Reflektioner om krockar, klubbar, publik och samverkan

Denna reflektion är en kommentar till ett inlägg på DansLogen om dansställen vars tillfällen krockar. Längst ner vid artikelns slut återfinns länk till inlägget på DansLogen.

3/12 2016 tycks ha blivit en kväll då allt ska hända på en och samma gång, det är kul att kulturlivet sprudlar men det finns gränser som när de passeras leder in på en väg där ALLA blir förlorare. Hur stort till yta och folkmängd ska man dra gränsen för ett ställes upptagningsområde? Vilka arrangemang delar samma publik, vilka överlappar och vilka är väsensskilda? Om vi ser till arrangemangen med Horizont i Bricka och Expanders i Ramvik så finns ett överlapp i upptagningsområde, men det är ändock 20 mil mellan dessa ställen och ska vi alls ha en levande socialdanskultur kvar måste vi tillåta visst överlapp. Vi har också varit medvetna om varandra sedan länge och båda arrangemangen är dessutom allmänt kända sedan i augusti, vi gick ut med Ramvik-kvällen en vecka in i augusti och Bricka lade ut info kort därefter, det är knappast någon som sett dessa två som skadligt inkräktande på varandra. Det finns en publik i Sundsvall som kan åka åt vardera håll, men det är ändå ingen katastrof att de den här gången skulle få fördelas mellan två ställen vardera tiotalet mil bort.

Dock är det givetvis olämpligt agerat av en dansklubb att boka in Mannerz i Sundsvall samma kväll, detta oavsett om man går ut med det som ett allmänt arrangemang eller en tillställning bara för medlemmar. Som dansklubb kan jag tycka att man har ett ansvar, helt enkelt för att man organiserar och representerar så många medlemmar i vars intresse det ligger att värna utbudet av socialdansställen och socialdanstillfällen. Ansvaret ökar dessutom om den aktuella klubben nu också börjat agera arrangör, för som arrangör har man ett ansvar att se till helheten.

Det finns vidare en annan part som har ack så stort ansvar, vilket flera tidigare nämnt här, och det är bokningsbolagen. I det här fallet så delar Horizont och Mannerz bokningsbolag, vilket innebär att två band som båda är relativt nya på banan och som behöver maximal uppbackning för att vinna publik plötsligt ställs mot varandra. Jag antar att den här situationen har uppstått som en följd av att Mannerz-kvällen i Sundsvall bokats som en sluten medlemstillställning och då tänker man vanligtvis som bokare att det inte gör någon skillnad vilket band som hamnar där då tillställningen ändå blir av och det med en viss specifik publik. Rätt eller fel tänkt, men uppenbart har det inte varit helt tydligt att detta är en sluten tillställning då så många tycks betrakta den som ett allmänt arrangemang.

Vi måste komma ihåg en sak; det finns ingen idag som arrangerar dans för att det är en kommersiellt lukrativ verksamhet. Det finns lycksökare som tycks tro det och som plötsligt dyker upp från ingenstans för att göra business på dans. De brukar inte bli framgångsrika och inte heller långlivade, men de kan ställa till stor skada då deras dumdristighet kan sänka både dem själva och andra arrangörer på en och samma gång. Vi som ägnar oss åt att arrangera dans gör det för att vi brinner för socialdanskulturens fortlevnad och vår utmaning är ständigt att försöka få detta att fungera utan att vi själva går under. Med detta faktum i beaktande vill jag understryka att det finns ingen "marknad" för dansarrangerande i sann bemärkelse. Som arrangörer måste vi samarbeta och tillsammans agera så taktiskt vi kan för att locka ut så många människor som möjligt till alla våra arrangemang, framgång för den ene måste innebära framgång för oss alla som helhet. Det går att ha ett arrangemang som innebär framgång på någon annans bekostnad, men då vill jag påstå att det också innebär förlust för helheten och sådana arrangemang måste vi för danskulturens väl se till att kväsa i sin linda.

Så, hur ser det ut med samverkan mellan arrangörer? Jag är den förste att önska att vi gjorde och kunde göra mer. Samverkan är som jag ser det nyckeln till framgång och hos Lejonsson gör vi vad vi förmår för att stärka samverkan. I Jämtland har vi genom vårt sommardansprogram tvingat arrangörer till dialog, det var inte helt enkelt i början men har helt klart varit lyckosamt sett i backspegeln efter 6 år. I Västernorrland tog vi initiativ till ett liknande gemensamt program nu i somras och även där mottogs det positivt från såväl arrangörer som publik. Vintertid har vi en svårare sits då vi fått en söndring bland arrangörer med färre stabila arenor, allt till följd av att arrangörerna inte fått ihop det hela ekonomiskt. Vinter kräver mer kostsamma arenor samtidigt som det tycks svårare att hålla uppe publiksiffrorna vintertid. Och ekonomi är faktiskt i sig en viktig orsak till bristande samverkan, ty samverkan är en social komponent som kräver investeringar. Rent tekniskt så kan vi ganska väl hålla koll på varandras planer och program, men samverkan handlar om samtal och samhörighet. Att bygga samhörighet och lära känna varandra tar tid och tid är att jämställa med pengar, det blir en budgetfråga. När vi hade många band, många dansställen och digra dansprogram fanns det också pengar i branschen, pengar som bland annat finansierade förmedlare som ägnade all sin tid åt att samordna, och det i en tillvaro där behovet var mindre än det är idag. Jag försöker personligen att ständigt hålla kontakt med bekanta kollegor och boka möten med nya kollegor, men även om det är enormt tillfredsställande och värdefullt räcker inte tiden till för att nå så långt som jag önskar i detta.

