En kväll i början av januari ringde telefonen och andra änden av tråden visade sig sluta i Mantorp, varpå två platser bokades i SEM600 för färd Östersund-Hallen-Östersund denna kväll den 18/1. Utöver söderlandssällskapet så plockade jag vid 19:45 upp Sofia inne i stan, och därefter Marielle ute i Ås. Till Hallen valde jag att köra E14, från Ås blev då sträckan 62 km.

Vi anlände till Hallen i lagom god tid cirka 20:45, perfekt för att stå redo till första dans. Jag inledde kvällen tillsammans med Marielle och redan i första dansen anade jag att något inte stod rätt till med Jannez, Kjelle lät inte alls kry och han såg ut att kämpa hårt med sången. Under kvällen märktes det sedermera att de disponerat om solosången en del med mer soloinslag från Anderas och Peo, likväl är Kjelle bandets huvudsångare och hans bekymmer gick således allt annat än obemärkt förbi. Med tanke på förutsättningarna så levererade Jannez en riktigt bra kväll, att var tredje låt var gammeldans underlättade förstås då det innebar en hel del röstvila. Efter kvällen ställde Jannez in helgens övriga spelningar, förståeligt och vi är tacksamma för att de ändock valde att genomföra den här spelningen.

Jag hade en bra danskväll och det var riktigt dansbart kvällen igenom, även gammeldanserna gick fint att dansa hela kvällen utan att riskera livet. Bland kvällens positiva inslag kan nämnas Helenes kommentar "jag vill kramas", vilket innebar att hon avstod gnussande och vi fick därmed några härligt bra gnussfria danser.

I paus inhandlades förstås fika i fiket där ett rätt medelmåttigt betyg utdelas, det hela fungerade som föregående år med en onödigt stökig logistik. Kvalitén på utbudet var dock ok, undantaget de futtiga godbitarna av billig storpackskaraktär.

Efter danskvällens slut så rullade vi åter mot Östersund och jag valde nu att köra isvägen för att bjuda våra gäster på ett extra exotiskt inslag. Isvägen var väldigt skumpig men något vi garanterat kommer att komma ihåg. Väl åter i Ås noterade jag en i princip på pricken identisk mätarställning och kan därmed dra slutsatsen att från Östersund så sparar man ett par mil på att köra isvägen, om än att restiden blir ungefär densamma.

Med dryga tusentalet dansdagböcker i bagaget så är det många dagböcker som försvinner i mängden, men också ett antal som utmärker sig, som är extra minnesvärda, som bildar milstolpar i mitt dansande likväl som i mitt liv. Den dansdagbok jag nu skall författa är en sådan som utmärker sig på ett nytt sätt, förvisso i ett lite tråkigt avseende men likväl är det ett ack så relevant avtryck av mitt liv, här och nu. Idag när jag nu skriver detta lyder almanackans datum lördag den 23:e februari 2013 och det är således exakt tre veckor sedan jag egentligen skulle ha suttit och skrivit dessa rader, ty dagboken handlar om fredagskvällen på Ö-viksmaran den 1:a februari. Nu blev det dock inget skrivet den lördagen, och inte dagen efter, och inte heller veckorna som därpå följde. Efter maran gick nämligen luften ur mig, jag tappade farten och först nu känner jag mig redo att vid tangentbordet ta mig an den kvällen, den helgen i Ö-vik. På tre veckor hinner minnen suddas ut och tappa sin skärpa, sin lyster, men nu är allt som det är och denna Ö-viksmara får således nöja sig med att sammanfattas med ett mer översiktligt perspektiv, var sak har sin tid.

Den Ö-viksmara som nalkades i början av februari innebar återfödelsen av en liten danslust, en liten glöd hade börjat väckas till liv inom mig. Mitt senaste besök på Ö-viksmaran var i september 2011, detta magiska, magnifika, vilda och fullständigt explosivt formidabla dansår 2011. När 2011 nådde sitt slut så var det dock också som om jag dansmässigt passerat en ny gräns, som att något fullbordats. Under 2012 dansade jag därför inte på långa vägar lika mycket som året innan, och avstod Ö-viksmarorna eftersom jag inte kände lust att åka, annat prioriterades. När marahelgen nu stod för dörren så var det med en känsla av nymodighet i kombination med nostalgi som jag packade bilen för avfärd mot kusten.

