Årsdagbok

En av årets främsta danstraditioner, trettondagsaftonsdans på Furuparken, vankades den här kvällen. Sedan ett antal år är det Zlips som traditionsenligt står för musiken och så även denna afton. Jag anlände själv strax efter slaget 21 och missade således första halvan av första dansen, men sen dansade jag kontinuerligt i stort sett hela kvällen. Det var ovanligt mycket folk på plats redan till första dans, men detta till trots så tog det sedan ganska lång tid innan det blev ordentligt med folk i lokalen. Det var, som vanligt på Furuparken, en städad och dansant publik och man behövde inte oroa sig för några hårdare sammanstötningar eller incidenter. Det blev förvisso aldrig jättemycket folk eller trångt i någon reell mening, men motsvarande publiktäthet hade inneburit betydligt mycket mer stökighet på exempelvis Folkan där de alkoholhalta främst äldre klientelen är betydligt mer frekvent förekommande. På Furan är det alltid en angenäm publik, inte minst sådana här kvällar. Stämningen var på topp och alla tycktes ha väldigt trevligt!

För Zlips del så var ordningen nu återställd med Melissa tillbaka i frontposition efter höstens tjänstledighet för juryarbete i Dansbandskampen på SVT. Även om Zlips klarat sig bra också som pojkband så var det skönt att ha Melissa tillbaka, hon är ett kraftpaket utan motstycke. Zlips var som alltid utsökt bra, men det blir en utmaning för dem att nu finna ny entusiasm. Hösten har bjudit på prövningar som de klarat av med bravur och nu får de inte bara falla tillbaka i gamla hjulspår utan måste nog tillföra en hel del nytt för att hålla gnistan vid liv, jag ser fram emot att höra dem utvecklas vidare under 2010.

I paus köpte jag fika som inmundigades i sällskap med Mette, Sigrid, med flera. Det blev en trevlig fikastund, vissa var i högform och bjöd på sig själva, inga namn nämnda.

Jag hade en mycket trevlig kväll och fick mig idel trevliga danser till livs, saknade dock en person väldigt mycket. Ett särskilt tack till Sonia för en fantastisk nypremiär!

2009 inleddes med fyra danskvällar på sju dygn och det var något som jag knappast hade förväntat mig att kunna toppa, men det här året blev det faktiskt fem danskvällar på åtta dygn och det vill jag påstå smäller snäppet högre. Just detta dansarrangemang i Erikslund har ju kommit att bli en riktigt stabil tradition då Perikles i regel gör sin för året allra bästa spelning, således en kväll jag inte gärna vill missa. Inte helt otippat så var det jag som körde från Optand och till sällskap hade jag detta år Isabell, Marie-Therese, Daniel och Sandra. Eftersom jag föregående år estimerat restiden från Optand till Erikslund till 65 minuter så var min avsikt att vi skulle åka vid 19:45. Vi blev tyvärr lite sena med avfärden och kom iväg först 19:55, tack vare en aningen forcerad körning så anlände vi dock till Erikslund någon minut före slaget 21 och kunde således ta dansgolvet i besittning till första dans. Det var en ganska kylig kväll med temperaturer varierande mellan -10 och -20, inne i SEM600 hade vi det dock varmt och skönt.

I Erikslund var allt sig likt, både publikmässigt och om vi ser till Perikles prestationer. Precis som föregående år så gästades Perikles av gamle-gamle trummisen och sångaren Stefan Forslund och tillsammans bjöd de på en energifylld och repertoarmässigt annorlunda spelning. Ett knippe låtar från tidigt 90-tal serverades och gav en angenäm kryddning till spellistan, inte minst genom Stefans härliga stämma. Utöver de nostalgiska inslagen så serverade Perikles även en hel del nya låtar och detta sammantaget gjorde att jag nog skulle vilja påstå att det var den bästa spelning de levererat på flera år, formidabelt. Publiken var precis som tidigare år väldigt stökig i förhållande till den reella trängseln. Om detta beror på någon form av fientlighet mellan folkslagen här där jämtar, klyktattare och hälsingar möts törs jag inte spekulera i, men sannolikt spelar däremot det faktum att dansen föregås av middag en icke-försumbar roll i sammanhanget. Här fanns sällandansare såväl som riktiga dansnördar i en salig blandning och jag hann med att prova på både de från den ena såväl som från den andra kategorin. Mestadels dansade jag dock med bekanta och jag dansade nästintill kvällens alla danser. Mest minnesvärt från kvällen är alla mysdanser med Isabell, jag tror minsann att vi lyckades pricka in alla riktiga toppmyslåtar och vi förvaltade dessa mycket väl.

Inför paus smet vi iväg från dansgolvet halvvägs in i sista dans för att förekomma kön och vi köpte fika av allehanda slag. Precis som förra året måste jag tyvärr beklaga mig lite över fikapriserna och fikakvalitén. Mackorna var verkligen i klenaste laget, särskilt med den prislapp på 25 kronor som de bar. Likaså kändes de hembakade kakbitarna för 15 kronor stycket väl så överprisade, 10 kronor hade möjligen kunnat anses rimligt. Jag orerade en hel del om fikat och fikapriserna förra året och då allt var identiskt detta år så hänvisar jag till förra årets dagbok för mer detaljer i ämnet.

Sammantaget en mycket mysig och rolig afton, denna tradition får mer än gärna fortgå!

Lördagen blev som vanligt en mycket slö dag. Vi vaknade vid 11-tiden och tog oss därefter ganska snart upp för att äta frukost. Vi hade funderat på att förära Paradisbadet med ett besök men avskrev de planerna av ren och skär lathet och oförmåga till engagemang. Istället tillbringades några timmar i stugan samspråkandes om allt och inget. Vi analyserade banden från fredagen och kunde enas om att Blender kan liknas med en rak gurka, man vet alltid med säkerhet vad man får och detta är komfortabelt och välordnat, samtidigt som man inte kan förvänta sig några fantastiskt omvälvande eller extatiska skälvningar. Highlights kan i jämförelse mer liknas vid en aningen böjd gurka, lätt knottrig och busigt uppiggande, medan Casanovas är en underligt skruvad gurktyp som inte riktigt faller mig i smaken och som jag ärligt talat inte kan förstå mig på.

Efter en kortare promenad i vinterlandskapet gjorde vi oss alla redo för kvällen och begav oss in mot stan och Scandic Hotell där vi avtalat att vid klockan 17 avnjuta middag i sällskap med Marie-Therese, Eva, Ann-Sofie och Maria. Scandic bjöd på en såväl snyggt upplagd som smaklig buffé till rimligt pris, den enda smolken i bägaren var bemötandet från personalen när vi påtalade att de inte nämnt att vin inte ingick i paketpriset utan att det bara innefattade öl. Nåväl, det blev en riktigt trevlig middag, särskilt Marie-Therese var i underbart god form och att vid middagsbordet få flankeras av henne och Isabell var ett riktigt lyckokast för min del.

Mätta och belåtna rullade vi så till Parken och anlände i lagom god tid till första dans, i och med att vi köpt biljett redan på fredagen undslapp vi köande denna kväll. Jag och Isabell enades om att inleda kvällen med att dansa till alla tre banden, dvs att tillbringa de tre första halvtimmarna tillsammans. Detta innebar en fantastisk början på kvällen där vår gemensamma dans helt klart nådde nya höjder, dansutrymmet var gott och fokuset, närvaron och närheten var total och fulländad.

Under denna första del av kvällen drabbades jag av något som inte kan sägas vara annat än mycket smickrande samtidigt som jag inte kan förneka att det också är besvärande, lite av ett dansens i-landsproblem. Gång efter annan fick jag nämligen i förbifarten "förfrågningar" (via gester kombinerat med små verbala kontakter) om att dansa "nästa" dans, vilka jag ju alla fick lov att neka då jag och Isabell ju ämnade dansa vidare en längre stund. Visst, det händer att man gör dansbokningar men det är något som bör undvikas, bättre är att vänta med att bjuda upp tills man faktiskt ser att den man vill bjuda upp är ledig och tycks vara redo att dansa. Som sagt, det är givetvis kul att bli uppbjuden, men den känslan förtas av det negativa i att behöva neka.

Hur som helst, efter att jag och Isabell så förträffligt inlett kvällen så kom jag även att bli fortsatt väldigt lyckosam denna lördagskväll, idel favoriter korsade plötsligt min väg och framförallt skall noteras att huvuddelen av de som jag tidigare under kvällen hade nekat kom att ingå i denna skara. Lina, en av mina eviga favoriter, fick jag äntligen fatt i, eller om hon fick fatt i mig. Just då valde Jannez att bjuda upp till gammeldans, något som Lina påstod inte var hennes gebit. Med ett sådant snurrproffs var det dock inga problem och bortsett från Pariserpolkan (vilken inga tycktes dansa likadant och som ju är svår att lära ut i realtid) så gick gammeldansen helt förträffligt, likväl som efterföljande utsökta danser. Jag vill uttrycka min tacksamhet till alla som jag hade nöjet att få dansa med denna kväll och denna helg, men också beklaga att jag inte hann med att dansa med alla som jag hade hoppats få dansa med.

Folkmängden på lördagen kändes i stort sett som kvällen innan, lagom trångt och skapligt dansbart hela kvällen. På lilla dansgolvet upplevde jag dessutom att dansklimatet var temperaturmässigt bättre än på fredagen, varför jag uppehöll mig väldigt mycket där. Även musikaliskt så upplevde jag lördagen som snäppet bättre än kvällen innan. Jannez var verkligen på topp, Kjelle var i sitt esse och de sprudlade av energi som från första stund kom att prägla kvällen. Jannez ska även ha en extra fjäder i hatten för att de vågade sig på att spela gammeldans en sådan här kväll, det var ett lika oväntat som omvälvande och uppskattat inslag. Även Shake gav verkligen järnet, Christine var utsökt snygg i en häftig lila outfit och de levererade som alltid förträfflig dansmusik. Gamblers lyckades inte riktigt matcha de andra två banden och får nöja sig med godkänt betyg, men även de gjorde ändå bra ifrån sig och jag ser fram emot att dansa till dem fler gånger, gärna en vanlig danskväll där de spelar ensamma.

Den här kvällen tog vi endast en fikapaus och detta vid 22:45, vilket vi alla tycktes anse var en väl avvägd tidpunkt. Även denna kväll slog dock energidippen till och det strax efter midnatt, dvs inte långt efter att vår fikapaus var till ända. Jag hade förvisso fikat ganska rejält med flera mackor och ett antal bitar av Isabells goda kaka som sköljdes ner med rikliga mängder Portello, så måhända kan man säga att jag hade mig själv att skylla för att kroppen ville få lite lugn för att ta hand om detta frikostiga födointag. Jag och Isabell kom hur som helst att tillbringa närmare en timme i en soffa på nedre plan, trivsamt samspråkandes med några dansare från Östersund. Kraften återvände så sakteliga medan vi satt där och när vi väl återvände till dansgolvet så gjorde danslusten och danseuforin detsamma.

Lördagen blev en riktigt lyckad kväll och därmed kan hela danshelgen sammanfattas i klart positiva ordalag. Just lördagen kändes dock allra främst som min och Isabells kväll, inga ord kan bättre än så sammanfatta mitt minne av kvällen. När lördagskvällen slutligen nådde sitt slut vid 3-tiden så bjöd banden på lite mer extranummer än vad banden gjort kvällen innan, bra och berömvärt men det var ändock långt ifrån några rekordinsatser. Väl hemma i stugan vankades det denna natt varma mackor som snart fann sig väl tillrätta i magen och dansnöjda gjorde vi alla så våra kuddar sällskap. I september är det dags igen!

Det har vid det här laget blivit lite av en tradition att Jannez skall spela upp till blandad (2 modern + 1 gammeldans) onsdagsdans på Furuparken en gång per "termin", förutom den nu också traditionella blandade skärtorsdagsdansen på samma plats. Att blandatkonceptet skulle bli så populärt var det väl ingen som kunnat förutspå när de 2007 testade detta för första gången i modern tid, men populariteten har både hållit i sig och ökat i takt med att fler aktiva socialdansare nu också börjat lära sig de vanligaste gammeldanserna.

Jag och Isabell anlände strax efter starttid och missade förvisso kvällens första låt men sen var det full fart som gällde hela kvällen. Jag stod över en snabb dans under senare delen av kvällen men bortsett från det dansade jag samtliga danser som bjöds. Jag dansade endast med bekanta och inte heller fanns där några sällandansare som överraskade, dessutom kände jag mig en aning sliten efter att kvällen innan ha inlett min personliga skidsäsong så jag kan väl inte direkt säga att jag var på topp till 100%. Dock hade jag en riktigt kul kväll med många roliga, mysiga och på alla sätt trivsamma danser. Jag fick även några riktigt värmande komplimanger som jag hade lite svårt att ta till mig, men det är ju häftigt att få höra att jag utgör ett unikum i danssvängen, ty jag vill ju aldrig i något avseende vara någon annans like eller kopia.

Det var rätt lagom folkigt på Furuparken, ingen trängsel men önskvärt bekvämt mycket folk. Jämfört med en vanlig kväll på Furuparken var publiken ovanligt mogen, vilket som alltid också innebär större stökighet i förhållande till faktisk publikmängd. När det skall dansas gammeldans krävs det ju dessutom lite mer svängrum och säkerhetsmarginaler så jag vill nog mena att publiktätheten denna kväll var så optimal som man kan önska för just en blandatkväll. Jannez var i sin vanliga goda form, lagom galna, lagom spännande, utsökt välmusicerande.

I paus köpte vi Delicatobollar och Trocadero i fiket, mer än så kändes inte behövas den här kvällen då ju middagen landat i magen bara ett par timmar tidigare.

För fjärde helgen i rad var det denna kväll åter dans på Folkets Hus, vårens dansprogram är verkligen så icke-systematiskt som man kan tänka sig. Jag hade tillbringat dagen tillsammans med Piratpartiets "stridsledning" och efter en kortare mellanlandning för dusch och tillfixning hemma hos Isabell så anlände jag till Folkets Hus knappa timmen sent, strax före klockan 22.

Det var skapligt mycket folk denna afton jämfört med hur det sett ut föregående helger, men fortfarande var det inga enorma mängder för att vara en Jannez-kväll. Publiken var dock av typisk Jannez-karaktär, väldigt blandad och onödigt knuffig och stökig, särskilt efter paus. Jannez var i god form och levererade som alltid på toppnivå, inget särskilt utmärkande men ändock utsökt.

Jag missade som sagt första timmen men sen var det full fart hela kvällen, jag fick idel trevliga danser men saknade min älskling som inte kunde komma med den här kvällen. Jag avstod fika den här kvällen, pausen passerade dock fort i trevligt samspråk med Örjan och Sissela. Efter dansen följde Örjan med till Optand för inkvartering på pensionat Fridhem.

Som vanligt vid mitten av mars gästade Perikles så Furuparken. Det var långt ifrån en folkig kväll med bara cirka 250 inlösta, men dansmässigt torde det ha varit riktigt bra förutsättningar med bra dansfolk och gott om utrymme. Personligen var jag inte alls i form och det präglade helt min danskväll även om jag absolut hade många trevliga dansstunder. Perikles upplevde jag som ganska ojämna, de hade en del nytt i repertoaren men fortfarande finns för mycket gamla trista låtar kvar för att det ska kännas bra annat än de kvällar då bandet i sig är i absolut toppform, vilket de inte var den här kvällen.

Före dansen hämtade jag upp Sigrid och Marie-Therese inne i stan och när kvällen var slut blev det likaså en vända in till centrum för avlämning.

Jag, Isabell och Dan anlände till Folkets Hus strax före klockan 20, jag hade ju köpt biljett dagen innan men det var absolut ingen köbildning så det gjorde ingen skillnad på den fronten att ha förköpsbiljett. Jämfört med på fredagen var det oroande lugnt i Folkets Hus foajé när vi kom in.

Den här kvällen var i förväg ett stort frågetecken, en bokningsmässig härdsmälta. Hur man med förnuftet i behåll kan boka in ett band som Wizex vid sidan av Jannez och Shake kan jag omöjligt begripa mig på, det gjorde den här kvällen till ett tveksamt arrangemang för all publik och det berövade effektivt hela danshelgen dess möjligheter att attrahera någon större publik utifrån. Förra året hade man ett lika märkligt upplägg med Mats-Bergmans tillsammans med Jannez och Shake men då valde man iaf att låta Shake spela själva i lilla danslokalen, ett efter omständigheterna klokt drag som man nu skippat i år.

Först ut att spela var Shake, därefter Jannez och sist Wizex, vilka givetvis då också skulle komma att avsluta kvällen. I brist på direktiv från arrangören så hade banden låtit lotten avgöra spelordning och lotten valde då att ställa till det sämsta tänkbara, så kan det gå när man låter spel och dobbel avgöra.

Shake inledde givetvis med en utsööökt halvtimme och därefter fick vi möta ett Jannez i riktig toppform. När klockan närmade sig 21 dök det plötsligt upp några killar i rena clownmunderingen framme vid scenen, det visade sig vara Wizex och jag hade svårt att bestämma mig för om jag skulle skratta eller gråta. När de väl började spela så flydde vi till lilla dansgolvet för att åtminstone slippa se spektaklet, det var plågsamt nog att behöva höra svadan som de bjöd på. Vad ska jag säga, jag hade glömt att det fanns såhär tragiska orkestrar fortfarande, eller, jag vet ju att de finns men jag hade liksom förträngt det. Jag och Isabell gjorde vårt bästa för att förgylla den här halvtimmen, att se på den som humor. Till stor hjälp hade vi Dan och Cissi som satt och fikade lite under denna halvtimme, tillsammans försökte vi se det ironiska i Wizex musikaliska uppenbarelse.

Efter de inledande halvtimmespassen gick banden över till att spela 45-minuterspass, således var vi inte sena att räkna ut och besluta oss för att klockan 23 skulle det vankas fika. Jag och Isabell förberedde genom att i god tid komplettera våra medtagna mackor och Trocadero med krämbulle, muffins och Delicatoboll.

Innan detta emotsedda fikatillfälle bjöds det dock på mycket bra dans, vilken avrundades med gammeldans. Publiken den här kvällen var klart mognare än på fredagen, det fanns en hel del tanter och gubbar som grupperade sig i bakre delen av stora danslokalen enligt normer som jag inte känner till men som ter sig väldigt märkliga i mina ögon. Stökigheten var givetvis rätt stor, men tack vare det ändock goda utrymmet (publiksiffran landade på cirka 600 personer) så gick det rätt bra att dansa hela kvällen. Jag dansade i stort sett hela tiden men inte heller den här kvällen gjorde jag några nya dansbekantskaper.

På slaget 23 lämnade så Jannez åter över till Wizex och därmed växte fikakön snabbt till sig. Vi hade ju dock redan fikat klart och i sällskap med bland annat Dan, Cissi, Göran och Bettan så fikade vi i det avskilda lugna inre rummet, där har jag aldrig tidigare fikat i samband med en danskväll men det passade bra den här kvällen så att vi undslapp det mesta av Wizex "musik".

