besättningen bestod förutom Styrman Jonsson och Kapten Nilsson också av skeppstrubadurduon Kassel och Jonsson samt skeppsläkare Macar. Vid 17:50 angjorde vi vår sluthamn och kunde lugnt finna fast mark under fötterna och byta till lättare landkrabbeskor innan danskvällen tog sin början.
Det blev en riktigt bra danskväll med lagom mycket och bra dansfolk, dansbarheten var således hög. Dansgolvet på Ljungsbro Folkets Park är ypperligt fint att dansa på, om än inte så glatt som jag skulle önska, och lokalen saknar besvärande hinder. Perikles var strålande och levererade såväl klassiker som sentida listlåtar i typisk Periklesanda, det senaste året har de hittat tillbaka till sig själva genom att fräscha upp och rensa ut.
Min danskväll blev riktigt bra och jag dansade i stort sett oavbrutet, bortsett från extranumren. Jag hade ju nu inte dansat på över en vecka och än längre sedan var det som jag bevistade en helt "normal" danskväll med god dansbarhet och utan att jag själv var arrangör. En viss ringrostighet fanns där, men med trygg inledning i Linas sällskap så sipprade snart dansen ur mig. Därefter bjöds jag på såväl nyförvärv som goda återbesök i dansens virvlar. I vanlig ordning vid dansanarki så bjöd jag mig veteligt inte upp en endaste gång och påverkade således inte kvällen alls, jag är som bekant alldeles för långsam för att hinna föregå de alerta damerna i uppbjudandets (det numera desperata slitandets) ädla konst.
I paus inhandlades räkmackor och Trocadero i fiket, mycket smarrigt och även mackan var riktigt god.
Kvällen gick fort och lärdomar till nästa gång är att jag ska:
- Slå vakt om mitt norrländska ursprung och hålla fast vid att vägra dansa dubbla danser, kvällen räcker så mycket längre då och istället jag kan försöka mig på att lyckas bjuda tillbaka (något som folk tycks ha missat poängen med).
- Planera och var på min vakt så att jag själv faktiskt också får bjuda upp, anarkin till trots.
|
5 kapsyler
|
Lina jobbade
Jag körde SEM600...
Kristoffer, Anders
Johanna, Jessica
Väldigt vilsen, inte helt främmande, men ändå som en alien
Norrlänningskommentar
Önskan om damernas/herrarnas
Min danskväll, svår inledning, först efter paus hittade jag mig själv litegrann, tack till nnn för den "normala" dansen.
Mycket folk, egentligen inte trångt men såååå mycket långsamtgående ekipage, även på snabba låtar, betongsuggevarning utfärdas!