Min mararesa utgick från Selsålandet där jag vid 13:15 på fredagen fick besök av Helene och Martine i Birks bil. Packning lastades över till den trogne SEM600 och resan mot Ö-vik begynte. Väl på plats vid 15:30-tiden så lämnade jag av mina reskamrater vid Hotell Focus, varefter jag mötte upp Lina som samåkt i bil från Norrköping. Via en tur till Kvantum där fler vänner anslöt så begav vi oss ut till Gullvik där vi hyrt stuga likt jag gjort många gånger förr, ett gott återseende. Sambos för helgen var denna helg, förutom undertecknad och Lina, även Cecilia R., Fredrik Ö., Emelie N., Fredrik H., och sist men inte minst Johan T. som i sista stund gjorde vår sexmannaboning trivsamt överbokad. Väl i stugan gjorde vi processen kort med oss själva och snart rullade vi åter in mot staden för middag på Restaurang Mamma Mia.

Min danskväll på fredagen kan sammanfattas som ganska bra, jag hade genomgående väldigt trevligt och dansade lagom intensivt, jag var lite fredagstrött men fick ändå inte någon direkt blackout som jag annars ofta drabbas av någon gång under en 8-timmars danskväll. Publikmässigt så tror jag aldrig att jag sett så lite folk på en marakväll i Ö-vik, men samtidigt så var det förbryllande stökigt och svårdansat på det stora golvet. Kvällens höjdpunkter var främst några dansvändor uppe på lilla golvet, men på det stora hela så finns ingen större detaljrikedom än så att orera om, en bra kväll kort och gott.

Banden den här aftonen var en riktigt kul och frisk blandning, två band som jag gillar skarpt och ett som jag personligen inte är repertoarmässigt överförtjust i att dansa till, men just den här kvällen så var det faktiskt de senare, Expanders, som i mina ögon levererade mest övertygande. Dreams och Voyage har båda repertoarer som jag älskar, men båda lämnade den här kvällen lite mer att önska rent ljudmässigt. Dreams hade ett på tok för skränigt ljud och inte minst Jockes röst klev ofta utanför gränsen för vad som kan sägas vara angenämt. Voyage å andra sidan kändes alltför tama i sin ljudbild, vilket måhända blev än mer påtagligt då de tog över efter Dreams som dövat vår hörsel. Bäst ljud hade alltså Expanders, vilket skall applåderas då ljudet tidigare ofta varit något som de fått skarp kritik för av mig såväl som av andra.

Vid slaget 23:00 (askungetid) så samlades en icke oansenlig skara nedanför trappan för traditionsenlig färd till Max. På Max mötte vi upp den käre dr Jonsson som i vanlig ordning stod över fredagens dans, den här gången pga 22:45-ankomst med tåg från Luleå.

När danskvällen till slut var till ända så hägrade horisontalläge i stugans hårda sängar, men innan någon fick sova så avnjöt vi med god aptit något dussin varmkorv, trött men dansberusat samspråkandes och analyserandes kvällens äventyr. För mig blev det debut i bäddsoffan denna natt, helt ok faktiskt och för två personer lämpligare än att trängas på 80 cm.

En ytterst annorlunda kväll bjöd denna alla-hjärtans-dag, inte det vanliga och inte alls vad jag hade tänkt mig varken veckan innan eller dagen innan. Att åka till Hudik för dans var ett spontant infall, en flykt undan en smärtsam verklighet i kombination med en vilja att faktiskt få dansa till Pure Divine vid något annat tillfälle än på en mara. Väl på plats blev det således ett kallduschbesked att Pure Divine ställt in kvällens spelning och dessutom meddelat att de lägger av som dansband. Även om jag förstår svårigheten att hitta ett annat band med så kort varsel så var det en klar besvikelse att ersättningsbandet skulle bli Black Jack, ett band med en helt annan stil. Nåväl, detta var inget att göra något åt utan vi fick gilla läget helt enkelt.