Efter 45 minuters fika följt av ytterligare två sköna pass med Shake och Jannez så skulle så Wizex avsluta. Vi var lite oroliga för att publiken skulle avvika i stor omfattning men de flesta valde faktiskt att hålla ut in i det sista och Wizex spelade tack och lov aningen mindre tragiska låtar i denna avslutande runda. Någon entusiasmerande musik bjöd de dock inte på och jag kände mig rätt nöjd när kvällen var över.

Så, hur tycker då jag att detta arrangemang borde ha sett ut? Ja för det första så borde man inte ha kombinerat Wizex med Shake och Jannez, den kombinationen ter sig i mina ögon helt huvudlös. När man nu hade dessa band så borde man ha haft dans på två golv, lämpligen skulle man ha låtit Wizex spela själva på det lilla golvet, förslagsvis 21-01 med paus precis som en vanlig danskväll. Inför nästa år är det nödvändigt att se över upplägget och fundera ordentligt över vilket koncept man framledes vill ha för dessa dansgalor.

Väl hemma ställde vi om klockorna till sommartid och således var det först vid 4-snåret som kudden äntligen fick sällskap.

För andra året i rad var det så dags för halvdansmara i Dunderhallen, Strömsund. Jag körde från Östersund och med i bilen var Isabell, Sigrid och Bettan. Sandra E. skulle också ha åkt med men fick tyvärr lämna återbud i sista stund, vi saknade dig Sandra! Vid 18:30 sammanstrålade vi hur som helst vid Wargentinsskolan och begav oss omgående mot Strömsund, dansen skulle förvisso börja redan klockan 19 men ingen av oss kände något behov av att vara på plats från första stund så det blev en lite senare avfärd som resulterade i ankomst vid 19:40. Väl på plats kunde vi konstatera att parkering i år inte skedde lika långt bort från hallen och att promenaden in inte heller var lika präglad av lervällingens blöta omsorger, dock var det likväl skitigt så det förslog ute på parkeringen. Jag hade köpt biljetter i förväg för att spara några tior, i dörren kostade inträdet 250:- (vilket jag fortfarande tycker är i saftigaste laget även om det är oförändrat från ifjol) medan man via Ticnet kom undan med 230:- (210:-+20:-) och i ÖP-shop 220:- (210:-+10:-). Vid entrén fick man precis som föregående år ett band applicerat runt handleden, rosa restband från Dundermarknaden 1999, liten kul pikant detalj. Killen som monterade mitt band verkade väldigt ovan, något som fick mig att undra över hur många själar som verkligen hunnit passera in under de första 40 minuterna.

Väl inne på dansgolvet fann vi mycket riktigt att det fortfarande var väldigt få själar som ännu infunnit sig. Dock hade indansningen av golvet ändock hunnit pågå så pass att det inte längre fanns några större kaffehögar att forcera, det tycktes för övrigt som om mängden kaffe var betydligt mycket mindre än föregående år då en hel platta strötts ut. Golvet var för övrigt detsamma som året innan, stort och riktigt bra. Hela arrangemanget kändes igen på de flesta punkter, bortsett från att de saker jag föregående år påpekat som negativa nu huvudsakligen åtgärdats. För det första så fanns det nu fler toaletter, om än utomhus. Jag tycker det är märkligt att en sådan hall inte har fler toaletter, men när det nu ser ut som det gör får man väl leva med att komplettera med tillfälliga toaletter. I år var köerna helt klart kortare och man slapp gå ut och slå en lov runt knuten. Den andra saken som jag med stor irritation påpekat förra året var att läktaren då var avstängd och dessutom besinningslöst bevakad av puckade ordningsvakter. I år var läktaren öppen och bjöd komfortabelt utrymme för vila i anslutning till danslokalen, tummen upp! En sak som jag inte uppmärksammade förra året men som störde mig då likväl som nu var det faktum att alla besökare till puben är hänvisade till att passera över dansgolvet. Visst, hur man än gör så kommer berusade ekipage att driva runt på och kring dansgolvet, men jag tror ändock att det skulle göra stor skillnad om man lyckades erbjuda och uppmuntra till att ta sig till puben på andra vägar. Man kan säkerligen spåna fram olika tänkabara upplägg, men det är en övning jag med varm hand överlåter till arrangörerna.

Dansmässigt så blev detta en bra kväll. Jag och Isabell dansade rätt mycket med varann och vi hade det jättemysigt. Rätt länge kändes det glest på golvet och det blev aldrig riktigt trångt, detta trots att publiksiffran hamnade strax över 1300. Precis som föregående år upplevde jag dock att människor tycktes försvinna på det stora golvet, även fast man dansade på samma öppna och relativt otrångt befolkade dansgolv så kunde det gå timmar utan att man såg varann. Detta gjorde att jag missade att dansa med ett flertal som jag gärna tagit chansen att dansa med. Avsaknaden av herrarnas/damernas störde mig precis som förra året och är tyvärr en faktor som i mina ögon minskar detta arrangemangs annars goda ambitioner att vara en dansgala med större fokus på dansen och kvalitet även ur en dansentusiasts perspektiv.

Banduppställningen den här aftonen var något av det starkaste som skådats, publikrekordsbandet Shake, dynamitbandet Zlips med sin kärnstridspets Melissa, och så dansbandskampshjältarna i Scotts. Som ofta så upplevde jag även denna kväll Shake som det starkaste av alla banden, trots att man kunde ana en stor trötthet hos dem efter en intensiv spelperiod så gjorde de sagolikt bra ifrån sig och bjöd på sig själva likväl som på en fantastisk repertoar. Zlips är även nu präglade av vakariesituationen med Matts och Patrik ersatta av Johan och Pär, men den här kvällen kändes det som att de nu spelat ihop sig rätt bra och jag upplevde dem som genuina, inte riktigt på topp men inte heller långt ifrån. Scotts måste sägas vara den främsta jokern av dessa tre band och det är även det band som jag har mest kluvna känslor inför. Musikaliskt så låter de riktigt bra och känns stabila såväl som spännande, likaså är stora delar av deras repertoar riktigt inspirerande och bra. Dock består repertoaren fortfarande av en alldeles för stor del "dansbandsklassiker" från Dansbandskampen, samt att de tillåtit sig att befläcka spellistan med "egna låtar" av typen "rent dravel av värsta dansbandssort" som de säkerligen fått sig pådyvlade av sitt "skiv"-bolag. Till följd av detta upplever jag Scotts som havandes två helt skilda personligheter, den äkta moderna personligheten som i grunden är dem mixas med en märklig mogenkaraktär som varken klär dem eller tycks särskilt bekväm för dem. Förra årets Cirkus Scotts pågår fortfarande, men det är ett nerslitet dansbandstivoli som rullar runt på vägarna och de måste å det snaraste börja fundera på vart de vill ta vägen i framtiden ty strålglansen från Dansbandskampen har nu falnat och kommer inte att ge dem några större favörer i framtiden.

Förutom ovanstående finns det en sak som bör nämnas relaterat till banden och det är ljudnivån, ty denna tilltog under kvällens lopp och framförallt var det Scotts som tycktes bidra till nivåhöjningarna. När vi dansade ut framför scenen i början av Scotts sista spelpass så var ljudet öronbedövande, garanterat över alla gränsvärden. Huruvida övriga band sedan följde efter och även de höjde nivåerna eller om det var våra öron som blivit känsliga efter Scotts knock-out skall jag låta vara osagt, oavsett vilket så finner jag dock det hela oacceptabelt. Ansvaret ligger förvisso främst hos banden, men i slutändan är det ändock arrangören som står för arrangemanget och här kan ju en lösning vara att hyra in ett elektroniskt öra och faktiskt kräva att banden använder detta för att anpassa ljudnivåerna.

Efter att vi fått koll på spelupplägget för kvällen bestämde vi oss för att vi skulle ta fikapaus efter Shakes andra pass, dvs vid 22:45. I fiket köptes mackor, läsk och Delicatobollar, och detta slank ner och landade gott i magen. Fiket och fikautbudet var i mångt och mycket oförändrat från föregående år, men några små detaljer gjorde tyvärr att jag inte alls fick samma positiva intryck. Mackorna var förvisso goda, men jag fann dem väl så små. Vidare så saknades Trocadero i läskutbudet samtidigt som priset på 33cl läsk höjts till hutlösa 20 spänn, rent löjligt. Efter detta första fika kände vi oss småsega, men väl tillbaka på dansgolvet fick vi snabbt upp farten igen och jag upplevde faktiskt ingen egentlig energidipp på hela kvällen. Strax efter midnatt gick jag och Isabell till bilen för ett klädbyte, ett ganska kort men uppfriskande avbrott. En timme senare tog vi kvällens andra fikapaus, då nöjde vi oss med att inta medtagen energidryck och lite choklad.

Kvällen nådde överraskande nog snabbt sitt slut och efter lite konverserande med banden lämnade vi Dunderhallen bakom oss. Hungern rev då åter i flera av sällskapets magar och vi bestämde oss därför för att köpa hamburgare innan hemfärd. Tyvärr var hamburgarna slut och dessutom var bemötandet slarvigt, vilket innebar att även om vi förvisso till slut fick i oss några korvar så fick vi vänta länge på dessa och det blev en onödigt sen hemresa. Jag kan inte påstå att jag kände mig som någon särskilt högt värderad kund där vid korv- och hamburgerståndet, tyvärr ett avslutande minus på en annars sammantaget mycket angenäm kväll.

Så befann vi oss då mitt i vårens dansglapp, dvs i den korta period av lågsäsong i dansutbudet som skiljer vinterdanserna från sommardanserna. Enligt traditionen är det också alltid här som vi återfinner Näldens Dansgala. För mig blev detta mitt fjärde besök på Näldengalan, tillika fjärde året i rad som jag bevistade denna tillställning. Om man läser mina tidigare dagböcker framgår det att jag haft både positiva och negativa upplevelser i Nälden, men på det stora hela tycker jag att just denna ishallsgala brukar stå sig mycket väl i jämförelse med andra liknande tillställningar. Med förköp så stannade entrépriset även detta år på 200 kronor (190+10), medan priset i luckan också det var oförändrat 250 kronor.

Jag ankom medelst egen bil strax efter klockan 19 och äntrade isladans dansgolv vid 19:15, Isabell åkte den här kvällen med Sandra och anlände först långt senare. För ovanlighetens skull var det i stort sett inte alls geggigt ute på parkeringen, dock blåste det isande vindar som även letade sig in genom ishallens portar och skapade en hel del hutter inne på dansgolvet. Zlips var vid tidpunkten för min entré redan i full gång och det var faktiskt även ett antal danspar som gled runt på golvet. Lite överraskande skedde det första orkesterbyter redan vid 19:20, Zlips och Jannez bytte till och med av varann mitt i en dans vilket förvirrade mig en smula då det var min första dans. Banden hade tydligen valt att dela första timmen på tre, därefter följde halvtimmespass.

När Jannez så vid 19:40 lämnade över till Drifters så var tragiken nästan omedelbart ett faktum, jag dansade deras första dans men sedan dog mina fötter av vämjelsefrossa och jag stod över några minuters dans fram tills det åter var Zlips tur att spela upp. Mina omdömen om banden kan sammanfattas rätt kortfattat; Zlips och Jannez var båda i klassisk god form och förtjänar inget mindre än toppbetyg. I Zlips var Matts tillbaka bakom klaviaturerna och ordningen var således återställt. Drifters var däremot verkligen tragiskt tråkiga, möjligen inte lika illa som Wizex föreående år men det är inget band som jag skulle vilja dansa till en hel kväll. Förutom dessa tre band bjöds det även vid två tillfällen på gästspel av Dansbandskampskända tonårsbandet Per-Gunnarz från Östersund. De bjöd på livliga och småkul inslag, men jag vet inte, profileringen lockar inte direkt mig.

Som alltid i Nälden blev det till slut riktigt folkigt. Dansgolvet är dock onekligen enormt stort så någon större trängsel uppstår egentligen inte, en del alkoholhalta eller på annat sätt påtagligt okontrollerade ekipage innebär dock alltid vissa grundstötningar men det går ganska väl att leva med. Publikmängden toppades som vanligt någon gång kring midnatt, sedan ökade på nytt de öppna luckorna på dansgolvet. Golvets storlek gör dock att det kan vara nästintill omöjligt att hitta enskilda individer, annat än om man står över danser i syfte att spana.

Jag dansade rätt mycket, inte hela tiden men nästintill. Strax efter klockan 23 tog jag fikapaus tillsammans med Isabell och Sandra, givetvis passade vi på när Drifters gjorde sin tredje spelinsats. Eftersom turordningen innebar att Drifters skulle komma att avsluta kvällen så spekulerade jag tidigt kring möjligheten att faktiskt avvika innan kvällen var riktigt till ända. Dock skärpte de faktiskt till sig i sista akten och således valde jag ändock att stanna kvar till det absoluta slutet. De inledde rent av sitt sista pass med en duett mellan Erika och en gästsjungande Kjelle, kul och snyggt.

Näldens dansgala känns som en vid det här laget mogen tillställning, allt har funnit sin form och alla vet vad de ska göra. Detta är bra på många sätt för det mesta fungerar fin-fint, men samtidigt finns ju risken att man slutar bli bättre och därmed snart slutar vara bra. Toaletterna var som vanligt en patetisk historia, det är märkligt om det inte ska finnas bättre alternativ när det gäller mobila toaletter som skulle kunna kännas lika bra som stationära lösningar. Jämfört med Dunderhallen i Strömsund så har ju Näskotthallen ingångarna praktiskt placerade mitt på långsidorna, varför ölpubliken förpassas åt det ena hållet och den dansanta publiken åt det andra. Jämfört med i Strömsund så blir springet över dansgolvet således betydligt mycket mindre även om det givetvis förekommer även här. En annan positiv sak är de stora tygstycken som hängts upp i taket och som framgångsrikt dämpar ekoeffekter, detta är sannolikt starkt bidragande till den totalt sett komfortabla ljudmiljön.

Så återstår givetvis frågan: Blir det Näldengala för mig även nästa år? Tja, jag skulle tro det! Jag hade en kul kväll detta år och kommer säkert inte att kunna hålla mig borta nästa år heller, såvida inget annat lockar mer förstås!

Så var det då åter dags för logdanspremiär och som så ofta begicks denna säsongspremiär på klassiska Aspåsnäsets loge. Likaså var det som så ofta en kylslagen premiärkväll, på morgonen hade snön legat vit över landskapet men sedan hade regnet stått som spön i backen och på den inslagna vägen fortsatte det hela kvällen. Det var med andra ord blött och kyligt och inte så inspirerande, men det hindrar förstås inte oss dansentusiaster. Denna danskväll på Kristi Himmelsfärdsdag har kommit att bli en riktigt fin tradition, helgen flyttar sig ju en hel del så det är inte alltid premiär denna kväll, men mycket trevligt med dans på en torsdagskväll.

Jag åkte själv från Optand denna afton och anlände i lagom tid vid 20:50. Givetvis fick vi vänta till slaget 21 innan vi välkomnades att lösa in oss. På grund av en lös sulkant på mina vanliga dansskor som jag bedömde riskerade lossna mer vid bruk så hade jag valt att istället ta med mina gamla-gamla dansskor med hål i undersulan, vilket raskt lagades med en bit gaffatejp som jag tiggde av Blender.

Aspåsnäset är verkligen ett genuint danställe som jag tycker väldigt mycket om, samtidigt är det verkligen tragiskt att se hur stället tillåts förfalla mer och mer för varje år. Takläckagen från tidigare år var ännu inte lagade, det regnade ju inte så hårt under kvällen men likväl droppade det från taket på ett par ställen. Vidare blev det riktigt blött och tvärstopp på golvet vid ingången och ganska långt in då det ju inte finns några fuktabsorberande mattor eller liknande vid ingången. Grus dras likaså in och skapar dåligt glid samtidigt som det sliter hårt på det golv som sedan länge redan är väldigt nött. Förutom dansgolvets yta som ju är under all kritik så lutar golvet nu märkbart på flera ställen. Det finns enormt många punkter som jag skulle kunna anmärka på, men jag nöjer mig med detta för den här gången.

Blender var som alltid underbara, det var så länge nu sedan jag senast dansade till dem på en egen danskväll, tack och lov lär det inte dröja länge till nästa gång. De höll dock på att glömma att tända damernas-skylten, något som jag påpekade varpå Lasse kläckte ur sig att då fick jag allt hjälpa dem räkna till tre. På grund av skyltknappens placering så bistod jag med att tända och släcka skylten under kvällens gång och vi samarbetade väl, Lasse räknade dock fel vid ett tillfälle och herrarna fick då bara två danser, men den som har mikrofon har förstås alltid rätt så jag följde hans ord.

Danspubliken var en typisk Aspåsnäsetpublik, väldigt blandad men ändock mindre aggresivt stökig än på Sandviken (färre attack-gubbar). Till numerären var publiken alldeles lagom, det var lite småknuffig en stund efter paus men därutöver flöt det på bra. Jag dansade kvällens alla danser och hade en riktigt trevlig kväll. Första två timmarna var superbra, idel toppendanser med såväl riktigt mys som en massa bus. Efter paus fick jag en liten dipp då jag hade lite oflyt med uppbjudandet och dessutom blev ofrivilligt uppbjuden på herrarnas vid mer än ett tillfälle när jag siktat in mig på att bjuda upp, avsaknaden av riktiga toppdanser sänkte då min entusiasm en aning. Sedan jag fått fatt i Sandra återvände dock det lyriska danshumöret och sista halvtimmen blev därefter åter oförglömligt rolig och mysig och kvällen avslutades på allra bästa sätt.

I paus avnjöts Trocadero i bilen, Marie-Therese och Lars A. gjorde mig sällskap och de bjöd även på mackor, väldigt trevligt fikasällskap. När kvällen var till ända bjöd Blender på några extranummer, varefter jag lagom skyndsamt begav mig till bilen och rullade hemåt. Gaffatejpen under skorna höll fint hela kvällen, jag älskar verkligen dessa skor med hård syntetsula istället för de fördömda lädersulorna som inte alls är så glatta som jag önskar ha dem.

Nåväl, en toppendanskväll är till ända och härmed även dokumenterad. Klockan har nu passerat 04:30 och det är hög tid att göra kudden sällskap.

Kursavslutnings- och klubbkväll med ÖBRK, nu en tradition tillsammans med Fålings orkester. Isabell plockade upp mig och vi anlände lagom till dansens början.

Det blev skapligt mycket folk, dock ingen trängsel utan det fanns gott om svängrum på dansgolvet. Fålings var sig lika sedan sist, men växer litegrann mellan varje tillfälle. En del låtar gör de helt ok, andra lämnar mer att önska. Det känns som att jag upprepar mig men de måste nu börja fylla repertoaren med låtar som de gör till sina egna istället för att bara härma Jannez, Zlips, med flera. Likaså behöver de jobba med sin publikkontakt och framtoning på scenen, nu känns de ofta väldigt stela. Linus måste vidare öva sig på att prata hörbart i mellansnacket, om inte mellansnacket går fram kan man lika gärna skippa det, särskilt när man ska annonsera sista dansen före paus eller sista för kvällen eller liknande.