I undvikandet av ogynnsamma krockar så fungerar det dock rätt väl, så länge som vi ser till etablerade arenor och arrangörer. Vi kan hålla koll på varandra, vi känner varandras konceptuella upplägg med dagar och traditionella kvällar, etc, vi kan se till så att helheten i möjligaste mån skall vara gynnsam för alla. Det som dock brukar skapa problem är när stabiliteten störs av nya arrangörer. Detta är lite paradoxalt för om det är något vi behöver så är det just nya arrangörer. Men vi behöver arrangörer som gör nödvändiga hemläxor innan de kastar sig ut i arrangörsvimlet, vi behöver arrangörer som bidrar och inte söndrar, vi behöver arrangörer som funderar på hur deras verksamhet skall fungera långsiktigt, som nätverkar och inte tror sig leva i ett vakuum, som har idéer för att locka ut fler till dansgolven och inte bara tillfredsställa (dela på) den publik som redan finns därute.

Än en gång vill jag påminna om att vi som arrangerar gör det av kärlek till socialdanskulturen, och det innebär att det finns ännu en part med stort ansvar för socialdanskulturens väl och ve, publiken. Om publiken envisas med att se sig som "kund" och arrangörerna som affärsmän med egna särintressen i detta, då är man kort och gott ute och cyklar. Som arrangör kan jag inte klaga på publik som uteblir, det leder inte någon vart. Däremot kan jag som själv varandes dansare, samt som yttre betraktare, dra slutsatsen att vi även som publik har ett ansvar. Visst, var och en gör sina val, men man bör inse konsekvenserna av sina val och hur man agerar. Vill man ha möjlighet till att även i framtiden gå ut och dansa är varje litet bidrag man kan ge till att gynna branschen som helhet av godo. Så ta en funderare innan du dissar din lokala arrangör framför att åka långt till ett annat arrangemang, kanske vore det bättre att försöka locka med några vänner till din hemmaarena och ta ansvar för att göra det till en bra kväll. Passa på att prata med din arrangör, försök förstå vilken situation denne befinner sig i, kanske kan du bidra på något sätt. Ta också en funderare innan du sågar något negativt på facebook, fundera på om du gynnar den danskultur som du älskar genom ditt agerande. Det finns många dåliga exempel här, men också många goda, vi har bland danspubliken många fina ambassadörer. Exempelvis vill jag nämna att vi som arrangörer i området i och kring Härnösand har en helt fantastisk publik som verkligen engagerar sig för att behålla arrangemang i sitt närområde. De är trogna sina lokala arrangemang, de väljer att dansa på hemmaplan och peppar sina vänner att göra detsamma. Dansklubben Spirorna i Härnösand bejakar den här inställningen och vi upplever att samma känsla finns officiellt i klubben, bland dess medlemmar, och bland publiken i allmänhet i detta område. Därför ger vi också tillbaka, i form av att vi försöker erbjuda ett utbud av arrangemang i området.

Det råder således en väldigt viktig ömsesidighet i allt detta, och vi känner dessutom som arrangörer att vi genom att ständigt finnas på plats och prata med vår publik har börjat få publiken att förstå vikten av att få ut fler människor till dansgolven och att återskapa dansgolvens balanserade ekosystem av mänsklig mångfald som är helt avgörande för dess fortsatta existens. För ska vi vara krassa så är det inte krockar som är socialdanskulturens främsta problem, däremot den monokultur som i många avseenden formats och som gjort att alltför få idag går ut "på dans". Med gleshet på dansgolven finns det inte tillräckligt mycket ekonomiska resurser till att driva arrangemang, hålla anläggningar i skick och för den delen hålla banden sysselsatta och rimligt avlönade. Som arrangörer måste vi således inte främst bli bättre på att lyssna till vår existerande publik, även om de givetvis är viktiga, utan vi måste lära oss förstå och tilltala en bredare publik, den publik vi tappat bort och idag saknar.

Diskussionen återfinns här!