Tillsammans med Emelie anlände jag till Folkets Hus vid 18:30 (jaja, numera kallas det tydligen Kulturhuset men jag kommer att fortsätta att använda det enda sanna namnet). Det visade sig vara ganska folkigt, men en ovanlig blandning publik då det var särskoleverksamheten som låg bakom arrangemanget. Hur som helst kul att se så mycket människor ute en torsdagskväll och kul att återse Folkets Hus fina danslokal. Tyvärr hade de dock vallat golvet med kaffe som bara klumpade sig ovanpå, inget vidare glid men en massa skit som lade sig på hög under skorna.

Min danskväll blev verkligen sådär. Om vi börjar med bandet så var det en tudelad känsla, väldigt nostalgiskt att åter efter 13 år dansa till Black Jack men samtidigt var det en för mig ytterst tråkig och oinspirerande musik som det bjöds på. Tillsammans med det tröga golvet och mitt allt annat än peppade allmäntillstånd så fanns inte mycket att ge, kvällen igenom präglades av en dominerande upplevelse på dansgolvet och det var hur enormt kasst och tråkigt jag dansade. Höjdpunkterna var att jag faktiskt fick chans till några riktiga sällandanser, men tyvärr bjöd jag nog inte dessa damer på något särskilt anmärkningsvärt intryck.

Fikat smakade bra till väldigt vänliga priser, men noteras bör att det inte fanns några mackor utan endast korv för tio kronor, index och klass nedan är således inte riktigt rättvisande.

Efter danskvällens slut, när Black Jacks eftertexter ebbat ut, så var det skönt att få inta horisontalläge på danspensionat Nordin. Jag var väldigt trött och somnade snabbare än någonsin, LEJon är onekligen inte sitt bästa jag just nu.

När den ena danskvällen är den andra lik, banden alltid desamma, dansställena likaså, och människorna man dansar med så bekanta att man känner sig som del i ett dansnördigt hippiekollektiv, ja då är det inte konstigt om danslusten tryter och andra aktiviteter tar överhanden. Den här kvällen var vi dock ett gäng som bröt oss utanför de vanliga ramarna, inte så att vi åkte till något helt obekant ställe och inte heller var vi något radikalt obekant gäng som gav oss iväg. Men att åka till Erikslund för dans är ändock inget som tillhör några rutiner, och framförallt är det inte varje dag man dansar till ett halvmoget gammalt Sannex under nytt namn. På scenen väntade nämligen Per-Håkans, en konstellation av gamla Sannex-musiker som återfunnit varann och dansscenen, lite nostalgi, lite kult, samt med förhoppning om att det inte heller skulle vara så jävla illa.

Debut i SEM600 gjorde denna kväll Jessica H. som anslöt i Optand tillsammans med Sigrid som plockats upp inne i stan. Vår avfärd var planerad ca 19:20, vilket vi också lyckades bra med. Dock ringde M-T mig just när vi rullade iväg, hon hade lyckats göra tidig kväll och skulle just lämna jobbet, danssugen förstås. Givetvis så väntade vi in henne och vi kom således istället att lämna Brunflo på slaget 20:00. Den magiska "alltid-i-tid-bilen" fixade dock färden i vanlig ordning så att vi anlände till Erikslund i lagom tid klockan 20:55, kvartetten kunde med andra ord inta dansgolvet till första dans.