Dansmässigt så blev det en bra kväll, jag dansade inte med så många men däremot fick jag uteslutande toppdanser, såväl supermys som fartigt kul.

I paus vankades det dansuppvisning, dessutom bjöd ÖBRK på bullar och festis, trivsamt. Vi fikasällskapade med Sandra som hade barnen med sig, skoj att hon fostrar in dem i danskulturen...

Den här aftonen var det inga mindre än Zlips som bjöd upp till dans på Aspåsnäset, men detta till trots så begav jag och Isabell oss utomläns till klyktattarland för att istället dansa till Jannez på Hanssons Loge i Långsele. Under flertalet år dansade jag ofta på Hanssons Loge men nu hade två säsonger förlupit sedan sist, helt enkelt på grund av att utbudet av lockande danskvällar varit så dåligt de senaste åren. I år var det också bara denna premiärkväll med Jannez som vi kunde överväga att åka till Långsele, varför vi sedan länge planerat att göra en dansutflykt den här kvällen. Vi lämnade Östersund redan vid 19-tiden och anlände således nästintill en halvtimme tidigt, en lugn körning till trots. Fastän vi tyckte oss vara tidiga så var vi allt annat än först på plats, husbilar, husvagnar och tält hade funnit sina platser långt tidigare och stämningen var typiskt "Hanssonsk".

Vädret var förvisso inte särskilt varmt eller somrigt, men det var ändock en fin kväll. Vi tillhörde givetvis de första att ta dansgolvet i besittning och dansade sedan nästintill alla kvällens danser. Publiken strömmade snabbt till och antalet inlösta landade på cirka 500. Det var en väldigt blandad publik, som ofta på Hanssons, här fanns gott om duktiga dansare men då ytterst få bekanta ansikten skådades så fick man söka och välja med omsorg. Den äldre och stökigare publiken gjorde sitt bästa för att agera våldsverkare på golvet, själv klarade jag mig undan rätt skapligt medan Isabell drabbades av ett smärtsamt fotperforeringsförsök från en spetsklackutrustad dam.

Jannez var i helt galen högform den här kvällen, vad de gick på kan man nyfiket undra. De levererade som alltid strålande musik, men sällan har de samtidigt bjudit på en lika livfull show och en helt fantastisk publikkontakt. Inför paus bjöd de som vanligt på gammeldans och vi dansade Hambo, Schottis, Snoa och Pariserpolka, precis som kvällen innan. Dansen innan gammeldansen gjorde vi ett litet avbrott i dansandet för att Isabell skulle "patcha" sin klänning en aning med en längdjustering, kanske inte en helt optimal lösning men den fungerade.

I paus avnjöt vi Trocadero och medhavda mackor, toppat med Mazariner från fiket. Det blev en trevlig danskväll och det var riktigt kul att åter besöka Hanssons Loge. Dock är det verkligen beklagligt att detta bedårande dansställe skall bjuda på ett sådant fattigt och föråldrat dansutbud, flertalet som jag pratade med denna kväll såg detta som premiär likväl som final för 2010, ty något fler besök blir det inte tal om detta år, tyvärr. Det märks också att en icke försumbar del av den yngre danspubliken helt enkelt glömt bort Hanssons Loge som inte längre räknas som ett intressant dansställe. Bättre öden skulle man önska för en av regionens mest potenta dansanläggningar.

Så var det då äntligen dags för mig att få premiärdansa på "nya Fröjdholmen" och jag hade annonserat att jag ämnade granska arrangemang och anläggning under lupp, det vill säga genomföra stora Holmen-kollen (norgeskämt). Dagen till ära hade det utlovats ymniga mängder regn men denna ömkliga profetia besannades aldrig utan himlen höll tätt såväl under dagen som under kvällen. Jag körde till Fröjdholmen via Östersund där jag plockade upp Andreas N. Avsikten var att lämna Östersund vid 20:15 och det hade nog varit en lämplig avresetid. Nu blev vi lite sena med avfärden och således fick SEM600 förnöjt smaka på en hel del gas efter vägen för att i vanlig ordning kunna anlända på LEJon-tid 20:55. Vi tillhörde de första att passera grindarna och entrépersonalen tycktes ännu inte helt varma i kläderna, däremot bjöds ÖBRK-rabatt på inte mindre än 50 kronor resulterande i ett entrépris på 100 kronor och det tackar man ju inte nej till.

Som sig bör var jag givetvis först ut på dansgolvet och därefter dansade jag kvällens samtliga danser undantaget två. Inledningsvis var det nyrenoverade golvet väldigt trögt men Marcus var inte sen att valla. Den valla han använde sig av var Glatti, ett preparat som tycks förordas men som jag vid flera tillfällen haft dåliga erfarenheter av då det klibbar fast under skorna (mockasulor). Resultatet av vallningen blev hur som helst lyckad, om än att det tog sin lilla tid. Golvet blev aningen väl så halt under en period men innan kvällen var slut hade det jämnat ut sig och blivit riktigt bra. Jag skulle givetvis önska att det var ännu glattare, men jag vet också att skilja på mina egna preferenser i förhållande till vad som kan anses vara "lagom halt". Glatti kan nog fungera men jag tror att det måste påföras i mycket små mängder åt gången och måhända skulle en lämplig inblandning av andra preparat skapa en bättre valla, jag är dock än så länge långt ifrån övertygad om Glattis förträfflighet och ämnar forska vidare i detta ämne.

Mycket har hänt på Fröjdholmen sedan förra året och inte minst så har dansbanan verkligen genomgått en förvandling, en förvandling som dessutom fortfarande pågår. Avlägsnandet av de mörka, gröna tapeterna på väggarna som nu istället målats vita har gjort en enorm skillnad för att skapa en ljusare atmosfär inne på golvet. Likaså har de vilda strålkastarramperna tyglats och fungerar nu helt ok som belysning, även om de ju knappast kan anses vara särskilt charmiga. Den malplacerade baren är också ett minne blott och dansbanans bortre del har lyfts för att reducera golvets lutning, det lutar ännu litegrann men det är ändock relativt försumbart och lär dessutom vara på väg att åtgärdas inom kort. Utanför dansbanan fanns vatten att tillgå, lite opraktiskt att behöva släpa dunkar men funktionen var det absolut inget fel på. Överlag så känns dansbanan riktigt bra, atmosfären är trivsam, banans form är praktiskt och via de två ingångarna tar man sig lätt in och ut. Scenen är måhända inte helt praktisk för banden, men det är ju inget som direkt påverkar dansmiljön. Den enda egentliga problematik som kändes påtaglig var den obefintliga ventilationen. Det blev snabbt varmt och fast vi öppnade samtliga öppningsbara fönster så kändes det som om luften stod stilla. En varmare kväll med några hundra ytterligare inlösta skulle innebära att det blev riktigt jobbigt därinne. Möjligen skulle det hjälpa rätt bra om alla fönster kunde öppnas, det vore absolut en bra början i alla fall.

Den här kvällen bjöd på en riktig toppenpublik, bra folk och alldeles lagom mycket. Många kom dock förvånansvärt sent och det kändes som om tillströmingen var ganska linjär från kvällens början och fram till klockan 23. Shake var givetvis som alltid helt fantastiska, superlativen har sinat när det gäller detta eminenta band. De hade förändrat en hel del i repertoaren och det allra mesta föll mig i smaken helt och fullt.

I paus köpte jag fika i fiket och även där hade det inträffat stora saker sedan förra året. Fiket är helt förvandlat och känns nybyggt såväl som nyinrett, det är ljust och fräscht och välkomnande. Även fikautbudet och fikapriserna var tilltalande. Jag köpte Trocadero för tio spänn, ost-/skinkmacka för tjugo, samt kladdkaka för femton, mycket väl avvägda priser som uppmuntrar till konsumtion. Fikapausen passerade snabbt i gott samspråk med trevligt sällskap.

Sammanfattningsvis måste sägas att Fröjdholmen verkligen är på väg att förvandlas till att leva upp till den slogan man använt i årets marknadsföring, "Nöjesparken i Jämtland". Efter många år av förfall reser sig denna vackra festplats likt Fågel Fenix upp ur askan, och det gäller om man ser till anläggningen som sådan likväl som arrangemangsmässigt. Med Marcus som drivande lokomotiv spår jag att "Holmen" åter kommer att bli den nöjesmetropol den en gång var och jag ser fram emot årets och kommande års kvällar, det här kan bli precis hur bra som helst! Fröjdholmen är tillbaka!!

Så var det äntligen dags för mig att begå personlig sommarpremiär för året på Ånäsparken i Kovland, premiärdansen den 27/5 med Blender missade jag tyvärr. Jag hade bestämt mig för att göra en liten tvådagsturné och täcka in även Älvstagården i Jättendal på fredagen, därför begynte min resa redan vid 17-tiden på torsdagen då jag först styrde mot Viskan för att orientera mig lite till den kommande nattens härbärge. I Viskan skulle jag nämligen få övernatta hos Marie och Gunnar och det visade sig att jag skulle få bo i en alldeles egen mysig liten stuga på gården. Efter en kortare mellanlandning fortsatte min färd till Ånäsparken dit jag anlände i lagom god tid cirka 15 minuter före att danskvällen skulle ta sin början.

I entrén mötte jag Lars A. som också var på plats i god tid och vi ryggade båda tillbaka då vi såg att vi för kvällen var likisar med likadana T-shirts från J&J. Nåja, efter viss tvekan från oss båda valde vi att ignorera denna incident och ingen av oss brydde sig om att byta om. Jag var givetvis på plats på dansgolvet till första dans och sedan följde kvällens samtliga danser utan något undantag. Som alltid på Ånäsparken blev det en fantastiskt rolig kväll med många mysiga och roliga danser. Såhär efter en vinter då det förlupit lång tiden sedan man senast dansat med vissa dansvänner blir en kväll som denna mycket av en "prova-på-kväll", dvs en kväll då man får känna sig för mer än vanligt, känna in varje danspartner och låta kropp och hjärna finna och återfinna dansharmoni med var och en. Det är en härlig men också lite trevande upplevelse präglad av såväl förväntan och lycka som av viss otålighet, blyghet och fumlande tafatthet. I sådana här lägen blir det så tydligt för mig hur stora likheter det finns mellan att dansa och att älska, i båda fallen handlar det om att kunna balansera lekfullhet, nyfikenhet, passion och allt annat som representerar lust med lyhördhet, omhuldande, kärlek och alla andra aspekter av omsorg om den andre parten.

Den här kvällen bjöd för mig på många varma återseenden och danser med riktiga dansess från såväl när som fjärran, sådana som jag väldigt sällan får den äran att dansa med men också kära och nära dansvänner av bästa slag. På golvet blev det sådär lagom trångt som det nästan alltid är i Kovland, lite stökigt och framförallt med tidvis väl så trögt flöde på golvet men överlag ack så bra dansfolk. Zlips var riktigt bra denna kväll och den svårdefinierade negativa känsla som jag hade två dagar tidigare i Oviken var nästintill helt bortblåst. Zlips och de flesta andra band brukar alltid visa sig från sina bästa sidor just på Ånäsparken och den här kvällen var inget undantag. Matts var som alltid galet busig och roade oss kungligt när vi dansade förbi.

I paus gick jag runt och surrade med folk samtidigt som jag inmundigade den obligatoriska Trocaderon tillsammans med en Delicatoboll, den optimala danskosten. Efter danskvällens slut rullade jag åter till Viskan där jag välkomnades i natten av en väntande mysig stuga med ljus från såväl elektriska små lampor som från levande ljus.

Traditionsenligt skulle Jannez spela upp till dans på Aspåsnäsets loge denna afton lördagen före midsommar, en tradition som därmed också avslutas ty nästa år inleder de sin semester tidigare och spelar istället på "Näset" redan i slutet av maj. Jag, Isabell och Gunilla åkte till Aspåsnäset tillsammans, Isabell körde och innan dansen hade vi deltagit i utflyttningsfest hos Rickard och Sara i Orrviken. Vi anlände först vid 21:45 och till på köpet så var inte LEJon 100% spiknykter, tre undantag från det annars "normala" förelåg således (att jag inte körde, att jag inte var helt nykter, samt att jag kom sent).

Det blev som vanligt en stökig kväll med en extremt blandad publik. Före paus hann man som vanligt konstatera att det inte blivit riktigt så trångt och bökigt som det brukar, men efter paus var kaoset åter ett faktum som höll i sig nästan hela återstoden av kvällen.

Jannez var i riktig toppform och bjöd på en mycket bra spelning med en hel del nytt material från nya albumet "Se på oss nu" som även fanns till försäljning och som jag införskaffade mig ett plastexemplar av. Jag har ännu inte hunnit lyssna in mig så väl på plattan så en recension av densamma får anstå till senare.

I paus blev det gofika på filt inne på dansgolvet, detta då vädret bjudit mycket regn som gjort omgivningarna väldigt blöta. Till fikasällskap hade jag Isabell, Sandra, Patrik, med flera, en mycket trevlig stund som dock passerade väldigt snabbt.

Jag hade en ganska bra danskväll, dansade samtliga danser efter att jag väl kommit på plats och jag hann med många olika dansvänner. Antalet besökare landade gissningsvis på cirka 500, någon exakt siffra har jag inte att tillgå.

Den här kvällen vankades ett riktigt dansäventyr ner till Härjedalen och den beryktade Sätervallen utanför Älvros. Jag hade hört flera tala om detta ställe såsom ett av de mest genuina och charmiga som står att finna, varför jag givetvis själv ville se och testköra stället. Vädret hade äntligen slagit om under dagen och solen strålade med sin värme, en mycket härlig kväll. M-T gjorde mig sällskap och vid 18:15 begav vi oss av från Optand för att tillrygga sträckan som var 16,3 mil. Hade det inte varit så att vägen kantats av beläggningsarbeten som sinkade oss en hel del så hade vi haft gott om tid men nu fick SEM600 allt åter smaka på gasen från Åsarna och neråt för att vi i god ordning skulle kunna infinna oss i tid. Sätervallen låg verkligen fint till och vägen dit var även den charmigt idyllisk. Timmy dök också han upp, han körde MC och fick förvara sina grejer i skuffen på mr SEM.

Väl inne i danslogen möttes vi av en ganska liten men mycket gemytlig miljö, sådan patina på allt utom golvet som var något av det finaste jag sett i liknande miljöer. Det blev aldrig någon stor trängsel på golvet, men ändock tidvis ganska knuffigt. Det kändes att vi var stadsbor på besök, jag upplevde mig ofta ganska iakttagen och fick flera kommentarer från damer i stil med att "törs man dansa med dig som verkar så duktig". Jag fick även höra att några damer iakttagit och pratat om mig och konstaterat att de absolut kunde skymta en svans på mig och undrade nyfiket om jag även hade horn. Mitt svar blev att "svaret på den frågan ämnar jag behålla för mig själv, däremot kan jag meddela att bockfoten har jag kamouflerat ordentligt". Tänk vad damer kan säga om en! Hrmpf! Jag dansade inte alla kvällens danser men nästintill. Det fanns inte så många bekanta att dansa med så det blev till att testa nya förmågor, förutom M-T dök dock både Bettan och Emilia upp så helt fritt från gamla dansbekantskaper var det inte.

Zekes var ingen större upplevelse att dansa till, tvärtom bekräftade de alla de misstankar jag haft kring repertoar och framförande. Kort och gott kan konstateras att bara för att man förser 70-talets numera mycket moget stinkande och på datumet sedan länge utgångna dansmusik med ny förpackning och märker om den med ny etikett (Zekes) så blir den inte tjänlig som LEJondansmusik för det. Nej tack, låt den gamla övermogna dansmusiken gå i graven med de band som också fastnat i den tidsepoken och låt oss slippa höra unga tidigare oförstörda killar framföra dylik smörja. Förutom repertoaren så måste även tilläggas att framförandet knappast kan sägas tillhöra den högre skolan, det fungerade men det var absolut inte mer än så. Nej, Zekes kan jag stå över, i mina öron har de inte framtiden för sig om de fortsätter på den inslagna vägen.

I paus inmundigade vi medtaget fika på filt bakom bilen. Fikat var gott men det var enormt myggigt och framförallt Timmy och M-T tycktes väldigt besvärade, själv är jag ju aldrig särskilt populär bland myggen även om också jag fick mina små bett. Vi konstaterade att vi egentligen inte borde ha haft med något fika, utbudet i fiket var nämligen både stort, gott och prisvärt. Vi köpte med oss några bitar morotskaka till hemresan och den satt verkligen fint.

Det blev en kul och annorlunda onsdagskväll i mysig miljö. Jag fick en ny nål på min danskarta, men ska jag åka ner till Sätervallen igen så får det lov att bjudas på mer lockande musik än såhär. När och om så sker kommer jag dock att locka med mig så många jag bara kan, ty det är ett dansställe väl värt ett besök.

För andra året i rad skulle midsommaraftonskvällen komma att tillbringas på Haverö Hembygdsgårds dansbana, detta i sällskap med underbara Shake. Förra året gjorde jag debut på denna arena och även om det inte var någon överväldigande upplevelse så var det ändock en trevlig kväll som gav mersmak. Det här året fick jag dessutom oväntat och utsökt sällskap av torsdagens dans-rookies Katarina och Lisa som jag plockade upp i Torsäng, jag körde således över Ånge den här gången. Vi anlände strax före klockan 22, lite sena på grund av strul på mitt håll och erfarenheten av detta är att man bör ha drygt 1,5 timme på sig för att köra från Optand till Haverö.

Inledningsvis kändes det lite klent med folk och det såg inte så lovande ut, men allteftersom kvällen led så fylldes dansgolvet och det blev riktigt bra med folk. Visst, det var många "midsommarfirare" av det lite stökigare slaget, men där fanns även en hel del dansfolk och om inte annat så fick man ju chansen att stifta lite nya bekantskaper.

Det som störde mig mest den här kvällen var detsamma som irriterade mig förra året, nämligen dansgolvet. Egentligen borde det inte finnas skäl till kritik av golvet för det är inte alls i dåligt skick, men en kombination av tre faktorer göder mitt kritiska sinnelag. För det första kändes inte golvet rent och för det andra lutar det påtagligt i lokalens främre vänstra hörn, något som gör att man dansar in i bänken samt att det blir en tydlig och besvärande uppförsbacke där många tycks fastna. Utöver dessa saker så fungerar mina skor dåligt på golv med märkbara springor mellan golvbrädorna, något som är påtagligt just i Haverö. Mina skor ådrog sig sullossningsskador den här kvällen som krävde omedelbar service, inte helt underbart.

