Årsdagbok

En kväll i början av januari ringde telefonen och andra änden av tråden visade sig sluta i Mantorp, varpå två platser bokades i SEM600 för färd Östersund-Hallen-Östersund denna kväll den 18/1. Utöver söderlandssällskapet så plockade jag vid 19:45 upp Sofia inne i stan, och därefter Marielle ute i Ås. Till Hallen valde jag att köra E14, från Ås blev då sträckan 62 km.

Vi anlände till Hallen i lagom god tid cirka 20:45, perfekt för att stå redo till första dans. Jag inledde kvällen tillsammans med Marielle och redan i första dansen anade jag att något inte stod rätt till med Jannez, Kjelle lät inte alls kry och han såg ut att kämpa hårt med sången. Under kvällen märktes det sedermera att de disponerat om solosången en del med mer soloinslag från Anderas och Peo, likväl är Kjelle bandets huvudsångare och hans bekymmer gick således allt annat än obemärkt förbi. Med tanke på förutsättningarna så levererade Jannez en riktigt bra kväll, att var tredje låt var gammeldans underlättade förstås då det innebar en hel del röstvila. Efter kvällen ställde Jannez in helgens övriga spelningar, förståeligt och vi är tacksamma för att de ändock valde att genomföra den här spelningen.

Jag hade en bra danskväll och det var riktigt dansbart kvällen igenom, även gammeldanserna gick fint att dansa hela kvällen utan att riskera livet. Bland kvällens positiva inslag kan nämnas Helenes kommentar "jag vill kramas", vilket innebar att hon avstod gnussande och vi fick därmed några härligt bra gnussfria danser.

I paus inhandlades förstås fika i fiket där ett rätt medelmåttigt betyg utdelas, det hela fungerade som föregående år med en onödigt stökig logistik. Kvalitén på utbudet var dock ok, undantaget de futtiga godbitarna av billig storpackskaraktär.

Efter danskvällens slut så rullade vi åter mot Östersund och jag valde nu att köra isvägen för att bjuda våra gäster på ett extra exotiskt inslag. Isvägen var väldigt skumpig men något vi garanterat kommer att komma ihåg. Väl åter i Ås noterade jag en i princip på pricken identisk mätarställning och kan därmed dra slutsatsen att från Östersund så sparar man ett par mil på att köra isvägen, om än att restiden blir ungefär densamma.

Med dryga tusentalet dansdagböcker i bagaget så är det många dagböcker som försvinner i mängden, men också ett antal som utmärker sig, som är extra minnesvärda, som bildar milstolpar i mitt dansande likväl som i mitt liv. Den dansdagbok jag nu skall författa är en sådan som utmärker sig på ett nytt sätt, förvisso i ett lite tråkigt avseende men likväl är det ett ack så relevant avtryck av mitt liv, här och nu. Idag när jag nu skriver detta lyder almanackans datum lördag den 23:e februari 2013 och det är således exakt tre veckor sedan jag egentligen skulle ha suttit och skrivit dessa rader, ty dagboken handlar om fredagskvällen på Ö-viksmaran den 1:a februari. Nu blev det dock inget skrivet den lördagen, och inte dagen efter, och inte heller veckorna som därpå följde. Efter maran gick nämligen luften ur mig, jag tappade farten och först nu känner jag mig redo att vid tangentbordet ta mig an den kvällen, den helgen i Ö-vik. På tre veckor hinner minnen suddas ut och tappa sin skärpa, sin lyster, men nu är allt som det är och denna Ö-viksmara får således nöja sig med att sammanfattas med ett mer översiktligt perspektiv, var sak har sin tid.

Den Ö-viksmara som nalkades i början av februari innebar återfödelsen av en liten danslust, en liten glöd hade börjat väckas till liv inom mig. Mitt senaste besök på Ö-viksmaran var i september 2011, detta magiska, magnifika, vilda och fullständigt explosivt formidabla dansår 2011. När 2011 nådde sitt slut så var det dock också som om jag dansmässigt passerat en ny gräns, som att något fullbordats. Under 2012 dansade jag därför inte på långa vägar lika mycket som året innan, och avstod Ö-viksmarorna eftersom jag inte kände lust att åka, annat prioriterades. När marahelgen nu stod för dörren så var det med en känsla av nymodighet i kombination med nostalgi som jag packade bilen för avfärd mot kusten.