Det blev ingen man-ur-huse-uppslutning i Erikslund denna kväll, men vi som var där tycktes överlag ha en trevlig afton. Jag inledde kvällen med ett antal fina danser med mina ressällskapsdamer, jag och Sigrid konstaterade att vi inte dansat med varann på snart ett år, så det var verkligen på tiden. Utrymmet på golvet var gott och man kunde ta ut svängarna, man kunde ösa på. Jessica fixade så att Per-Håkans spelade lite gammeldans, inte direkt det bästa jag hört på den fronten med jag och Jessica var ändå nöjda med att få oss lite av den varan till livs. Vad gäller Per-Håkans prestationer i övrigt så kände man igen de gamla Sannex-takterna, galenskaperna likväl som den stora spännvidden från fräscht och kul till övermoget trist. Det funkar absolut att dansa till, tre kapsyler ger jag.

I paus så inhandlades fika i fiket, Trocaderon var slut så jag fick nöja mig med RC-cola. Mackan med bland annat potatissallad och kyckling var ett annorlunda inslag, inte helt fel men kanske inte helt rätt heller. Kladdkakemuffinsen däremot var härligt kladdig och god, tummen upp. Totalt sett billiga priser, nu var det lite folk den här kvällen så serveringen fungerade bra men det finns annars en hel del att göra för bättre logistik och bättre fart på serveringen.

Efter pausen fick jag och Em äntligen finna varann igen, det var ett tag sedan sist men väl i dansen så exploderade allt åter ut i äkta firefox. När vi gav oss 45 minuter senare så var jag helt drypande blöt och skakis av urladdningens endorfinpåslag, underbart.

Att köra hem från Erikslund känns som rena lyxen, bara dryga tio mil och det var knappt så att baksätespassagerarna hann somna. Vi poppade blandad 80-talsmusik och det var en sådan där riktigt skön körning genom natten.

DansYrans andra kväll var här, en kväll där vi verkligen inte sparat på krutet utan radat upp tre riktiga tungviktare på en och samma scen. Jag och Lina hade sovit stora delar av dagen och var riktigt slösega inför kvällen, varför vi anlände först vid 20-tiden. Vilan hade dock gjort oss gott och vi kom båda att ha fullt av energi kvällen igenom.

Blender fortsatte förstås att i vanlig ordning leverera väl även denna afton, stabilaste och proffsigaste bandet som står att finna. Sannex i sin tur höll även de mycket hög klass, det låter bra om dem även om jag anser att de lämnar en del mer att önska rent repertoarmässigt. Jag hörde den här kvällen från flera håll kommentaren att Sannex har "sväng", något de säkert har men det är något som jag personligen inte kan relatera till ("sväng" är tydligen ointressant för min dans som istället främst eftertraktar "sug"). Slutligen hade vi så Zlips och de skämdes verkligen inte för sig den här kvällen. Även om Zlips har det sämsta ljudet i jämförelse med Blender och Sannex så var det Zlips som bjöd på mest liv och själ från scenen, riktigt jävla bra. Med Yohios "Heartbreak Hotel" visade de framfötterna och markerade sin närvaro i nuet såväl som sin förmåga att tolka och framföra, kvällens bästa Zlips!

Jag hade en helt grym kväll, idel bra danser och en kropp full av energi som öste Firefoxar på löpande band. Tack för dansgolvet, för utrymmet, för fantastiskt bra danssällskap, för inspirerande musik, för DansYra av högsta klass. En skapligt rejäl paus tog vi även denna afton vid halvtid, i vanlig ordning svalkades och blöttes strupen av ljuvlig Trocadero.

Dansmara i Gävle igen, inte direkt min tekopp men efter mycket velande så bestämde jag mig till slut för att åka. Efter att först ha fått sällskap av AnnaMarielle Olofsson så plockade vi upp Björn Lindman vid Kvantum prick klockan 13 och i Brunflo blev sällskapet slutligen komplett då även Cecilia Risvall anslöt. I lagom lugn färd E14/E4 tog vi oss till Gävle via mat- och piffningsstopp i Tönnebro och vi anlände till Parken i lagom god tid vid 18:20. Vi hade alla köpt tredagarsbiljett för 550:- som vi i entrén bytte mot praktiska band. Strax efter 18:30 mötte jag upp Lina som kommit från Norrköping tillsammans med Christian och gänget.