Shake gjorde förstås som alltid ett föredömligt arbete, det som stör mig mest med Shake just nu är att de är så förbannat bra att jag inte kan komma på något att skriva om dem. De är inte ens sådär tråkigt perfekta utan balanserar som det verkar utan problem på fulländningens tunna lina utan minsta tendens till besvär. I just love them sooooooo much! Eftersom danskvällen pågick i 4,5 timme så tog Shake två halvtimmespauser, något som visade sig vara rätt bra för varje gång så "rensades" dansgolvet från de värsta midsommarfirarna och sen när Shake börjat spela igen så tog det en bra stund innan alla hittat in igen, en stund då man fick passa på att dansnjuta utan störningar.

Vi tog två fikapauser, första gången käkade vi korv och i andra pausen avnjöt vi mina medtagna mackor och Trocadero i bilen. Hemfärden gick slutligen fint, men jag var väldigt trött när jag väl nådde hem till Fridhem. Tack till Katarina och Lisa för förträffligt danssällskap!

Säsongspremiär på Furuviken, detta år till eminenta Zlips orkester, en självklar hållpunkt på dansåret. Jag hade planerat att göra en liten dansturné i dagarna tre och packade därför motorcykeln och gav mig av i god tid från Optand. När jag lämnade Östersund såg allt bra ut, dagens regn hade dragit bort och solens strålar pressade sig tidvis fram mellan molnen. Efter vägen mörknade det dock alltmer och strax efter att jag passerat Höglunda så landade de första dropparna på visiret. Jag var klok nog och stannade då för att ta på mig regnkappan, ty strax regnade det om inte ymnigt så åtminstone påtagligt. Väl framme i Hällesjö hade benen fått utstå en hel del väta, men i övrigt var jag nästintill torr.

Efter omklädning var jag redo att som alltid ta dansgolvet i besittning till första dans och därefter dansade jag kvällens samtliga danser. Jag gjorde ett försök att smita undan för att avstå dans till "Morfars Munspel", men Isabell lockade med mig in på golvet igen. Det blev en riktigt bra premiärkväll, regnet till trots. Publiksiffran landade kring 250 personer vilket innebär en alldeles tillräcklig trängsel inne på dansgolvet. Visst, i ärlighetens namn så var det rätt stökigt, men sådant får man ha överseende med på Furuviken. Vad jag tyckte var värre var det tröga golvet mot entrén vilket var en följd av stor mängd väta. Att investera i en matta vid ingången som kan suga upp väta likväl som grus skulle jag föreslå som en god idé, för att skydda golvet såväl som för att undvika tröghet.

Zlips var riktigt bra, inte lika fulländat taggade som på Högslogen men nästintill. Repertoaren känns åter väl avvägd och snudd på oklanderlig, det är väl egentligen bara detta gamla munspel som jag aldrig kommer att förlika mig med, snälla låt oss slippa detta makabra musikaliska alster.

I paus blev det kombinerat köpt och medtaget fika, macka inhandlades i fiket (klena stutar för 30 spänn) och Trocadero hade jag med mig.

Efter dansen iklädde jag mig åter MC-mundering och rullade vidare mot Sundsvall där jag skulle få inkvartering hos Emelie i dagarna två. Det regnade bitvis efter vägen och var även dimmigt på sina håll vilket förstås gjorde färden lite jobbig, temperaturen var dock angenäm så resan gick ändå bra.

Efter två "uppvärmningskvällar" på "hemmaplan" i Hällesjö och Kovland var det på fredagen dags för mig att på två hjul styra norrut mot Gräsmyr där det vankades traditionsenlig sommardansmara. Eftersom jag hade hela dagen på mig att köra tog jag det lugnt och resans första etapp fick destination Veda där det vankades fika hos Bystedts. Efter några varma timmar i solen begynte nästa etapp och middag kom att intas på Sibylla i Örnsköldsvik. Väl i Gräsmyr vid 18:45 så var det med stort nöje som jag klev ur mc-stället och kunde så utan stress passera duschen och göra mig redo för kvällen, föredömligt att dusch finns att tillgå intill Bygdegården.

Givetvis var jag som alltid först ut att ta dansgolvet i besittning i första dans, det var inte särskilt många som infunnit sig till klockan 20 men publiken strömmade till och det blev framförallt gott om damer. Totalt stannade publiksiffran kring 400 vilket kan tyckas rätt bra men då dansbanan är enormt stor så krävs det egentligen mer än så för att den där rätta stämningen skall uppstå. Hur som helst så hade jag fantastiskt roligt denna kväll och jag dansade i stort sett hela tiden, bortsett från två fikaraster. Som alltid när jag kommer så pass långt hemifrån så njuter jag av att vara förhållandevis okänd och samtidigt som kvällen kantades av en mängd glada återseenden så kantades den även av nya upptäckter varibland jag gjorde minst ett riktigt excellent nytt "fynd". Jag hade kul, men det tycktes som om en del av publiken inte alls uppskattade kvällen i lika hög grad. Damöverskottet var förstås beklagligt, men jag har svårt att förstå de som klagade över att det var för lite folk och inte heller kan jag förstå varför så många började droppa av redan kring midnatt. Jag njöt av utrymmet, musiken, och av möjligheten att faktiskt kunna bjuda upp målmedvetet.

Musiken ja, Expanders och Highlights bjöd på en fantastisk nonstopspelning där båda banden levererade såväl högklassig musik som energi och glädje från scenen. Expanders är verkligen tillbaka efter vinterns inkörning av nya medlemmar och de har återfunnit tung-gunget samtidigt som var och en har hittat sina respektive roller i bandet. Den enda invändning jag har, vilken drar ner betyget ett snäpp, är det överlag höga tempot med alltför få lugnare låtar. Vad gäller Highligts så är också de ett kanonband som gjorde bra ifrån sig även denna kväll, men jag kan tycka att repertoaren och soundet känns aningen enformigt och jag skulle uppskatta en lite större repertoarmässig dynamik. Båda banden får fyra starka kapsyler, i båda fallen gränsande till maxbetyg.

Tillsammans med drDanz, Cissi med flera tog jag paus vid två tillfällen, 10:20 samt 01:15, vardera gången sänkes en obligatorisk Trocadero. Det bjöds på supergott fikabröd som jag inte nog kan lovorda, Cissi vann mitt sötsugna hjärta denna afton. Efter vår andra fikapaus blev jag uppbjuden av en tjej som det visade sig var från Örnsköldsvik. Istället för att fråga var jag kom ifrån konstaterade hon kort och gott "och du är från Östersund". Jag frågade då om vi dansat tidigare men det förnekade hon bestämt, däremot svarade hon snabbt att "ryktet har gått". Hmmm....jag utvecklade inte den diskussionen vidare utan fokuserade på dansen!

Sju timmar går fort när man har roligt och snart var klockan 03:00. Efter några extranummer (med kanske 10 danspar på golvet) var det så dags för mig att åter ikläda mig mc-mundering för färd vidare till Umeå där jag utlovats boende hos Cissi och Dan. En mycket rolig afton var till ända och jag vill särskilt tacka Linda för ett härligt återseende och en underbar sista danstimme, we're still going strong!

Sommartisdag, och LEJon rullar åter ut på dansturné. Den här veckan var siktet inställt på Hälsingland för en två dagars tripp till i tur och ordning Åsliden i Nor och Rahms Loge i Forsa. Jag lämnade Optand vid 17:30, vilket jag förstod skulle vara i senaste laget och mycket riktigt så räckte inte tiden till trots att jag stod på duktigt, ymnigt regn och tät trafik gjorde det omöjligt att hålla ett riktigt högt tempo och jag anlände till Åsliden tio minuter sent (jämfört med ordinarie LEJon-tid), dvs 20:05. Efter ett snabbt klädbyte var jag inne på dansgolvet till andra dans och sedan rullade kvällen på utan uppehåll i dansen.

Att dansa till Jannez på "bortaplan" är alltid en annorlunda men positiv upplevelse, danskvällarna är på något sätt mer behärskade än när man dansar till dem hemma i Jämtland. Grabbarna gjorde som vanligt bra ifrån sig, det var en ordinärt väl genomförd Jannezkväll utan några fadäser eller extravaganser.

Detta var faktiskt bara mitt tredje besök i Nor, jag var här en gång 2006 och dansade till Boogart och en gång förra året och dansade till Zlips. Att det inte blivit fler gånger beror givetvis på avståndet hemifrån, men det är ett underbart ställe som jag hoppas kunna prioritera lite mer ofta framöver. Att det dessutom ligger i hjärtat av Hälsingland är ju för övrigt pricken över i, alla andra landskap må ha sin charm men det är verkligen något särskilt med att dansa i Hälsingland.

Här är jag dock fortfarande förhållandevis okänd, något som jag uppskattar då det innebär fler utmaningar och möjligheter till att utveckla och utvecklas i dansen. Samtidigt betyder det också att uppbjudandet blir ett större lotteri, ty jag försöker att främst välja mina "offer" utifrån kriteriet att de ser glada och danssugna ut och det kan innebära både det ena och det andra rent dansmässigt. Överlag blir det dock alltid trevligt, ibland kan det vara helt ok med en lite tråkigare dans om sällskapet istället sprider stor glädje kring sig och är rolig att prata med. Den här kvällen bjöd på ett brett spektrum av olika dansupplevelser med gamla såväl som nya bekanta, det var ingen dansmässigt historisk afton men tiden gick enormt fort och det om något är ju en indikation på att kvällen varit kul.

I paus inmundigades Trocadero och medhavd muffins i trivsamt samspråk med fler Östersundare, jag knöt även några bra kontakter för framtiden. Det var en varm och skön kväll, trots att jag mött så mycket regn efter vägen så var det helt torrt i Nor och tydligen hade inget regn skådats på hela dagen. Inne på den enorma dansbanan var det lagom gott om utrymme, lite småstökigt bitvis men på det hela taget mycket dansbart.

Efter dansens slut styrde jag färden mot Hög där jag skulle övernatta i lånad lägenhet, tack till Mimmi Olsson för gästfriheten och till Marie Jonsson för att du fixade boende och likaså skickade med mig några mycket uppskattade nattmackor.

Den här kvällen skulle jag äntligen förära Galhammarudden i Svenstavik med ett besök, detta i samband med den traditionella festkvällen vid Svensta Marknad. Aftonen inleddes med grillmiddag hos Gunilla i Åsarna där vi åt både gott och länge. Att vi därför kom att anlända först vid 21:45 gjorde dock inte så mycket för Expanders tycktes ha valt att invänta vår ankomst innan de började spela. Jag drabbades ju nu inte personligen och inte heller tycktes det finnas några där som rastlöst inväntat dansens början, men det skulle vara intressant att veta varför danskvällen inte inletts klockan 21.

Det blev aldrig någon större trängsel på dansgolvet. Under första akten så var vi en handfull par som gjorde vårt bästa för att nöta in dansgolvet och sedan blev det lite folkigare, men trångt var det då verkligen inte. Dansbanan visade sig vara en riktigt trivsam klassisk sommardansbana med ett hyggligt väl inslitet golv, vackert belägen nere vid strandkanten. Just denna kväll var det kyligt och luckorna var därför stängda men stället ligger oerhört fint till och jag kan mycket väl föreställa mig att dansa här en ljum sommarkväll då alla luckor öppnats för att ge ljuset och luften fritt tillträde.

Expanders var bra, men jag tycker att de nu är väl så överdrivet bluesrockiga och de har på tok för mycket högtempolåtar i repertoaren. Allt det klassiskt positiva hos Expanders finns där, men proportionerna känns inte särskilt väl avvägda vad gäller tempo och genrer.

Vid klockan 23 uppträdde Lars Vegas Trio på stora scenen. De levererade en föreställning i klassisk Vegas-stil, lite lagom buskisartat. Jag tänker inte bry mig om att brodera ut texten kring detta, men jag kan konstatera att de tydligen inte lockat särskilt stor publik till Galhammarudden så det vore nog en överdrift att kalla det hela en succé.

Strax före klockan ett gick jag och köpte fika i sällskap med Vanja, bra och lagom dyrt fika (undantaget kaffet men det är ju ändå inget som jag bekymrar mig om). Efter dansens slut blev jag kvar och pratade lite med dansfolk samt mätte upp dansgolvets storlek. Med lite hyperpolering mellan uppmätta och uppskattade värden bedömer jag golvets storlek till cirka 10x15 meter, dvs ungefär 150 kvadratmeter.

Egentligen hade jag inte tänkt bevista dansfestivalen i Härnösand, eller dansbandsfestivalen som de av någon outgrundlig anledning valt att kalla spektaklet. Nu var det givetvis inte så att jag på något sätt tänkt bojkotta det hela för sakens skull, men att klämma in detta i den ordinarie dansplanen krävde ju faktiskt att jag offrade något annat dansarrangemang på redan etablerad arena. Nu fick hur som helst Kovland stå tillbaka denna torsdagskväll, till Härnösands fördel, och i efterhand är jag långt ifrån övertygad om att det var ett sådant klokt val.

Från första stund när jag hörde om dansfestivalen i Härnösand så har jag sett på det hela med stor skepsis. Jag betvivlar inte att arrangörerna lagt ner enormt mycket kraft, energi och pengar på att göra detta till ett riktigt bra arrangemang, men likväl kvarstår ett antal parametrar som jag redan i förväg tyckte talade mot arrangemanget som sådant. För det första så har sådana här jättearrangemang mycket som talar emot dem helt enkelt för att konkurrensen om publiken är stor den här årstiden, och det krävs att man kan skapa mervärden som lockar publiken att välja just detta arrangemang i ett digert utbud. I många år har Gräsmyr kört sin dansvecka just dessa dagar och Härnösands dansfestival ser jag som en ren provokation mot Gräsmyr som ju faktiskt inte ligger särskilt avlägset. Likaså finns det ett antal väl inarbetade arrangörer som kör, i mina ögon mer seriösa, regelbundna dansarrangemang under hela sommaren och många dansare väljer med rätta att inte svika dessa i första taget. Det är viktigt att här förstå ett ett arrangemang av den här kalibern aldrig kan förvänta sig publik bara för att det är en stor satsning utan man måste som alla andra aktörer på en fri marknad locka med mervärden för publiken.

Så, förutom att man redan i utgångsläget har en konkurrensnackdel mot andra redan etablerade arrangörer i regionen (och därför egentligen måste kunna locka med något mer för att ens kunna slå sig in) så blir också sådana här stora arrangemang lätt väldigt kostsammma, varför det är lätt att som arrangör tro sig behöva och kunna ta ut märkbart högre entréavgifter än vad som är vedertaget vid andra dansarrangemang. Det man då glömmer är att prisskillnaden måste kunna motiveras med tydliga mervärden, och bara det faktum att det som helhet är ett större arrangemang innebär inte per automatik något mervärde för enskilda besökare. Att det i praktiken genomförs två arrangemang i ett och samma, med dans på två banor riktat till olika publik, spelar ingen som helst roll för en enskild besökare, ty den dansbana som en enskild besökare inte själv är intresserad av saknar värde för denne. Vid ordinära dansarrangemang med 3,5 timmars effektiv danstid ligger entrépriset för närvarande i storleksordningen 130-150 kronor, medan nonstopkvällar med dubbla band i 5-7 timmar idag vanligen genomförs med en entrénivå på 160-180 kronor. Att då sätta ett entrépris på 260 kronor tyder i mina ögon inte på något annat än fartblindhet och brist på förståelse kring värdering av det egna upplevelseerbjudandet. Visst, kunden kunde komma billigare undan med förköp, förköp är dock som jag ser det ett onödigt jävla otyg som förvisso kan få tillhandahållas för att underlätta för kunden som därmed skall garanteras att slippa köa eller ha kontanter med sig, men även förköpspriset var onödigt högt för en sex timmars nonstop och förköp gick tydligen inte heller att köpa längre än till dagen innan. Första stora missen i arrangemanget var således prisnivån.

Mina negativa föraningar till trots så åkte jag dock till Härnösand med ett förhoppningsfullt sinnelag. Vädret var strålande och danshumöret sköt således i höjden. Jag befann mig på Selsålandet där Isabell och Daniel slöt upp strax efter klockan 17, Isabell från Östersund och Daniel från Ottsjön. Daniel erbjöd sig att köra till Härnösand och till detta tackade jag givetvis inte nej. Vi kom iväg vid 17:30 och blev således aningen sena, väl framme i Härnösand tog vi de första dansstegen kring 19:30-snåret.

Det rent fysiska läget för detta arrangemang kan man inte klaga på, Mellanholmen bjöd på en vacker inramning intill vattnet och utrymmena var väl tilltagna. Dansgolven i de två temporära danslokalerna var riktiga trägolv och jag ger dessa godkänt betyg även om de lämnade en hel del mer att önska. För det första så var glidet sparsmakat, särskilt inledningsvis, och detta kändes i kroppen såväl under kvällens gång som dagen efter. För det andra så lutade golvet inne på den stora (moderna) banan, om än inte mycket så ändock tillräckligt för att störa åtminstone mig. För det tredje så fanns det en hel del kanter mellan de "golvstycken" som sammanfogats, kanter som jag många gånger fastnade i och som utgjorde det i särklass största irritationsmomentet.

Banden på den moderna banan gjorde båda bra ifrån sig, Blender var som alltid bländande och även Gamblers föll mig rätt väl i smaken, dock kan de senare omöjligt tävla med Blender varken med avseende på repertoar och framförande eller om man ser till publikkontakt och närvaro. På den mogna banan, vars lokal passande nog utgjordes av ett cirkustält, spelade Torgny Melins och Martinez. De förstnämnda passade som hand i handske i lokalen där de tutade på med sina saxofoner likt elefanter i manegen. Jag och Isabell gjorde ett försök till att testdansa det mogna dansgolvet till Torgny Melins men vi avbröt efter cirka tio sekunder då vämjelsen blev för stor. Senare under kvällen gjorde jag ett besök och dansade en dans till Martinez tillsammans med Carola. Visst, Martinez är ju långt ifrån lika tragiska som T-M men inte är de särskilt roliga de heller. Några ytterliggare omdömen eller kommentarer om de mogna banden undandrar sig min bedömning, för mig hette banden för kvällen Blender och Gamblers och inget annat.

Vid 22:30-tiden tog vi fikapaus och köpte hamburgare till det acceptabla priset av 45 kronor, i min mage slank (hör och häpna) även en cider ner (40 kronor för 33 cl). Priserna på mat och dryck var givetvis inte låga men ändock acceptabla, typiska festivalpriser skulle jag säga. Hamburgarna var ok, det märktes att de legat på varmhållning en längre tid men var ändå ganska väl komponerade. Vatten fanns att tillgå, vilket ju är ett grundläggande krav men ändock något som bör nämnas som positivt för arrangemanget. Jag hade dock önskat att vattnet funnits närmre till hands, i det stora tältet lämpligen inne i tältet åt det hållet där baren var eller möjligen alldeles utanför entrén (det förstnämnda placeringsförslaget hade förmodligen kunnat leda till merförsäljning av såväl mat som dryck).