Fredagen blev en helt ok kväll, jag dansade en hel del och var varken låg eller hög utan bara lagom nöjd. Bäst enligt min musiksmak var denna kväll Zlips, tätt följda av Umbrella (som dock hade väldigt hög ljudnivå där inne på det ljudmässigt knepiga lilla dansgolvet). Casanovas är ju inga storfavoriter men de fungerar. Voize dansade jag bara till en kortare stund, det lät rätt bra men kändes väldigt mycket gubbcoverband, ett band vars hjärtan klappar för Status Quo.

För mig blev kvällen lite forumartad med flera bra samtal med band och arrangörer, idéer föddes som jag kommer att smida vidare på.

När vi skulle gå så lämnade vi dansgolvet i god tid före sista dansen för att slippa kö i garderoben, vilket bara lyckades till viss del. Stort underskott på garderobspersonal gjorde nämligen att kaoset snabbt tilltog i garderoben, här behöver mer resurser sättas in. Nöjda med kvällen gav vi oss så av mot Valbo och inte helt obekanta annexet på Hotell Ramudden där Christian i vanlig ordning hade bokat upp boende. Lina lämnade Parken med en extra pikant erfarenhet i bagaget, hon hade nämligen lyckats kröna kvällen med en dans tillsammans med lokale kändisen "bonde-söker-fru-bonden" Sven-Arne som tydligen fick väl godkänt dansbetyg.

Söndag i Gävle och Hotell Ramudden, tillika min födelsedag. Denna födelsedag blev på många sätt rätt lik förra årets på samma plats, en väldigt lugn dag som mestadels tillbringades på hotellet i Linas goa sällskap. Den stundande danskvällen med sina fyra timmar skulle komma att bli en lättviktare i marasammanhang, något jag såg fram emot just för det mindre formatet och förhoppningen om mindre trängsel och mer svängrum på dansgolvet.

Vi infann oss på Parken i god tid vid 17:30, varför vi stod redo och väntade när klockan nådde 18 och kvällen skulle ta sin början. Döm då om vår förvåning när Expanders meddelade att de ämnade fördröja starten en kvart pga långa köer till garderoben. Alltså, var gick det fel med tankeverksamheten här? Sedan när blev det rätt att de som infunnit sig i tid skall drabbas till förmån för eftersläntrare? Om man hade velat kompensera för fördröjningar i garderoben skulle man i så fall kort och gott ha bett banden spela lite längre, inte att senarelägga kvällen. Vi talar ju här om en ynka fyra timmar lång kväll med två band, dvs en kväll då banden ändå knappt hinner spela mycket mer än halva sin repertoar.

Jag hade en bra kväll, men det blev inte särskilt mycket lugnare på golvet utan det kändes lika fullpackat och stökigt som tidigare kvällar. Varken Expanders eller Sannex är ju några toppfavoriter för min del, men båda banden har ju en del riktigt bra delar i repertoaren så även jag fick mig danstillfredsställelse till livs. Gävle är dock Gävle, ett bra arrangemang men i en besvärlig danslokal och med Sveriges mest fanatiska danspublik, inte direkt någon toppfavorit.

Inför hemresan till Östersund så hade jag ambitionen att komma iväg i skaplig tid, dvs jag hade bett mitt resesällskap att inte hänga kvar till sista tonen utan låta oss komma iväg efter "sista dansen". Jag och Lina gick dessutom tidigare för att hämta ut kläderna ur garderoben och värma bilen för snar avfärd. Något gick dock fel och vi kom likt förbannat inte iväg förrän vid 22:40, jag frågar mig hur det kan vara så svårt att komma iväg? Hemresan blev sen men gick dock bra, Lina körde till Sundsvall och sedan tog jag över de sista 20 milen.

Tack Gävle, Tack Leif, bra jobbat!!