Dansmässigt så var det en blandad kväll, det tycktes finnas ganska gott om duktiga och trevliga dansare på plats. Jag hade en kul kväll på det stora hela, men det har jag ju alltid och det var inte direkt något extraordinärt med arrangemanget som sådant som räddade min kväll. Sällskapet i bil, vid fika och på dansgolv var dock mycket trevligt, förutom mina samåkningskumpaner vill jag tacka grabbarna i Fålings för trevliga pratstunder under kvällen.

Det som kom att överraska mig mest var kvällens sluttid som jag inte reflekterat över varken före eller under kvällens gång, men som jag bara antagit skulle vara 02:00. En kort stund före klockan ett började dock Blender prata om att de hade två danser kvar, vilket skapade stor förvirring i min hjärna. Efter att ha pratat med Carola stod det klart även för mig att kvällen faktiskt skulle ta slut klockan ett och detta förbryllar mig verkligen ännu. Varför köra bara till ett och varför köra bara sex timmar när man har två band som vanligtvis spelar 3,5 timme under en danskväll? 2 x 3,5 är med min matematik fortfarande sju, men kanske räknar man annorlunda i Härnösand. Som grädde på moset så tilläts inte banden att bjuda på extranummer, Blender gjorde det kloka valet att strunta i detta förbud och spelade en låt medan Gamblers tydligen inte vågade göra detsamma trots att Lasse uppmuntrade dem. Att vägra låta villiga band bjuda en entusiastisk publik på extranummer, det är något som man som arrangör inte har råd att göra. Tillstånd hit och tillstånd dit, det är formellt dravel i sammanhanget. Den som skulle höja på ögonbrynen för att banden spelar en kvart extra skulle jag vilja möta öga mot öga, vederbörande kan nämligen omöjligt komma med något substantiellt argument utan skulle i så fall bara luta sig mot byråkratiskt trams. Detta med att danskvällen endast räckte till klockan ett och att banden förbjöds spela extranummer, det var den andra stora missen i detta arrangemang.

Vi rullade så hemåt i natten, mumsandes på medhavda stutar och Delicatobollar samt halsandes en och annan Trocadero.

PERSONLIG PREMIÄR!

För första gången skulle jag så bevista dansveckan i Malung, det känns som att resan hit har pågått i många år men alltid skjutits upp eftersom det är så mycket dans på andra ställen den här intensiva tiden på året och jag prioriterar ju oftast de små arrangemangen framför stora jippon. Hur som helst, kort före årets dansvecka började jag spekulera kring tanken på att åka ner några dagar i början av veckan då det ändå inte finns några konkurrerande arrangemang, jag tog sikte på malungsdans söndag till tisdag och började höra mig för bland bekanta om boende. Ganska snabbt fick jag flera förslag och planen blev definitiv. Någon i min bekantskapskrets som skulle åka från och tillbaka till Östersund just dessa dagar hittade jag dock inte så istället bestämde jag mig för att det fick bli en ensam resa på två hjul. Detta visade sig vara en mycket lyckad plan, vädret på söndagen blev nämligen strålande och på rekommendation valde jag att köra vägen Lillhärdal-Särna-Sälen, en oerhört trevlig MC-väg. Väl framme i Malung vid 18-tiden fann jag mig tillrätta i det bokade men för mig okända boendet som visade sig vara ett radhus på mindre än tio minuters promenadavstånd från Folkets Park Orrskogen, bättre inkvartering kan man knappast finna.

Söndagen i Malung innebär guldklaven-galan varför danskvällen börjar först 21:00. Jag infann mig vid 20:45 och ganska snart hittade jag bekanta som jag surrade lite med innan dansens början. Folkets Park Orrskogen är verkligen en imponerande anläggning, ett dansens Disneyland där det verkligen lagts stor omsorg vid detaljer och där det känns som att värnandet av dansgästernas upplevelse står högst. Här finns öl och mat och annat att konsumera, men det känns att dansen är helt och fullt i fokus.

Jag kom att tillbringa i stort sett hela kvällen på bana tre, den moderna banan. Detta var också det enda stället där jag dansade så jag kan endast uttala mig om den lokalen och det dansgolvet, såväl dansmässigt som om man ser till den musik som bjöds. Ja, att jag avstod övriga dansgolv var ju givetvis av omsorg om mina egna öron. Jag hade kunnat tänka mig ta en svängom i någon gammeldans på bana fyra men det blev aldrig något naturligt tillfälle till detta. Likaså hade jag ambitionen att gå och provlyssna på Face84 och Vagabond som spelade på bana fem, men efter en kortare visit insåg jag snabbt att man omöjligt kan skaffa sig någon riktigt bra uppfattning om repertoar, framförande och framtida potential genom att bara lyssna på några få låtar. Således stod valet mellan att prioritera den egna dansen på bana tre eller att tillbringa en stor del av tiden på bana fem, och i detta läge valde jag att den här gången låta fokus vara på Malung i egenskap av dansgäst.

Dansmässigt så bjöd kvällen på många mycket trevliga stunder med såväl nya som tidigare gjorda bekantskaper, mestadels sådana som jag väldigt sällan får tillfälle till att dansa med. Det är såväl spännande som krävande att utforska så många nya danssällskap, att känna in och försöka bli ett med en helt obekant person är en alltid lika fascinerande utmaning, att skapa en okomplicerat komfortabel känsla utan att för den skull göra det för enkelt för vare sig danssällskapet eller för sig själv. Berikande, men det dansonoma nervsystemet får verkligen arbeta för fullt. Det som väl kanske stör mig mest här nere är den uppenbart etablerade normen att som regel dansa två danser med varandra, dubbeldansotyget, jag har skrivit om detta tidigare och tänker inte orera överdrivet mycket om samma sak igen. När det väl blivit norm så har det blivit norm, att inte följa normen är att bete sig udda och upplevs känslomässigt som ett avståndstagande även om man vet att det egentligen inte är det. Ibland uppskattar jag verkligen att dansa både två, tre eller många danser med samma tjej, men detta vill jag ska ske för att vi båda så önskar och inte för att normen säger så. Jag kommer med bestämdhet att arbeta för att hindra ytterligare nordlig spridning av denna normglidning, på samma sätt som jag försvarar bruket av damernas/herrarnas för att värna bådas rätt till att bjuda upp och bjuda tillbaka.

Dansbana tre är rymlig och rektangulär vilket ju är optimalt för bästa dansflyt. Golvet är utbyggt i omgångar och därför av lite skiftande snitt och kvalitet men på det stora hela riktigt bra, jag uppskattade särskilt det märkbart goda glidet i den inre delen av lokalen. Banden för kvällen var Date och Casanovas, två band som jag absolut uppskattar även om jag både tidigare och denna afton värderar Date snäppet högre. Båda levererade hur som helst riktigt bra och dansinspirerande musik och de höll energinivån hög hela kvällen igenom, de bjöd även på flera extranummer och efter fadäsen i Härnösand kan jag inte låta bli att understryka att här tycktes då ingen från arrangörshåll bekymra sig över att banden bjöd publiken på det där lilla extra utanför ordinarie speltid.

Kvällen gick fort och jag höll helt på att glömma bort det ack så viktiga inslaget att fylla på vätske- och energidepåerna. Att dricka vatten tycktes oftast innebära att man tvingades köa och spilla värdefull danstid, men till slut tvingade jag mig själv att göra ett litet avbrott för ett besök vid vattenhålet. På matfronten så ropade magen högljutt efter något ätbart men jag ignorerade dessa signaler och avstod påfyllning under kvällens gång. En sak som jag dock noterade när jag inspekterade de olika matserveringarna var en fruktansvärd avsaknad av livets vatten, ingenstans skymtade jag någon Trocadero. Tack och lov hade jag själv inhandlat en stor flaska gudadryck som vid hemkomsten smakade ljuvligt då den sköljde ner mackor på löpande band. Mycket nöjd med min första kväll i Malung kom jag så i säng vid fyra-snåret efter att ha noterat ner de viktigaste intrycken från kvällen.

Vilken kväll, det är svårt att inte låta superlativen hagla okontrollerat i efterdyningarna av denna afton. Ibland lämnar man dansbanan med den där obeskrivligt fulländade lyckokänslan som i sin enkla okomplicerade form kort och gott ger ett känslomässigt svar på meningen med livet, detta blev en sådan kväll.

Men för att ta det hela från början så inleddes dagen väl så tidigt med frukost och en hel del dansprat tillsammans med samboendevännerna. Det blev sedermera en fin dag på stan med endast några lätta och kortare regnstänk. I Grönlandsparken vankades det dansrelaterad underhållning hela eftermiddagen. Jag lyssnade inledningsvis till Divine och fick omedelbart mycket positiva vibbar, men mer om det senare. Sten & Stanley tog scenen i besittning vid 15-tiden och de bjöd på en ganska kul stund, Sten och Ebbe är till åren komna men ändock gör de sin grej riktigt bra, dock kom jag under uppträdandets gång att alltmer fundera kring hur mycket av den musik vi hörde som verkligen spelades live ty jag hörde såväl körer som instrument som saknade naturliga källor bland musikerna på scenen. Just detta lite fadda intryck kontrasterades sedan fullkomligt när Jannez gjorde entré vid 15:45, de visade vilka spelemän de är och bjöd i all enkelhet på en fantastisk blandning musik. Kjelle var möjligen väl så speedad och samtidigt gjorde han sig inget besvär med att dölja en viss "slitenhet" efter föregående aftons bravader, själv roades jag kungligt men för den oinvigde kunde nog intrycket bli ett annat. Härligt spelat och roat var det iaf, alla tummar upp till Jämtlands stoltheter, de är fullständigt unika. Sista bandet upp på scen denna eftermiddag var Perikles, de gjorde bra ifrån sig men som det partydansband de är lyckades de inte riktigt upprätthålla den magiska och familjära känsla som Jannez byggt upp.

På måndagskvällen hade vi egentligen avslutat TV-filmandet, men under tisdagen hörde Lina från Eyeworks av sig på nytt och undrade om vi möjligen kunde filma lite dans med mig på tisdagskvällen, något som jag givetvis lovade att ställa upp på. Redan kvällen innan hade jag kommit överens med Helene om att inleda tisdagens dans klockan 20, varför jag fick börja med att upplysa henne om att vårt dansande skulle komma att följas av ett film-team. Hon tog dock det hela lugnt och även om vår entré till dansbanan blev en aning regisserad och att vi dansen igenom hade en kamera med lampa som förföljde oss så kunde vi ändå dansa och njuta av dansen för vår skull.

Den här kvällen var det Jannez och Perikles som stod på scenen i dansbana tre, i mina ögon en riktigt stark duo. Den första timmen var underbar med gott om dansutrymme, stökigheten tilltog dock sedan och med den försvann steg för steg min dansofori. Jag kände mig alltmer frustrerad över att aldrig hinna bjuda upp och irriterade mig på de mindre följsamma som jag dansade med, något som inte alls är likt mig. Jag förstod dock efteråt att krocksvårigheten nog var en starkt bidragande orsak till min irritation, ty när det blir sådär bökigt är det en enorm skillnad om man dansar med någon riktigt följsam, för då är det så mycket enklare att navigera sig fram mellan de olika ekipagen på golvet utan allvarliga sammanstötningar.

När det hade blivit rent plågsamt trångt och buffligt på bana tre så begav jag mig till bana fem för att dansa till Divine och Gamblers, jag hoppades även att där finna några favoriter som tycktes ha försvunnit från bana tre. Mycket riktigt fann jag där flera riktiga guldkorn, bland andra Emelie O. som jag inte fått fatt i på dansgolvet sedan måndagskvällen och Lina N. som jag inte dansat med på "evigheter". Med Lina dansade jag EN helt formidabel dans, det var allt. När Lina sa att hon "bara dansar EN dans" så blev jag superglad. Det låter ju helt vrickat att bli glad över att behöva släppa någon så duktig, men vi hade ju fått en riktigt bra dans och för mig är det så skönt att höra att även fler tar avstånd från dubbeldansotyget. Kvalitet går sannerligen före kvantitet när det handlar om dans!

Divine och Gamblers spelade båda riktigt bra, Divine ger mig Shake-vibbar och det är egentligen bara vissa detaljer i Lottens sätt att sjunga som jag stör mig lite på, jag har svårt att sätta fingret på vad det är men det känns som något som kommer att kunna gå till sig. Gamblers upplevde jag som roligare än vad de var i förra veckan i Härnösand, men de känns väl så anonyma på något sätt.

Vid 23:30 kände jag att mina krafter började sina och att jag inte skulle orka hålla flaggan högt till kvällens slut om jag inte snabbladdade batterierna. För att variera hamburgarkosten valde jag att testa en kycklinglangos istället, ett välsmakande drag med mat som förtärdes sittande ätandes med bestick, bra grejer. Dessutom visade det sig att langoskiosken faktiskt hade Trocadero att erbjuda i läsksortimentet, något de verkade vara ensamma om på Orrskogens Folkets Park. Emelie gjorde mig matsällskap och sedan sällskapade vi vidare tillbaka till bana tre.

Den sista danstimmen i Malung för min del för denna gång bjöd så på en riktigt formidabel urladdning med idel utsökta danser med härliga danstjejer, allt stämde verkligen till 100%. Trängseln och stökigheten avtog också så att det blev plats för lite större utsvävningar, likaså spelade både Jannez och Perikles ur sig ordentligt och inspirerade till att ge allt på dansgolvet. När Perikles kört sina extranummer med extra allt växlade de slutligen över till att softa ner med "I natt jag drömde" där de loopade den modifierade strofen "och satte sig och sa" tills de fått alla på det enorma dansgolvet att sätta sig ner, imponerande och häftigt!

Min tredje och sista kväll vid detta mitt första besök i Malung kunde inte ha fått en bättre avrundning, en härlig kväll som efterlämnade en skön känsla av dansextatiskt lyckorus, verkligen rätt sätt att avsluta på.

Som vanligt denna julifredag vankades det dans till Blender på Sandviken. Jag inledde kvällen med grillmiddag hemma i Optand tillsammans med Isabell som tyvärr skulle jobba natt och därför inte kunde komma med och dansa. I vanlig ordning anlände jag till Sandviken strax före klockan 21 och tillsammans med Jessica J. var jag först att ta dansgolvet i besittning. Jag lyfter på hatten och tackar Jessica för denna överraskande inledning!

Det var en kall och mycket kylslagen afton och det kändes verkligen inte som om det vore mitten av juli, jag dansade kvällens alla danser och höll mig därigenom varm inuti men på ytan var jag likväl kall, ruggigt. Det blev aldrig någon större trängsel på dansgolvet, bekvämt ur danssynvinkel men faktiskt förvånansvärt glest i leden när det ju faktiskt var Blender som stod på scenen. Jag fick idel trevliga danser och jag hade en mycket bra kväll, men jag saknade faktiskt den galet laddade stämningen som rått såväl i Malung som i Hällesjö tidigare under veckan.

Marie-Therese dök lite oväntat upp och dansade denna kväll. Hon hade valt att ta med sig Oskar och Elin och de tycktes alla tre ha en trevlig kväll, barnen skötte sig verkligen exemplariskt, skojsigt. I paus bjöd Helene och Daniel på fika inne på dansbanan, gott och mycket trevligt.

Kvällen nådde snabbt sitt slut och det blev dags att åka hem, Maria H. liftade med mig till stan. Någon magiskt historisk afton blev inte detta, men en kul kväll likväl och sådana önskar vi väl alla att fler kunde erbjudas på Sandviken.

Årets besök på Ärstaparken kom att infalla denna onsdag då bästaste Shake skulle stå för musiken. Jag körde och tillsammans med Isabell och Marie-Therese lämnade jag Östersund vid 17:50. Efter en körning i lagom högt tempo hade vi avverkat de dryga 18 milen på knappa två timmar och anlände i lämplig tid vid 19:40.

Det blev en dansmässigt bekväm kväll på det härliga dansgolvet i vackra Ärstaparkens imponerande dansloge. Några imponerande publiksiffror kan vi dock knappast tala om, men ändock bra med folk samtidigt som det var fullt dansbart hela kvällen. Det var en skönt varm kväll och således blev det såväl varmt som svettigt blött inne på dansgolvet. Jag stod över tre danser under kvällen, först för att göra Isabell sällskap att desperat köpa lite fika redan efter några få danser, sedan valde jag vid två tillfällen att ta min tillflykt ut i det fria för att ånga av litegrann.

Shake var som alltid suveräna, även med vikarierande trummis. Men lite ovant kändes det förstås att inte se Larse bakom trummorna. På Ärstaparken var allt sig likt, allting tipp-topp som det alltid är när Abbe står för arrangemanget.

I paus fikade vi i bilen, jag hade gjort mackor och medtagit Trocadero, Isabell hade bakat kladdkakemuffins och Marie-Therese hade köpt jordgubbar, smarrigt värre.

En trevlig danskväll passerade snabbt och efter lite eftersnack med Peppe, Fredrik och Christine så bar det av hem mot Östersund igen. Isabell körde och jag fick slappa i baksätet, skönt.

Tisdagskväll och Shake på Åsliden i Nor, långt att åka men absolut värt resan, varje gång! Jag hade besök av Fredrik N. som körde, med i bilen var Isabell och vi lämnade Optand 17:00. Vi körde vägen över Ytterhogdal vilken visade sig vara 23,5 mil, med glasspaus på Statoil i Ytterhogdal så var tre timmar perfekt för att kunna vara på plats i lagom god tid.

Att anlända till Nor ger mig alltid samma härliga känsla inombords, fast det är så långt hemifrån känns det lite som att komma hem, ett riktigt superdansställe i härliga Hälsingland. På väg in mot dansbanan välkomnades jag varmt av Em och Marie, mysigt mottagande.

Med eminenta Shake på scen kunde denna kväll givetvis inte bli annat än en stor succé, publiken strömmade till i stora mängder och orkester likväl som publik bidrog tillsammans till en härlig stämning. Som på de flesta ställen satte Shake säsongsrekord, Shake fortsätter att välförtjänt äga dansbanorna i sommar precis som förra sommaren.

Jag dansade kvällens samtliga danser och jag fick mig mycket till livs i form av helt fantastiska danser, från första till sista danssteget. En liten incident inträffade när Isabell i en bugg plötsligt blev knuffad och jag intet ont anande fick hennes armbåge rätt på näsan. Nåja, jag har ju lite näsa att ta av så jag led inte så svårt av detta, en näsa mindre är väl inte så farligt.

I paus avnjöt vi massor av medtaget fika i bilen, gottigt värre. På hemvägen körde vi vägen över Ånge och vid 03:30 anlände vi till Optand, mätaren visade på 23,0 mil men även om den vägen är snäppet kortare så föredrar vi absolut att köra över Ytterhogdal. Jag krönte nattens äventyr med att åka in och jobba i en timme för att åtgärda nätverksproblem i Kopparhuset, bättre det än att tvingas upp efter bara någon timmes sömn. Vid 05:00 kom jag så äntligen i säng, det kostar på att vara dansgalning men det är en härlig galenskap.