Detta som ursprungligen var tänkt som en helt vanlig Furankväll kom att bli något väldigt annorlunda, ett annat upplägg i en annan lokal, en festkväll och samtidigt tillfället som jag bedömer kommer att kunna klassas som Voyage stora genombrott i Jämtland.

Att det blev dans på Gamla Teatern den här kvällen var resultatet av tre saker; att jag hade bokat ett formidabelt bra band till Furan, att ÖBRK sökte en plats och ett tillfälle för en jubileumsfest, samt att vi i samtal med varandra lät Ulf blomma ut med sina idéer till att förena det ena med det andra och att testa annorlunda grepp.

ÖBRKS's gäster började droppa in redan strax efter 17 och det var ett festklätt sällskap som tog plats för middag vid 18:30-tiden. Jag avvek då för att fixa mat till mig själv och Voyage på Restaurang Lejonsson i Kopparhuset. Väl tillbaka vid 22-snåret så började eftersläppsgästerna att anlända och när Voyage tog scenen i besittning vid 22:45 så fylldes golvet snabbt med dansare.

Det blev en lite kortare men intensiv danskväll, Voyage tog en kvarts paus klockan 12 och bjöd i övrigt på en riktigt imponerande spelning. Jag har nog aldrig fått höra så mycket positiv feedback på ett band som denna kväll, alla var smått lyriska. Ulf som ju har hört och sett mycket genom åren och som verkligen har känslan för vad som har det som krävs, han uttryckte imponerad att detta måste vara det bästa som hänt dansbandssverige på flera år, och jag kan inte annat än att hålla med. Ärligt talat kan jag inte finna någon svaghet i Voyage, det är en uppsättning helt grymma musiker med en av de starkaste kvinnliga solister jag hört i den här branschen, dessutom har de en egen och genuin repertoar som övertygar. Gårdagskvällens höjdpunkter för min del var givetvis sista dansen med min favorit "Not a day goes by" (Liv ger mig gåshud) tillsammans med "All the way", men också Pinks "Try" samt extranumret "U & ur hand" (också av Pink).

Tillbaka till Vemdalen för ännu ett dansbandsforum, den här gången i bästa sällskap med Lina. Vi anlände vid 18:30-tiden och hann lagom med att checka in och göra oss presentabla innan den traditionella torsdagsmiddagen på Hennings.

Dansen denna kväll bjöd något gammalt i ny form, något stabilt men fräscht och något riktigt nytt. Jannez i ny sättning med Togge bakom trummorna testade jag ju redan i söndags och intrycket den här kvällen var detsamma, nämligen att det känns som en välgörande förnyelse med ny energi i bandet. Kjelle är saknad, inte tal om annat, men vad som än skett så har bandet lidit av ohälsa som drabbat deras prestationer under den vinter som gått. Nästa band ut den här kvällen var Dreams, ett av mina personliga favoritband som också lidit av vissa problem i vinter, jag tänker då i första hand på dåligt ljud och då i synnerhet i samband med Ö-viksmaran. Den här kvällen var jag och Lina överens om att Dreams lät bättre än på länge, jag njöt av dem i fulla drag. Sista bandet upp vad Statuz, ett nytt band som debuterat så sent som i november 2012. Det låter bra, men det låter ungt och trevande. Repertoarmässigt får jag inte riktigt grepp om dem, det är förvisso nytt i vissa delar och till arrangemang, men det finns väl så mycket gammalt dansbandströööök i repertoaren för att falla mig i smaken. Nja, vi får se, jag ser fram emot att höra Statuz igen men de fick mig iaf inte på fall den här gången.

Dansmässigt så var det en bra afton med fint glid, gott om utrymme och inget direkt sölande på dansgolvet. Att de tagit bort den störiga baren mitt på dansgolvet var ett mycket bra steg i rätt riktning, likaså att det nu fanns en hel del bord i såväl sittande som stående höjd. Totalt cirka 800 besökare innebar en bra uppvärmning inför helgen.

Både jag och Lina var trötta och slitna och orkade inte hålla ut hela kvällen utan avvek strax efter midnatt, hotellrummets egna bastu fick då stå till tjänst en kort stund innan det var dags att njuta av de vita sköna hotellakanens omsorger.

Dag tre på Vemdalsforum och i vanlig ordning innebar det lite mer arbete än föregående dagar då det vankades arrangörslunch med såväl musik som tävlingar och allvarssnack. Efter detta hann vi med en kortare eftermiddagslur innan det än en gång var dags för piffning inför middag. Denna kväll stod Looking Back Band med gäster för middagsuppvärmningen och vi kom igång riktigt ordentligt. Under middagens första halva fick vi på scenen besök av Erik Lihm och Ann-Cathrine Wiklander som bjöd oss på en kortvariant av den musikaliska föreställning som de nu turnerar med. Visst, det skall erkännas att detta inte var det mest tilltalande mina öron hört, helt enkelt för att det inte är min musik. Det var dock ändå en bra spelning som jag är övertygad om hade tilltalat min mor väldigt mycket om hon hade varit där i mitt ställe. Till efterrätten höjdes energinivåerna rejält då slaBang äntrade scenen, fantastiska norrlandsgubbar under ledning av Kung Bore, ett gäng som verkligen besitter konsten att såväl spela som snacka och bjuda helt och fullt på sig själva.

Så var det då dags för dansen. På grund av att Canyons tvingats ställa in på fredagen och Looking Back Band då var inhoppare så hade vi nöjet av njuta av dessa härliga herrar både fredag och lördag. Vid deras sida på lördagen stod Jive, ett mogenband som förstås inte riktigt tilltalar undertecknad, men Jive är ett rutinerat band som låter bra och i vissa delar har de en repertoar som faktiskt även passar mig. Sist ut denna afton och detta forum hade vi så grabbarna i Umbrella vilka bara blir bättre och mer övertygande för varje gång, det finns knappast något som nu kan stå i deras väg mot en framgångsrik karriär.

Jag hade en toppendanskväll, dansade mycket med Lina men fick också många andra bra danser. Den förhoppning om en något nyktrare repris med Dansanka som jag närt efter fredagens trevliga men lite sliriga dans införlivades och jag måste säga att det gjorde vi verkligen förbannat bra, just lovely. Stökighetsmässigt så var lördagen ungefär som fredagen, hanterbart med andra ord men jag önskar att det fanns något sätt att hålla den flytande födan borta från dansgolvet.

Tack till Vemdalsskalet för denna gång, det var ett fall framåt för detta arrangemang som dock skulle behöva söka sig lite mer tillbaka till sina forumrötter och inte utvecklas till att bli vilken dansgala som helst.

Det som skulle komma att ske denna afton var något synnerligen otippat, en danskväll som helt och fullt klassificerar under rubriken studiebesök. Detta halvknäppa äventyr kom sig av att jag under dagen var och hjälpte till med inför-säsongen-fixande på Hanssons Loge, och därifrån hade ett gäng bestämt att de på kvällen skulle samla ihop en minibuss och förära Täfteås sommarpremiär med ett besök. Jag skulle aldrig själv ha kommit på tanken men när nu erbjudandet fanns där så tänkte jag att det ändå är något som borde upplevas AFK. Sagt och gjort, strax före klockan 18 (mätta av Engströms delikata middag) blev jag och Karin upplockade i Långsele och vi begynte den långa färden upp till Umeå och Täfteå. En skumpig tre timmar lång resa senare var vi på plats lagom till första dans, precis som 900 andra danssuktande människor från när och fjärran. Jag trodde att kvällens skumpiga resa då var över, men jag skulle strax få erfara att det ännu bara varit en uppvärmning inför det som nu stundade, det stora kosläppet i Täfteå.