När vi dagen innan förberedde oss inför dansen i Hällesjö och jag då kände ett litet motstånd så var min tanke att faktiskt stå över denna torsdagsdans i Kovland. Under onsdagskvällens samåkning blev jag dock peppad av Sandra och jag i min tur peppade övriga i sällskapet till ett gemensamt torsdagsäventyr. Sagt och gjort, tillsammans med Marcus och Vanja styrdes kosan än en gång mot Kovland, vi åkte från Lillänge vid 17:45 och det var Marcus som körde. Sandra hoppade tyvärr av i sista stund, men jag är oerhört tacksam för hennes peppning dagen innan ty utan den hade det knappast blivit någon dansresa denna kväll. Vi anlände i bekvämt väl tilltagen tid, sådan marginal som man gärna vill ha när man åker så långt.

Det var en skön men mycket fuktig kväll så trots att publikmängden var mindre än vanligt, cirka 250, så blev det ändå enormt varmt och mycket fuktigt inne på dansbanan. Jag dansade givetvis mestadels ute på verandan men jag gjorde ändock ovanligt många visiter inne. Precis som kvällen innan så kände jag mig sliten och saknade lite av den normala stabiliteten. Halvvägs in i första halvlek föranledde detta att jag faktiskt avstod två danser, men med vatten och lite vila i Annas trevliga sällskap så återfick jag energin och danslusten. Denna kvällens första halva var egentligen superb med för min del idel bra danser, men jag saknade lite av den där riktiga gnistan.

I paus blev det fika tillsammans med Anna L. i hennes gröna fara, innefattande en trevlig pratstund som vi väntat alltför länge med. Efter denna omladdning av batterierna var känslan fortfarande lite tudelad men väl inne på dansgolvet fanns bara ett läge på gasen, plattan i botten. Andra halvlek blev nämligen en formidabel fullträff! Så mycket bra dansfolk och samtidigt gott om plats, vad mer kan man rimligen önska sig?

Highlights var riktigt bra, jag gillar verkligen dessa killar som har en helt egen repertoar och spelar 100% live, det är uppfriskande och de uppfyller lätt samtliga kriterier för fullpoäng på LEJons betygskala.

Dansmässigt så fick jag motta några riktigt värmande uppskattande ord denna afton, likväl som en intressant kommentar från de annorlunda vinklingarnas mästarinna, Moa. Hon sa nämligen att jag är lite som Barbapappa på dansgolvet, en kommentar som lätt kan tolkas på många olika sätt. Hon förklarade sig med att jag tydligen likt Barbapappa tycks kunna anpassa min och mitt danssällskaps form för att oftast utan sammanstötningar smita fram på det mest proppfyllda dansgolv. Själv upplever jag kanske inte direkt att jag alltid lyckas så väl med att undvika krockar, men jag tackar för de positiva orden.

Mot kvällens slut stegrades fulländningen i danserna och avrundningen blev magnifik. Under Highlights sista urladdningsmedley kom insikten till mig om varför jag ofta är rätt trött i kroppen efter en danskväll, jag lättade lite på dansfokuseringen och observerade mig själv för ett kort ögonblick. Vissa danser innebär verkligen att energin flödar och svettkaskaderna representerar både en fysisk och en mental överhettning. Fantastiskt, men det känns i kroppen efteråt!

Efter dansens slut tog vi oss tid att prata med dansbekanta och med Highlights innan hemfärden påbörjades. Marcus körde mot Östersund och jag njöt av att bara få åka.

Den här danskvällen hade jag länge emotsett samtidigt som jag var väldigt frågande till hur den skulle komma att te sig. På grund av för mig inte helt utredda omständigheter hade det nämligen fallit sig så att det blivit krock med Sandviken där det denna lördag vankades Highlights samtidigt som Aspåsnäset bjöd sensommarpremiär i traditionsenlig ordning, detta år nonstop med Fålings och Mickeys. Jag kan nog erkänna mig skyldig till att ha lobbat ganska mycket för Näset, men för den skull var det ju ändock inte lätt att förutspå vart publiken skulle välja att åka. Jag var på plats i god tid och åkte således själv den här kvällen, på hemvägen liftade Jocke med mig till stan.

Inledningsvis var det väldigt glest i leden men allteftersom så droppade det in nya dansmänniskor och efter en stund infann sig den lugnande känslan av att kvällen skulle bli riktigt lyckad trots de tråkiga förutsättningarna. En del som anlände sent hade tydligen först passerat Sandviken och därifrån valt att åka vidare till Näset, trist för Sandviken men positivt för oss på Näset. Jag hoppas att det ändock blev en bra kväll även på Sandviken, att publiken räckte till för två lyckade arrangemang.

För musiken denna afton stod två vid det här laget välbekanta jämtlandsband, Fålings och Mickeys. Medan Fålings tillhör de senaste tillskotten på dansbandshimlen så är ju Mickeys ett nu ganska erfaret band, om än att de ändrat skepnad en hel del genom åren. Båda banden får tre kapsyler i betyg, godkänt och därmed inget överväldigande, men det skall understrykas att de tillsammans bjöd på en riktigt bra kväll och i båda fallen handlar det om starka treor om än att de är starka på olika sätt.

Fålings har klättrat duktigt under det senaste året och har idag en komplett repertoar om än att den ju i princip är deras första kompletta repertoar för en hel danskväll. Att få till en repertoar som är "egen" såväl som publikfriande är en av de stora utmaningarna som bandet nu står inför. Den andra stora utmaningen är att utveckla sången med mer stämmor och större övertygelse och bredd i soloinsatserna. Jämfört med för ett år sedan har de kommit långt och de är idag fullt njutbara, men skall man kunna ta sig in i de större sammanhangen så krävs det lite mer för att matcha konkurrensen. Jag är dock övertygad om att de kommer att ta sig dit, om de själva vill och vågar satsa.

Mickeys är musikaliskt och sångmässigt väl inoljade, men även de faller på repertoaren och dessutom har de en del dumheter för sig som gör att jag måste skriva ner betyget. Repertoaren är för det första rätt gammal, lite nytt har det tillkommit men det känns som att det mesta är välbekant sedan länge. Vidare så spelar de fortfarande på tok för mycket snabba låtar, det känns som att tempot antingen är högt eller så är det tokhögt, lugnare låtar lyser med sin frånvaro och även normalt lugna låtar framförs i bugganpassad tappning. De har likaså svårt att avsluta låtarna på ett tydligt sätt och som alla vana läsare av min dansdagbok redan vet så anser jag snygga slut vara en mycket viktig detalj. Onödiga punkter som ytterligare drar ner betyget är den återkommande höga ljudnivån, en jävla dumhet om jag skall tala ren och fin svenska, allt blabbigt mellansnack (kompenserar de måhända för att låtarna blir så korta med det höga tempot), samt att de envisas med att på självsvåldigt initiativ låta uppbjudningsanarki råda den sista halvtimmen. Fan Mickeys, ni har förutsättningarna för att vara ett riktigt bra band så jag blir faktiskt besviken när ni inte förvaltar era egna talanger bättre.

Strax efter klockan 23 tog jag paus tillsammans med Sandra, Isabell, Marie-Therese och Timmy. En Oststut inhandlades i fiket och sedan slog jag mig ned hos övriga på en stor filt i gräset där vi smaskade i oss mackor, Trocadero, kladdkaka som jag bakat, smarriga kakor som Sandra bakat, med mera. På den stora filten fick vi sällskap av fler vänner och det blev en riktigt mysig och trevlig fikastund.

Totalt sett så blev detta en riktigt bra danskväll med en blandad publik på cirka 230 personer. Sista timmen stod jag över några danser för att bistå Fålings med lite fotande, jag var ändå rätt sliten i kroppen så det var bara skönt att vila litegrann. Jag fick hur som helst njuta av många härliga danser av olika karaktär och finaldanserna blev förnämliga, således kände jag mig riktigt nöjd när kvällen var över.

Lite lätt ringrostig efter två kvällars dansuppehåll så var torkan äntligen över och målet för kvällen var denna afton Furuviken i Hällesjö, som vanligt på onsdagskvällar. Samåkningsupplägget var detsamma som veckan innan med sammanstrålning vid JET i Lillänge, inte mindre än fem bilar och två extra ditskjutsade personer kom att packas ihop i så lite som två bilar, mycket trevligt och ekonomiskt. I min bil bestod sällskapet av Isabell, Susanne, Daniel och Helene. Vi lämnade Lillänge vid 18:50 och efter en ganska rapp körning anlände vi till Furuviken vid 19:55, man bör absolut försöka komma iväg från Lillänge vid 18:40, senast 18:45.

Det var en riktigt vacker augustikväll, efter dagar av regn blev det äntligen uppehållsväder och värmen återvände. Med det fina vädret kom också danspubliken till Hällesjö och det blev riktigt mycket folk den här kvällen. Jag dansade kvällens alla danser och det var tidvis en stor utmaning att navigera sig runt på dansgolvet. Publiken var inte bara stor till numerären och därmed stökig, det var också en i sig märkligt udda och rekordstökig publik, ofta kändes det som att möta en buffelhjord. En kille tog medvetet fart och körde in i mig och Isabell när vi låg bakom en "betongsugga", jag blir sällan upprörd men detta var ett sådant uppenbart fulgrepp att jag faktiskt tände till lite.

I paus blev det även denna vecka stor fikasamling på filtar bakom SEM600. Mackor och paj och kakor slank glatt ned tillsammans med Trocadero.

Blender var som alltid bra, strålande bra, men kanske lite väl fnittrigt tramsiga den här gången. Sådant kan jag dock ha överseende med, det är kul att de har roligt och busar med varandra på scenen.

Förväntningarna var stora inför denna danskväll på Näset, vädret var på gott humör och med bästaste Shake på scen kändes det som att alla rimligen skulle komma att vallfärda för att få sig en svettig dansafton till livs. Undertecknad, Isabell och Marie-Therese hade grundat med middag i Jonssons residens, varefter vi begav oss mot Aspåsnäset för att vara på plats i god tid eftersom jag skulle fixa några saker innan dansens början.

Som alltid i Jämtland så var publiken lite småseg och droppade in så sakteliga, men efter en lite trevande start så blev det ganska snart hög stämning på dansgolvet och till paus hade publikmängden i stort sett nått mättat tillstånd. Några få ytterligare själar trillade in efter paus men det tillskottet hade försumbar påverkan på trycket inne på golvet. Publiksiffran landade slutligen på cirka 330 personer och det lade grunden för en i alla avseenden perfekt danskväll, sällan har jag upplevt en så hög stämning på Näset samtidigt som det var fullt dansbart hela kvällen. Publiken var väldigt städad och dansentusiastisk och dessutom var könsfördelningen mycket jämn.

Shake var givetvis utsökta, jag kan verkligen inte säga annat och detta måste ha varit deras bästa spelning i Jämtland, hitintills. Oavsett om de är på topp eller inte så är de ju ändå alltid enormt bra, men denna kväll var en riktig höjdare. De lockade till en hel del applåder under kvällens lopp och efter sista dansen drog de ned applådåskor som föranledde såväl ett som två extranummer.

I paus vankades det gott knytkalasfika på filtar ute på parkeringen, jag, Isabell, Marie-Therese, Timmy, Daniel, Helene och Jessica utgjorde grundbesättning men ytterligare sällskap anslöt till vår mysiga samling. Mackor blandades med paj som Marie-Therese gjort och rulltårta som Helene bakat, givetvis sköljdes alltsammans ned med godaste Trocadero. Temperaturen ute var sval och det fläktade litegrann, men det var ändock skönt och uppfriskande, perfekt i de flesta avseenden.

Den här kvällen hade jag premiär för min nya vattenflaska, jag har länge funderat på att börja medföra en sådan för att förhoppningsvis bli bättre på att underhålla vätskeförråden och kvällen innan hade jag äntligen kommit till skott och skapat mig en personlig flaska för detta ändamål. Kommentarerna och de uppmuntrande orden om denna nya skönhet duggade tätt under kvällen, ännu ett lyckat tokeri av LEJon.

Jag kan inget annat säga än; vilken kväll, en riktig superduperkanondanskväll!!

Danssommaren lider så sakteliga mot sitt slut, än återstår ett antal danskvällar men den här veckan är den sista riktigt fullspäckade. I Kovland håller man ut längre än på många andra ställen och där avslutar man med två superkvällar till Zlips respektive Jannez, efter föregående veckas högtryckskväll med nära 500 personer som dansade till Shake så var dock den här veckan tyvärr prognostiserad som lite av en mellanvecka med dans till Svänzons. Personligen har jag svårt att förstå hur några gradskillnader i bandens attraktionskraft kan få folk att stanna hemma men faktum kvarstår och ingen av mina vanliga samåkningsvänner visade något intresse av att åka. Således valde jag att åka själv och jag bestämde mig för att göra en tvådagarstur till kusten med Kovland och Jättendal på agendan. Jag åkte från Optand i god tid med avsikt att mellanlanda i Selsålandet för att hinna med lite gräsklippning, resan bjöd dock på såväl telefonsamtal som andra tidstjuvar så besöket i stugan kom bara att innefatta en snabb biltvätt, en snabb middag och en snabb dusch. Tio minuter efter tidtabell (18:40 istället för 18:30) kom jag så iväg från Selsålandet, men tio minuter körs ju lätt in på den sträckan så jag anlände ändock till Ånäsparken i lagom god tid vid 19:50.

Publikmässigt så bjöd kvällen på cirka 200 personer, lite glest i leden men riktigt trevligt och alldeles tillräckligt för att för min del ändå bjuda full huggning från första till sista takt. Precis som på Highlights så hade jag en riktig toppendanskväll och fick massor av härliga danser, jag njuter ju alltid när det finns gott om plats för att ta ut svängarna. Dessutom är det som jag ser det en fördel när det "kända" "smörgåsbordet" av toppendansare är begränsat, ty då är det färre "måsten" och möjligheterna att testa nya förmågor blir därmed mycket större. Att kunna få fatt i dem man vill ha tag i är en välsignelse, jag älskar därför sådana här kvällar.

Svänzons gjorde riktigt bra ifrån sig, jag skulle inte ranka dem bland de allra främsta men däremot uppfyller de absolut samtliga kriterier för full pott på LEJONDANS betygsstege. De har en väldigt varierad repertoar med många höjdpunkter, och icke att förglömma världens bästa tolkning av Guardian Angel. Som gammal älskare av bandet så känner jag igen det Svänzons jag en gång började dansa till, samtidigt som de också känns fräscha med många aktuella inslag i repertoaren. Med tre frekventa solister i Jens, Örjan och Roger samt en enstaka soloinsats av Daniel så bjuder de på en enorm bredd, dessutom är stämsången förträfflig. De spelar också med stor glädje och tycks verkligen trivas ihop. Den här kvällen hade något högtalarelement gett upp med effekten att vänster front sprakade störande, det hördes dock bara när man befann sig i närheten av just den högtalaren.

I paus blev det mastodontfika i sällskap med Pernilla, Lena, med flera. Jag hade med mig mackor och Trocadero, Lena hade bakat smaskig kladdkaka och Pernilla bjöd på förträfflig paj. Pausen gick snabbt och fullproppade återvände vi till dansgolvet. Det var kyligt ute och det tog en stund att åter få upp värmen och finna avslappning i dansen.

Efter danskvällens slut blev jag kvar en stund för trivsamt samspråk med Eskil och sedan även med Örjan i Svänzons, alltid givande att få diskutera och ta del av andras infallsvinklar på dansvärlden. Därefter begav jag mig in mot Sundsvall där goa Emelie lovat låna mig gästrummet för natten.

Efter många turer var vi så framme vid denna danskväll på Fröjdholmen, en kväll som ursprungligen var menad att innebära en krock med Highlights på Fröjdholmen och Zlips på Aspåsnäset men som jag tvingade till att istället bli denna nonstopföreställning av verkligt stabil kaliber. Med Imitation i puben toppades kvällen och det skapades förutsättningar för en riktig folkfest. Jag vill här uttrycka stor tacksamhet och glädje för den konstruktiva och samarbetsvilliga anda som Marcus och Anders här visade och för den kamp som Marcus förde för att få detta arrangemang till stånd. Nu var dagen så äntligen kommen och jag såg fram emot kvällen med såväl stor tillförsikt och glädje som med viss bävan, skulle arrangemanget locka den storpublik som vi förutspått och ville se? Jag önskade verkligen Myssjö-Oviken all lycka med detta arrangemang, slutpukten för sommarens digra nöjesutbud.

På vägen till Fröjdholmen så mellanlandade jag i Fåker för tårtfika hos Helene där en skara dansvänner samlats. Väl på plats i god tid så hann jag innan dansen började precis med att få upp affischer för den om två veckor stundande finalen med Jannez på Aspåsnäset. Highlights var sedan först ut att ta scenen i besittning och vid det laget hade en liten med naggande god skara dansare infunnit sig. Kort efter att kvällen tagit sin början så öppnade sig himlens portar och regnet formligen öste ner, vi fick snabbt stänga fönstren för att förhindra att alltför mycket regn skulle stänka in på dansgolvet. Ösregnet bromsade sannolikt publiktillströmningen för en stund men å andra sidan är ju inte Ovikenpubliken van vid att dansen börjar klockan 20, inte heller är de för den delen kända för att vara på plats i god tid. För oss som var där så bjöd ändock första timmen på utsökt dans, inte minst för min del som hade lyckan att få ha Marie-Therese som inledande danssällskap. Publiken strömmade sedermera till i lagom lugn takt och trycket likväl som stämningen inne på dansgolvet tilltog successivt fram till klockan 23 då en mättnad tycktes ha nåtts och publiken började fördela sig över hela området.

Det blev aldrig kaotiskt trångt på dansgolvet utan man kunde utan större besvär dansa nästintill obehindrat hela kvällen. Jag hade turen att få dansa med såväl bekanta som obekanta där karaktären på utmaningarna varierade med allt från dans-ess till riktiga nybörjare, LEJon uppskattar dem alla. Tack vare att alla fönstren nu gjorts öppningsbara med rejäla öppningsstag så kunde temperaturen hållas inom rimliga gränser och luftväxlingen var påtagligt mycket bättre än tidigare. Dansgolvet var inledningsvis bra vallat men regnet och vätan gjorde det tidvis trögt. Kring midnatt gjorde jag en vallningsinsats som åter gav gott glid men uppenbarligen så får man vara beredd att sådana här gånger valla på golvet vid några tillfällen under kvällens gång.

Om det musikaliska utbudet denna afton kan inte sägas annat än att det var utsökt, vilken förträfflig kombination. Både Highlights och Zlips levererade till 100% och jag har inte mycket att tillägga till detta, tveklöst full betygspott till båda banden.

Vid 22:30 gjorde jag sällskap med Marie-Therese, Helene och Daniel för gemensamt fika i fiket. Smarrig och rejäl mjukstut med kalvsylta och rödbetor samt kladdkaka med grädde sköljdes ner med ljuv Trocadero och mättade den LEJonska magen, utsökt bra fika till balanserat pris i trivsam miljö, tummen upp.