Så vad säger man om en kväll som denna? Ja jag måste erkänna att det sannerligen var en upplevelse, om än ingen dansmässigt överväldigande sådan. Främst så är det imponerande att idag se dansarrangemang av enkelt slag, med ett band i fyra timmar, locka så mycket folk. Man behöver inte vara något LEJon för att räkna ut att detta var en ekonomiskt och därmed hållbarhetsmässigt lyckad kväll. Åldersmässigt så var besöksklientelet av ett slag som vi tyvärr inte ser så mycket av längre ute på allmän dans, huvudsakligen 50+ och människor av alla de sorter. Stämningen var hög, publiken entusiastisk och golvet härligt glatt, men den dominerande känslan var ändock upplevelsen av att befinna sig mitt i en vilt skenande buffelhjord, eller för den delen mitt emellan fem samtidigt krockande skenande buffelhjordar.

Bortsett från kalabaliken på dansgolvet så kan man knappast påstå att förutsättningarna för utopisk LEJondans var optimala i musikväg heller, mina erfarenheter av Drifters är sparsmakade men de möten som varit har inte direkt väckt någon utpräglad kärlek. "Mina fötter rör sig inte", uttalade jag som nobbningsfras till Helene Ångström när vi var i Nälden för några år sedan och Drifters stod på scenen. Visst, det låter inte illa på något sätt men det är i stora delar så extremt tråkigt och inte alls min grej. Jag dansade dock och räddningen denna kväll var att jag i förväg annonserat min ankomst och därmed (måhända) lyckats locka åtminstone en ytterligare icke-stammis att besöka Täfteå denna kväll, Monika F. räddade helt klart min kväll.

Vad mer kan sägas om Täfteå loge? Det är ett på många sätt trivsamt ställe, en stor danslokal och funktionellt på alla sätt (undantaget då det inre vassa hörnet som L-formen ger där det ständigt uppstod extra tumult). Entrépriset på 170 spänn är högst i klassen för likande ställen men inte astronomiskt, med sådana besökssiffror så BEHÖVER man inte ha ett så pass högt entrépris men å andra sidan så KAN man ha det. Om entrépriset var högt så var dock fikapriserna desto attraktivare med ett index så lågt som på 40:-, föredömligt. Fikat höll god standardklass och det fanns Trocadero, att Egon dessutom bjöd gjorde ju inte saken sämre, tack för det!

När danskvällen sedermera nådde sitt slut var det ett trött men ändå inte särskilt dansutmattat LEJon som tog plats längst bak i bussen för ännu några skumpiga timmars färd. Längs vägen stannade vi för att inmundiga medhavd matsäck, samt för att tanka. Först vid 5-tiden på söndagsmorgonen kunde jag sluta ögonen och sova gott i min härligt mörklagda "skrubb" på Engström-Asplunds danspensionat.

Sommardanspremiärerna radas nu upp och denna kväll på Sandviken var tredje premiärkvällen på en vecka. Det var ingen direkt högsommarvärme som tog emot oss på Sandviken, men inte heller var det särskilt kallt utan sommaren känns bara lite försiktigt avvaktande med sitt intåg. Jag hade haft Egon på besök sedan kvällen innan och vi anlände till Sandviken i lagom god tid vid 20:50, då var det redan en del folk på plats och det kändes att detta skulle bli en bra kväll, det låg liksom i luften.

Mycket riktigt så blev också detta en riktig toppenkväll, dryga trehundra personer borgade för bra tryck utan någon egentlig trängsel, superbt dansbart. Även den här kvällen dansade jag nästintill samtliga danser, jag stod dock över två danser. Många trevliga och dansanta bekanta var på plats och jag fick mig alla sorters danser till livs, liksom några nyförvärv.

Jannez levererade bättre än på länge med ny energi och nya låtar, härligt och nu når de äntligen åter upp till den klass som de spelat i under så många år.

I paus gjorde jag och Egon sällskap för fika i fiket, mycket goda mackor och bra överlag men väl så höga priser kan noteras med ett index på 75 kronor. Folkigt var det i fiket med gott umgänge.

Jag skulle klassa detta som en av de bästa Sandvikenkvällarna på flera år, den gav mersmak på såväl Sandviken som Jannez!