Efter dansens slut blev jag kvar i ett par timmar och samspråkade med såväl banden som med Marcus och hans kumpaner (ett särskilt tack till Melissa för din varma ärlighet och öppenhjärtlighet). Antalet besökare visade sig ha hamnat på knappt 900, en helt fantastisk siffra om man betänker det ymniga regnandet vid precis fel tidpunkt. Jag vill såväl tacka för som gratulera Fröjdholmengänget till en imponerande väl genomförd "första" säsong på den ur förfallet återuppväckta parken. Detta bådar gott för framtiden och det går knappt ens att jämföra förra årets tragiska Barbadoskväll med denna lördags eminenta arrangemang. Dansbanan har förvandlats till en dansoas där jag hoppas på att få tillbringa många danstimmar under de kommande åren. Det som står på tur att göra där är att korrigera golvets återstående lutning samt att planera och genomföra ombyggnad av scenen så att scenkanten blir lägre, takhöjden högre och bredden bättre tilltagen för att kunna rymma mer än en orkester. Drömmen om en dansveranda kommer också att bestå tills den dag drömmen blir verklighet.

Vi ses den 21/5 2011, då står Shake på scenen!

Säsongens sista dans på Ånäsparken nalkades. Jag lämnade Umeå vid 15-tiden och anlände till Sundsvall strax före klockan 18 där middag inhandlades och förtärdes i sällskap med Emelie. Hos Emelie lånade jag även i tur och ordning soffa (för 15 minuters snabb-slappande) och dusch, sen bar det av mot Kovland och den här kvällen anlände jag faktiskt först på slaget 20:00 så jag missade tyvärr första dansen.

Det blev en kylig avslutningskväll i Jannez sällskap. Publikmängden var på medelnivå men det var givetvis ändå lite småbökigt som det oftast är när Jannez breda publik är på plats. Jag dansade nästintill samtliga danser men kände mig lite trött och sliten så jag smet undan vid två tillfällen. En sak som jag tänkte på under kvällen var att kompatibiliteten med Jannez musik inte är 100%-ig med dem som jag brukar dansa med i Kovland, det är som att jämtlänningar i gemen är bättre Jannez-anpassade. Jag brukar ha en bättre danskänsla i Kovland när exempelvis Shake eller Blender spelar, men jag brukar samtidigt också ha en bättre danskänsla till Jannez när jag dansar exempelvis på Aspåsnäset eller Sandviken. Skumt och värt att fortsätta fundera på.

Jag kan ju efter alla år och känslomässiga kopplingar egentligen inte uttala mig objektivt om Jannez, men enligt min mall levererade de som alltid sin grej väl, även denna kväll med kylslagna fingrar.

I paus blev det fika från fiket i form av räkmacka och Trocadero, vilken inmundigades i bilen eftersom det fanns så ont om platser att sitta på i fiket och utomhus ville man absolut inte sitta och frysa. Pernilla gjorde mig fikasällskap.

Kylan som nu infunnit sig gör det ganska lätt att nu acceptera sommardansernas sorti, det är vemodigt men det skall faktiskt bli skönt att åter få komma in i varma inomhuslokaler och dansa igen. Jag tackar Eskil med personal för en fantastisk danssommar på Ånäsparken, en sommar som bjudit på ett varierat och starkt orkesterutbud och som alltid en härligt dansant publik. I maj 2011 är vi tillbaka igen, måhända blir det Blender som öppnar Ånäsparken även nästa år.

Så hade då danssommaren för min del nått sin final och det med en av årets mest traditionella danskvällar, Jannez finalspelning på Aspåsnäset med älgjakten i sikte. Jag hade haft dansbesökare i rum 212 sedan fredagen, Pernilla från Hudiksvall hade kommit upp för att dansa till Perikles på Sandviken och hon stannade kvar även över lördagskvällen. Till Aspåsnäset anlände vi vid 20:45, med i bilen var även Anna P. som vi plockat upp inne i Östersund.

Det blev som vanligt en riktig folkfest på "Näset" denna afton med mycket folk, jag hade gissat på 550 personer och jag skulle tro att den förutsägelsen kom att besannas. Köerna ringlade långa nästan ända fram till paus och trycket på dansgolvet blev snart monumentalt. Bortsett från en dans strax före paus då vi smet iväg och köpte fika så dansade jag kvällens samtliga danser och även om trängseln och stökigheten var stor så var det med stort nöje som jag avnjöt dans på dans kvällen igenom.

Jannez var givetvis i högform och levererade en spelning i vanlig hög klass med allt vad det innebär. För den som inte förstått Jannez storhet så är en sådan här kväll rätt tillfälle för insikt.

I paus avnjöts Aspåsnäsets goda och stora oststutar tillsammans med sommarens sista Trocadero-rester, Egon dök upp och gjorde oss fikasällskap i bilen där vi således fick en trivsam, rolig och dansintellektuell stund.

Nu är danssommaren oåterkalleligt över, jag känner mig tom och trött men också mycket nöjd med en helt fantastisk sommar. Nu väntar en lite lugnare vinter med uteslutande helgdanser och det är något jag ser fram emot, men givetvis längtar jag samtidigt redan nu till nästa sommar när danslogarna åter slår upp sina portar.

För min del inleddes lördagen med sovmorgon till klockan 11, fredagskvällen hade slitit ganska hårt och jag sov verkligen som en klubbad...eh...sten. Dagen förflöt i slöhetens tecken och efter taco-middag och förberedelser för kvällen bar det så av till Parken dit vi anlände lagom till klockan 19. Tack vare att de flesta köpt lördagsbiljett på fredagen så blev det inga köer utan inpassagen kunde ske snabbt och problemfritt.

Först upp på scen var nykomlingarna Voyage och de kom verkligen att ta danspubliken med storm. Efter min första danskväll till dem tidigare i sommar så hade jag ganska högt ställda utgångsförväntningar, men dessa förväntningar infriades med råge. De har en helt fantastisk repertoar och en framåtanda som det inte går att ta miste på. Visst, jag saknade vissa dimensioner vad gäller stämsång, kvalitet på framförande och ljud som ännu lämnar en del att önska likväl som att det finns utrymme för mer liv på scen och en bättre utvecklad publikkontakt, men oj vilken potential detta band uppvisade. Nästa band upp var Perikles och de är ju ett unikum i branschen som passar perfekt i dessa sammanhang, särskilt då som avslutningsakt. Men jag önskar lite mindre manuskänsla i snacket, ja överlag fler förändringar och överraskningar, och så bort med det riktigt gamla i repertoaren. Zlips var sist ut av de tre banden, denna afton utan Melissa som var sjuk. Visst, Zlips är ett riktigt bra band även som pojkband, men det blir liksom två olika saker och om de alltför ofta framträder i den här tappningen så blir konsekvensen att det entydiga varumärket Zlips suddas ut. Grabbarna är bra men jag saknade helt klart Melissa. Utifrån dessa iakttagelser så ger jag samtliga band samma betyg, fyra kapsyler.

Fikamässigt så kom det att bli två stopp längs vägen denna afton. Som vanligt hade jag avtalat med övriga om att samlas nedanför trappan för fika (inom Parken eller annorstädes) på slaget 23, men redan dryga timmen tidigare så gjorde jag och Isabell ett första stopp för en Trocadero i fiket. Vi noterade då att till skillnad mot dagen innan så fanns det priser utsatta och att de faktiskt dessutom var hyggligt rimliga. Det var skönt med en lugn stund, men denna paus blev kort innan dansgolvet åter skulle nötas. Till rätta fikat slöt även Marie-Therese, Timmy och Håkan upp, jag tackar Håkan så mycket för bjudfikat. Betjäningen i fiket var vänlig men helt galet långsam, återigen vill jag poängtera att all form av köbildning är misslyckanden som man alltid måste bekämpa med kraftfull målmedvetenhet.

Denna kväll blev för min del på många sätt betydligt bättre än fredagen, jag fick många fantastiskt bra danser och jag hade helt klart mycket bättre saldo på energikontot än kvällen innan. Känslan av att inte riktigt räcka till fanns dock även på lördagen, men jag tog fasta på det goda som man ju alltid skall försöka göra. God energi fick jag också från scenen och då främst från Voyage, men även från de andra banden. När det blev dags för extranummer så dominerade givetvis Perikles, men Voyage hängde på så länge de förmådde. Zlips var först att kliva av scenen medan Perikles enligt traditionen gjorde ytterligare en insats sedan även Voyage kastat in handduken. Danskvällen avslutades strax efter 03:30 och utan större brådska begav vi oss så åter av "hemåt" mot Gullvik.

Traditionen med dansgala på Östersunds Folkets Hus (numera OSD) i början av oktober har funnits sedan 2005 och sedan 2007 har fredagskvällens sättning av band varit densamma, Jannez, Perikles och Shake.

För mig personligen visade det sig att denna kväll skulle innebära ett stort jubileum, det blev nämligen min 100:e danskväll tillsammans med Perikles. Drygt 20 år och 100 danskvällar tillsammans, 100 kvällar med det band som var de oslagbara kungarna på dansscenen när jag gjorde entré i den här världen. Samtidigt blev det här min 60:e kväll med Shake, och min (inte lika jubileumsbetonade) 139:e kväll med Jannez.

Samtliga band visade verkligen upp sina starkaste sidor den här kvällen, alla var på gott humör och de bjöd genomgående på härlig dansmusik. Shake känns onekligen så euforiskt fräscha med all ny repertoar och ett band som jag upplever helgjutet från första stund. De kommer säkert att bli ännu bättre med tiden, om man ser till musikaliska detaljer, men känslan är redan nu så härligt gedigen man kan önska och det är ju det viktigaste. Perikles kändes piggare och fräschare än på länge, de bjöd på en del nyheter i repertoaren och även om jag ännu skulle vilja stryka ytterligare några uttjatade låtar så var min helhetsupplevelse av dem mycket god den här kvällen. Jag hörde även flera personer på dansgolvet tala gott om Perikles, så kanske finns det hopp om att vända den nedåtgående trenden, kanske ska vi satsa på dem på Furan även våren 2011, inget är ännu hugget i sten. Jannez finns det givetvis inte mycket att säga om, de fortsätter de senaste årens segertåg och såhär på hemmaplan kan inget gå fel. Maxbetyg till alla band, lite av en skräll en nonstop-afton men ingen chockerande sådan.

Publiksiffran denna afton landade på i runda slängar 1000 personer och det var en väldigt blandad publik. Alla jag mötte tycktes ha en kul kväll i folkvimlet, men det var stökigt och bökigt på dansgolvet så rent dansmässigt var det förstås inte helt euforiskt. Personligen hade jag en energimässigt halvdan afton, jag orkade inte dansa kontinuerligt utan gjorde några pauser under kvällens gång. Strax före klockan 23 tog jag och Isabell fikapaus då vi inhandlade macka och läsk i fiket. Jag ser det som mitt stora ansvar att sakligt redogöra för de brister som jag noterade i och kring fiket, vilka kan sammanfattas i fyra punkter. För det första så är endast en kö och endast en kassa alldeles för lite för att effektivt kunna serva gästerna vid så stora publiksiffror, nu var det förvisso ingen paus så tillströminingen var givetvis jämnare än under en vanlig danskväll men likväl blev det en märkbart lång och dryg kö under kvällens tunga fikaperiod vid 23-snåret och framåt. För det andra så anser jag det vara ett uttryck för total brist på respekt för kunderna att inte sätta ut priser på det som finns att köpa, som gäst skall man inte behöva fråga vad det ena eller det andra kostar (särskilt inte när det endast finns en person att fråga och denne är fullt upptagen med att ta betalt) och det är kundens rätt att kunna handla utifrån medvetna överväganden där utbud och pris är självklara parametrar i beslutsunderlaget. I detta fall blir brister på prislappar än mer allvarlig när priserna, och detta är min tredje invändning, är så hutlöst höga. Exempelvis så kostade en 30cl (observera den fåniga storleken) läsk inte mindre än 18 spänn och en krämbulle astronomiska 25 kronor. Visst, vill man vara känd för att ha det dyraste dansfikat så varsågod, priset är mer en marknadsfråga medan tidigare brister handlar om omsorg om och respekt för kunderna. Slutligen så fann jag läskutbudet vara milt uttryckt undermåligt med Pepsi, Zingo och 7Up som de enda alternativen, tydligen har man gett Carlsberg monopol på att leverera läsk och då blir sortimentet fattigt. Trocadero saknades således vilket ger en stor och allvarlig plump i protokollet. Behöver det bli såhär illa bara för att man arbetar kommersiellt?

Det har nu blivit en tradition på Furuparken att i oktober bjuda på en onsdagsdans med Jannez där var tredje dans är gammeldans, detta på bekväma vardagstider och till en låg entré. Det här är ett idag unikt koncept, ett koncept som inga andra än Jannez kan bjuda på. Även om jag varit fullt medveten om hur speciellt och udda detta med att ett modernt toppband spelar utsökt gammeldansmusik så var det först denna afton som jag insåg vidden av det hela. Att nu sitta i rollen som bokare för Furuparken har tvingat mig att se på detta med nya ögon, och med det har nya insikter växt fram. När vi som den här kvällen ser en i många avseenden annorlunda publik och när jag talar med människor som åkt mer än 70 mil enkel resa för att bevista just detta dansarrangemang, ja då slår mitt danshjärta extra starka slag. Det är min övertygelse att vi behöver en större variation i arrangmangen, en större bredd för att skapa mer dynamik och för att totalt sett kunna locka en större och bredare publik, och det här är ett sådant lyckat inslag. Dryga 250 personer kom och dansade den här kvällen, en kväll då dansglädjen och stämningen låg på topp. Så många tacksamma och glada kommentarer och tillrop är enormt inspirerande att få, det är oerhört värdefullt samtidigt som jag ju också gärna vill höra förslag och önskemål på vad vi kan göra bättre.

Som jag konstaterat förr och även noterat ovan, Jannez är ett unikum, inget annat band kan jämföras med dem. Det de gör, inte minst en sådan här kväll, är så gediget och det kommer från hjärtat. Min betygsskala känns fattig när man ser till ett sådant exceptionellt band som Jannez, den slår liksom i taket.

Den här kvällen dansade jag ungefär hälften av alla danser, därutöver fixade jag med diverse, pratade med folk, etc. Eftersom jag också sköter om fiket inne i danslokalen så går det bort en del tid såväl före som efter paus för dessa bestyr. Men det är ok, just nu, jag vill jobba med de små detaljerna för att steg för steg göra upplevelsen av en danskväll på Furuparken allt större. Jag vill enträget jobba för att se till så att gästerna trivs, att vi alla trivs och tillsammans lockar mer publik till Furuparken, mer publik som gör det möjligt för oss att åter utöka antalet danskvällar och skapa ett attraktivt och aktivt dansställe som ser framtiden an. I fiket hade jag denna kväll hjälp av Veronica och jag tackar för ett mycket bra samarbete. Isabell hade den här kvällen inte möjlighet att arbeta under paus, men istället hade hon bakat god kaka som uppenbarligen föll kunderna väl i smaken, stora goda bitar var det. Återigen vill jag tacka för de uppmuntrande och tacksamma orden kring nya fiket, det inspirerar.

Oktobermara i Gävle, ett nytt fenomen som jag naturligtvis var nyfiken på samtidigt som det egentligen inte lockade så hårt då jag ju generellt är lite kluven till dansmaror. Att åka eller inte var en frågeställning som jag kämpat med ett tag, med min vanliga beslutsframförhållning så visade det sig svårt att finna boende i Gävle och därmed hade jag i stort sett uteslutit detta arrangemang ur mina planer. Veckan innan det hela skulle gå av stapeln så föll dock bitarna på plats, rum bokades på Hotell Aveny för natten mellan fredag och lördag och för natt nummer två beslutades om att ta sikte på Färila och övernattning i gästsängen hos Anna och Pär. Således var saken klar, det skulle bli Gävlemara.

Vid 12:45 på fredagen lämnade jag och Isabell Östersund, detta i sällskap med Maria J. som hört av sig bara timmen före avfärd och sökt samåkningssällskap. Via stopp för resegodisinköp på ICA i Ytterhogdal och sedermera middag på Tönnebro Värdshus så förde SEM600 oss tryggt till Gävle dit vi anlände vid 17:30. När vi checkade in på Hotell Aveny och tog vårt rum i besittning så slogs jag av insikten om att jag med många hotellnätter i bagaget ändock aldrig bott på något enklare svenskt hotell, tvärtom mot hur jag brukar förhålla mig i de flesta andra situationer så inser jag att jag uppenbarligen kommit att bli kräsen när det gäller hotellstandard.

Vi tog den tid vi kände oss behöva för att göra oss i ordning och anlände därför till Parken en halvtimme sent vid 19:30. Det var då redan gott om folk på dansgolvet och stämningen steg snabbt. Det kom att bli cirka 900 personer och publikens heterogenitet medförde givetvis att stökigheten blev ganska stor. Det var dock en enormt glad och entusiastisk publik som skapade hög och god stämning i lokalen. Dansgolvet på Parken är ju stort och bra, men de extra områdena utanför det egentliga dansgolvet medför tyvärr stor flaskhalsproblematik samtidigt som lister och nivåskillnader utgör besvärande och irriterande inslag. Här saknar man en fysisk avgränsning av dansgolvet, likt som på Parken i Örnsköldsvik.

Den här kvällen var det Jannez och Highlights som stod för musiken, kul tycker jag som uppskattar variation i orkesterutbudet. Som jag sa till någon tjej under helgen, "såväl Jannez som Highlights återfinns absolut på min topp-15-lista", jag tror och hoppas att den kommentaren väckte lite nya tankar hos vederbörande. Jag upplevde Jannez lite som på Hudikmaran, dvs inte helt hemmastadda. Jag kan inte sätta fingret på varför jag kände så ty jag tycker absolut att de presterade väl, men något kändes inte fullt optimalt. Highlights presterade även de strålande och jag var fullt ut nöjd med båda banden.

Redan vid 21-tiden, dvs efter ynka 1,5 timmes dans, så kände jag mig energilös och vi gick för att inmundiga något energigivande. En energidryck senare återvände vi till dansgolvet, men både jag och Isabell saknade kraft och driv. Till slut gav jag upp och accepterade faktum att jag inte orkade med att göra dansen rättvisa, således kapitulerade vi och lämnade Parken redan vid 23-snåret. Vi hade tänkt fika på Parken men den långa kön såväl som irritationsmomentet med avsaknad av utsatta priser gjorde att vi skippade fikat den här kvällen, istället blev det nattamat på Max efter vägen tillbaka till hotellet där en lång och välgörande natt bjöd uppladdning inför den kommande lördagskvällens dansäventyr.

Så vankades säsongens tredje danskväll på Furuparken och det med utsökta Zlips orkester på scenen. För mig så ter sig ju Furuparkenkvällarna nu rätt annorlunda mot tidigare och jag var på plats under såväl eftermiddag som kväll och natt. Under danskvällen dansade jag drygt halva tiden medan en hel del tid tillbringades i barfiket, samt utförandes lite andra praktiska göromål. Min plats är dock och kommer ack att fortsätta vara på dansgolvet, om än inte till 100% vid mina egna arrangemang.

Det blev åter aningen mer folk än tidigare tillfällen då vi denna afton landade på cirka 300 personer i lokalen, vi klättrar uppåt och det känns bra. Publiken verkade stormtrivas och vi fick höra mycket nöjda ord om såväl arrangemanget som om Zlips. Vissa menade att Zlips bjöd på den bästa föreställning de någonsin haft och även om jag kan tycka sådana superlativ vara att gå aningen till överdrift så fann också jag dem mycket bra den här kvällen. Melissa var på plats och gav trots stor trötthet ett starkt och övertygande intryck. En del justeringar och förnyelser jag gjorts i repertoaren och jag upplevde helheten som mycket balanserad och tilltalande, kanonbra.

I paus kapade vi åter köerna genom försäljning på två håll och det verkar verkligen uppskattat av publiken, den här kvällens hembakade godsaksalternativ var morotskaka, en kaka som jag kan erkänna mig skyldig till.

Ett problem för mig nu är att jag i rollen som arrangör på Furuparken tappar lite av kundperspektivet och jag saknar min egen hårt granskande och konstruktivt kritiska röst. Därför välkomnar jag och skulle uppskatta andras sakliga feedback för att kunna få hjälp med att steg för steg ständigt göra verksamheten bättre. Delge mig gärna era förslag och åsikter här i gästboken eller kommentarsfälten och stryk mig inte medhårs utan säg vad ni verkligen tycker och upplever. Vi kanske inte alltid blir överens om allting men oavsett så vill jag verkligen ta del av era ocensurerade reflektioner.

Efter en intensiv danssommar med många resor till kusttrakterna så hade hösten inneburit nästintill total stiltje i dansresandet. Just den här danskvällen hade jag dock sneglat på en längre tid även om jag inte definitivt bestämt mig för att åka. Beslutet fattades först på morgonen när jag vaknade upp och kände hur dansabstinensen rev och slet i min kropp. Ett samtal senare var övernattning inbokad hos Emelie och jag lämnade Optand redan vid 13-tiden för att väl i Sundsvall först bege mig till Birsta för lite shopping. Sedermera blev det middag hos Emelie tillsammans med såväl gamla som nya dansbekanta, en mycket trevlig uppladdning inför kvällen. Emelie och Patrik hade lagat utsökt smarrig mat och vi lät oss alla väl smaka.

Till Folkets Park anlände vi i lagom god tid vid 20:50 och vi kunde således ta dansgolvet i besittning till första dans. Under de första danserna var det gott om utrymme på golvet men snart ökade trängseln och det blev riktigt folkigt i den knasiga Barba-Pappa-lokalen. För första gången på månader hade jag riktigt god danslust i kroppen och jag kom att dansa kvällens samtliga danser bortsett från den sista (jättesnabba) före paus då jag istället gick och ställde mig i fikakö, ett drag som visade sig vara väldigt klokt. I fiket bjöds helt ok mackor och ok godbitar, tempot i kassan var dock undermåligt lågt och under all kritik.

Blender var på topphumör och levererade stor musikalisk glädje, de är ju bara helt uuuuutsökta!! För min del bjöd kvällen på idel toppendanser, mestadels med kära gamla bekanta men jag hann även med att göra några nya dansbekantskaper. Så många dansfavoriter fanns på plats och kvällen räckte inte på långa vägar till för att hinna dansa med alla jag skulle önskat. Sista timmen tillbringade jag i sällskap med underbara Em, äntligen, efter en sådan förträfflig kväll så blev den stunden pricken över i och jag sög i mig all god energi som vi i dansens virvlar skapade tillsammans. Tack!!

Efter danskvällens slut var det skönt att slippa köra hem i mörkret och istället fick jag snart krypa ner i en skön säng. Dagen efter styrde jag färden mot Boberg för ett litet allhelgonahelgsbesök hos mamma och Pex.

Efter sovmorgon och en stadig hotellfrukost tillbringades några timmar i gott sällskap med arrangörsvänner, en och annan stark dryck avsmakades och en lätt lullighet infann sig innan det var dags att vid 16-tiden bege sig till Multiarenan för Afterski. Stämningen var där på topp och maskeradutstyrslarna var fantastiskt fantasifulla. Arvingarna levererade en enormt stark föreställning, de är fantastiskt duktiga och rockar hårt. När spelningen var över vid 17-tiden gick jag åter till rummet och gjorde mig redo för kvällen och den arrangörsmiddag som skulle börja klockan 18.

Vi bjöds på en smarrig tvårätters middag och god underhållning, en perfekt start på kvällen. Arvingarna bjöd även här på sig själva till 100% och det med en mer intim och avskalad spelning, särskilt imponerad var jag av stämsången i deras tolkningar av Beach Boys.

När vi väl kom fram till fredagens dans så var jag riktigt danssugen men väsentliga delar av kvällens orkesterutbud kom att bli en stor besvikelse. Bortsett från Arvingarna och Dreams så måste jag villigt erkänna att övriga band för min del lika gärna kunnat stanna hemma. Tack och lov fick Arvingarna en hel timmes speltid och det behövdes vid det laget efter tre obegripligt tråkiga band. Att Dreams fick avsluta kvällen kändes även det som ett klokt upplägg. Jag upplevde Dreams som kompetenta, samspelta och med en fräsch repertoar, ett potentiellt framtida kvalitetsband.

Inledningsvis var det glest i leden på dansgolvet även fast så många arrangörer sökt sig dit från första stund. Golvet var inte alls lika dansglatt som kvällen innan, det kändes inte som att de torkat av golvet efter Afterskiaktiviteterna utan det klibbade från första dans. Undertecknad hade så pass tråkigt under de första bandens speltid att det fick lov att bli ett besök på rummet för lite inmundigande av personliga trimningvaror. Jessica J. gjorde mig sällskap och min toleransnivå hade absolut höjts några snäpp när vi återvände till dansgolvet inför Arvingarnas entré. Fyllan tilltog givetvis och mot slutet av kvällen hade all min danslust runnit ur mig. Förr lär det ha varit dans i flera olika lokaler samtidigt, det tycker jag låter som ett mycket mer attraktivt upplägg istället för att ha så många band på en och samma scen som vart och ett bara får en halvtimmes speltid.

Danskvällen med Blender den 6/11 hade gett mersmak och i hopp om att kunna kompensera för föregående helgs halvdana dansupplevelse på Vemdalsskalet så bestämde jag mig för att denna lördag på nytt bege mig till Klyktattarland för lite kvalitetsdans. Med på färden fick jag sällskap av äventyrliga Anna P. och vi lämnade Östersund vid 18:15 med sikte på Bräcke där vi plockade upp Anette A. som gjorde oss vidare sällskap längs vägen. Bortsett från lite inslag av underkylt regn under delar av färden så rullade det lätt och problemfritt och vi ankom till Parken strax efter 20:30.

Efter lite diskussioner tidigare under veckan om entrépriser var jag mer uppmärksam på detta ämne än jag normalt är. Visst, på sundsvallsparken har man samma entrépris som de flesta andra har just nu, 150 spänn, men de tar dessutom 20 kronor i garderobsavgift så enligt mitt sätt att se det så är entrén i realiteten 170 kronor.

Vi var bland de första på plats och likaså tillhörde jag och Anna de första att ta dansgolvet i besittning. Det kändes lite glest till en början och någon större trängsel infann sig inte direkt, däremot blev det en fantastisk danskväll med mycket härligt dansfolk, god stämning och ändå tillräckligt mycket plats för att slippa den på Parken annars så allestädes närvarande flaskhalsstökigheten. Jag stod över en snabb dans under kvällens andra halvlek, bortsett från det så dansade jag kvällens samtliga danser. Några nya dansbekantskaper stiftades men givetvis blev det huvudsakligen dans tillsammans med kära dansbekanta. Efter viss tids torka så blev det äntligen läge för lite kompensationsdanser med några goa favoriter, danser som jag tackar så hjärtligt för. Personligen kände jag mig tyvärr en aning trött och instabil under kvällen, inte helt i toppform. Det var inte så att jag inte njöt av dansen, men den sista växeln saknades, den totala närvaron och glöden hade inte riktigt viljan att infinna sig.

Shake har verkligen åter blivit ett superband, i vissa avseenden bättre än någonsin. Linda är verkligen ett utsökt kap med en kraftfull och härlig röst med stor bredd. Dessutom är hon en skönhet med stor utstrålning och fin publikkontakt, på kort tid har hon tagit sin position i full besittning. Repertoaren är en gediget konsekvent kvalitetssammansättning och det musikaliska är givetvis utsökt, jag bara ääääälskar dem! Shake, åter bäst i klassen!

I paus köpte jag macka och Trocadero o fiket. Efter förra gångens anmärkning fanns nu priser utsatta redan vid serveringsdiskens början, föredömligt och detta belönas givetvis med ett höjt FPM. Nämnas skall också att priserna är enkla, jämna femmor, inte direkt billigt men inte heller dyrt. Jag måste dock göra en observation och instämma med vad Togge i Zlips tidigare upplyst mig om, nämligen att Carlsbergs Trocadero inte alls är lika god som från övriga bryggerier, konstigt, mycket konstigt.

Efter dansens slut gjorde vi ett litet stopp på Big Boy där ett hett chilimål slank ner i LEJons strupe. På resan hem kände jag mig snart allt tröttare och eftersom Anna verkade piggare så lämnade jag över ratten till henne, ytterst tacksam över att slippa kämpa mot tröttheten.

Höstens sista danskväll på Furuparken var så kommen och denna kväll gästades vi av inga mindre än eminenta Blender. Vi hade givetvis hoppats på storpublik denna kväll, men tyvärr kom två faktorer att påverka publiktillströmingen negativt. För det första så hade vi sedan några dagar fått kallt väder och den här kvällen visade termometern cirka 20 minusgrader, vilket ju alltid har viss men knappast någon större negativ inverkan på publikmängden. Vad värre var så hade Östersund sedan en veckas tid insvepts i magsjukans töcken då dricksvattnet smittats av magparasiter som slagit ut stora delar av befolkningen. Detta kollektiva sjukdomstillstånd decimerade givetvis publikskaran märkbart men ändock nådde vi en publiksiffra på 287 personer och det måste vi efter omständigheterna vara nöjda med.

Blender bjöd på en strålande kväll, som alltid, toppbandens toppband, alltid högsta kvalitet. Med ny ljudanläggning har de åter tagit perfektionen till ännu en högre nivå, kristallklart ljud och enormt vilsamt för örat. Som vanligt på Furan numera så dansade jag bara cirka hälften av kvällens danser och således satte jag aldrig fokus på att reflektera över detaljer i Blenders repertoar och framförande, några uttömmande kommentarer har jag jag alltså inte att leverera.

Den här danshelgen hade jag åter besökare inneboende i form av Emelie från Sundsvall och Lars från Umeå. Över fredagskvällen fick vi dessutom finfint Hälsingebesök genom Emmilie och Henrik, jättekul! Att hinna med danser med dessa kära dansvänner fick givetvis högsta prioritet, för mig kändes kvällen gå galet snabbt men vid det här laget har jag vant mig vid att inte hinna dansa med särskilt många på en Furankväll.

Arrangemangsmässigt så rullade allt på finfint under kvällen. Vi hade parasitfritt vatten från Svedje att bjuda på och sjukdomsläget till trots löste sig allt bara fint med personaltillgången. I lilla fiket hade jag hjälp av Isabell och Cecilia, mycket väl fungerande och trevligt. I köket hade vi ny personal som jobbade entusiastiskt och med god stämning, en härlig känsla när alla drar åt samma håll med glatt humör och positivt driv.

Vid kvällens slut introducerade jag ännu en nyhet i form av korvförsäljning vid utgången. Kokt korv och läsk såldes för vardera tio kronor och detta tycktes mycket uppskattat. Det är min förhoppning att en korv i magen kan bidra ytterligare lite till en god känsla i kroppen hos våra kära besökare när de beger sig hemåt efter en danskväll.

Det har blivit en fin ÖBRK-tradition att avsluta kursterminen med en tisdagsdans till levande orkester dit alla medlemmar är välkomna. Det brukar bli trevliga kvällar och så även den här gången, förutom dansen bjöd ÖBRK på fika och de gissningsvis 120 personer som dykt upp tycktes trivas. Många satt förvisso och tittade på ganska mycket, men det är ju också en fas i detta med att steg för steg våga sig ut på dansgolvet. För mig blev det en hel del dansat, inte hela tiden men rätt mycket ändå och faktiskt med flera inslag av bugg (garanterat Å-nej-fri sådan).

Denna kväll var det Bredbandet som stod på scenen och de var för många en helt ny bekantskap. För mig var det främst spännande att äntligen få höra dem en hel kväll, att leverera 3 timmar dansmusik är nämligen något annat än att plocka ut guldkornen för 30 minuters intensivurladdning. Sammanfattningsvis ger jag dem godkänt, det funkar absolut att dansa till och för att vara ett hobbyband så är det ett helt ok betyg. De besitter goda musikaliska färdigheter och har dessutom mycket påkostad utrustning, tillsammans med en i mina ögon gynnsam inställning så finns där förutsättningarna för att kunna bli riktigt bra. I vissa nummer så briljerar de med bra arrangemang, bra ljudbild, engagemang och övertygande sånginsatser, där ser man potentialen. I andra nummer är det inte lika bra och vissa låtar borde förmodligen plockas bort helt från repertoaren om man skall spela för en dansande publik. Vissa låtar är på tok för snabba, andra alltför otydliga eller på annat sätt svåra att dansa till. Sen måste låtarna passa bandet, främst passa för soliströsterna. Något som störde mig en hel del var att jag vid flera tillfällen upplevde det som att det inte fanns en harmoni mellan låtparet inom en och samma dans, de kunde skilja sig till karaktären eller till tempo så att de inte tycktes höra ihop. I några låtar saknade jag vissa instrumentala partier som fanns där men som inte gick fram, istället kändes det så som om det bara var trummor och bas. Ett symptom på den typen av problem kan vara att det tar tid att känna igen en annars så bekant låt, något som hände mig några gånger under kvällen. Främsta svagheten är som så ofta övertygelse i sången där det fanns en del mer att önska såväl på den kvinnliga som på den manliga sidan. I vissa låtar som passar Ulrika och som hon kan och är bekväm med så briljerar hon både sångmässigt och beteendemässigt på scenen, det är den sidan jag vill se och höra mer av, ja det är det jag förväntar mig att få se och höra mer av framöver. Sången får inte bli ett stilla ackompanjemang utan sången måste ges karaktär, vara det som gnistrar på toppen av ett i övrigt väl levererat framförande. Extrapoäng till Rolles eko, klockrent! Ja här finns sannerligen både plus och minus, men resurserna finns där och det handlar i längden bara om ambitioner, vad bandet vill uppnå. Det handlat om att ta publiken till hjälp med repertoaren och att jobba stenhårt med framförande och sång, främst med att skapa övertygelse och karaktär i sången. Bredbandet, ni har framtiden för er, om ni vill?

I paus blev det fika och vi avnjöt festis tillsammans med de klassiskt gigantiska bullarna, gott tyckte jag. Efter danskvällens slut stannade jag kvar tills Bredbandet hade packat ihop, det tog dryga timmen vilket får anses vara bra jobbat med en så fullödig uppsättning utrustning som de har. Dubbelt imponerande!

I samband med David Jonssons 25-årsfest bjöds det till dans och det var Fålings som stod för musiken. Middagen hade börjat vid 19-tiden och drog ut på tiden så först vid 23-snåret kunde dansen börja. Fålings spelade till cirka 00:40, tog därefter tjugo minuters paus och avslutade sedan med att spela ungefär fram till klockan 02:00. Med en hel del alkohol innanför västen på undertecknad och en ganska ovanlig publik med förvisso många dansare men där de flesta var mer eller mindre påstrukna så blev det inte tidernas bästa danser, men trevligt var det likväl. Varmt blev det dock och jag dansade absolut inte hängivet alla danser. En sådan här kväll är det mycket som är annorlunda, varför jag avstår att sätta betyg eller överhuvudtaget ge några omdömen till Fålings. Kul var det dock att höra dem igen, trist däremot att detta var Jockes sista spelning med bandet.

Som nämnts ovan så var LEJon på grund av alkoholintag inte chaufför denna afton utan jag fick åka med Maria F. och Ann-Sofie E. som så smidigt plockade upp mig hemmavid, tack så mycket för det!

Så var vi då åter framme vid en av årets främsta traditionstyngda danskvällar, som alltid en fantastisk kväll men också en stökig sådan. Innan dansen erbjöds det danssupé med buffé och lite underhållning av Jannez, ett trevligt initiativ som av flera olika skäl förvisso inte lockat några enorma publikmängder denna gång men som gärna får jobbas vidare med till nästa år. Maten var hur som helst god och stämningen likaså.

Danskvällen drog igång klockan 21 och jag var på plats på golvet från första dans. Det blev snabbt folkigt och bra tryck, även om det som vanligt dröjde fram till efter paus innan kulmen nåddes. Initialt var allt och alla enormt laddade, vid minsta kontakt med fasta eller levande föremål kring dansgolvet så slog det blixtar av statisk elektricitet som urladdades.

I mångt och mycket är denna kväll en stor upprepning varje år, på gott och ont. Det är alltid mycket folk, i år gissningsvis knappt tusen personer. Givetvis är det roligt med mycket folk men det utvecklas också till att bli väldigt stökigt på dansgolvet. Det lilla dansgolvet blir då en fristad dit man kan söka sig för att dansa under mindre farliga förhållanden. Någon tomteinvasion blev det inte tal om detta år då den klassiska nisseskaran kunde räknas på ena handens fingrar, nya tag till nästa år kanske?

Noteras bör att jag efter en enormt intensiv och såväl mentalt som fysiskt utmattande vecka inte direkt var i vanlig god form utan jag var nog ärligt talat i ett väldigt intolerant skick. Jag hade således lite svårt att orka med fyllan, knuffandet och stökigheten, jag orkade med andra ord inte hålla danshumöret uppe i detta energiska sjöslag. Detta är troligen den huvudsakliga orsaken till att jag inte kände mig helt tillfreds med kvällen som ju ändock bjöd på en hel del höjdpunkter. Många god dansfavoriter passerade dock endast förbi som hastigast utan att det för den delen blev tillfälle för dans, en situation som för mig skapar en hel del frustration. Sådana här kvällar saknar jag danskvällarna på mindre arenor, såsom exempelvis sommardanserna i Hällesjö. Danskvällar som är gripbara till formatet och där man således kan lokalisera de man vill dansa med.

I paus köpte jag Trocadero och Delicatoboll i fiket, vilket avnjöts uppe på läktaren i sällskap med Isabell, Sandra, Jessica, Helene och Daniel.