Min mararesa utgick från Selsålandet där jag vid 13:15 på fredagen fick besök av Helene och Martine i Birks bil. Packning lastades över till den trogne SEM600 och resan mot Ö-vik begynte. Väl på plats vid 15:30-tiden så lämnade jag av mina reskamrater vid Hotell Focus, varefter jag mötte upp Lina som samåkt i bil från Norrköping. Via en tur till Kvantum där fler vänner anslöt så begav vi oss ut till Gullvik där vi hyrt stuga likt jag gjort många gånger förr, ett gott återseende. Sambos för helgen var denna helg, förutom undertecknad och Lina, även Cecilia R., Fredrik Ö., Emelie N., Fredrik H., och sist men inte minst Johan T. som i sista stund gjorde vår sexmannaboning trivsamt överbokad. Väl i stugan gjorde vi processen kort med oss själva och snart rullade vi åter in mot staden för middag på Restaurang Mamma Mia.

Min danskväll på fredagen kan sammanfattas som ganska bra, jag hade genomgående väldigt trevligt och dansade lagom intensivt, jag var lite fredagstrött men fick ändå inte någon direkt blackout som jag annars ofta drabbas av någon gång under en 8-timmars danskväll. Publikmässigt så tror jag aldrig att jag sett så lite folk på en marakväll i Ö-vik, men samtidigt så var det förbryllande stökigt och svårdansat på det stora golvet. Kvällens höjdpunkter var främst några dansvändor uppe på lilla golvet, men på det stora hela så finns ingen större detaljrikedom än så att orera om, en bra kväll kort och gott.

Banden den här aftonen var en riktigt kul och frisk blandning, två band som jag gillar skarpt och ett som jag personligen inte är repertoarmässigt överförtjust i att dansa till, men just den här kvällen så var det faktiskt de senare, Expanders, som i mina ögon levererade mest övertygande. Dreams och Voyage har båda repertoarer som jag älskar, men båda lämnade den här kvällen lite mer att önska rent ljudmässigt. Dreams hade ett på tok för skränigt ljud och inte minst Jockes röst klev ofta utanför gränsen för vad som kan sägas vara angenämt. Voyage å andra sidan kändes alltför tama i sin ljudbild, vilket måhända blev än mer påtagligt då de tog över efter Dreams som dövat vår hörsel. Bäst ljud hade alltså Expanders, vilket skall applåderas då ljudet tidigare ofta varit något som de fått skarp kritik för av mig såväl som av andra.

Vid slaget 23:00 (askungetid) så samlades en icke oansenlig skara nedanför trappan för traditionsenlig färd till Max. På Max mötte vi upp den käre dr Jonsson som i vanlig ordning stod över fredagens dans, den här gången pga 22:45-ankomst med tåg från Luleå.

När danskvällen till slut var till ända så hägrade horisontalläge i stugans hårda sängar, men innan någon fick sova så avnjöt vi med god aptit något dussin varmkorv, trött men dansberusat samspråkandes och analyserandes kvällens äventyr. För mig blev det debut i bäddsoffan denna natt, helt ok faktiskt och för två personer lämpligare än att trängas på 80 cm.

En ytterst annorlunda kväll bjöd denna alla-hjärtans-dag, inte det vanliga och inte alls vad jag hade tänkt mig varken veckan innan eller dagen innan. Att åka till Hudik för dans var ett spontant infall, en flykt undan en smärtsam verklighet i kombination med en vilja att faktiskt få dansa till Pure Divine vid något annat tillfälle än på en mara. Väl på plats blev det således ett kallduschbesked att Pure Divine ställt in kvällens spelning och dessutom meddelat att de lägger av som dansband. Även om jag förstår svårigheten att hitta ett annat band med så kort varsel så var det en klar besvikelse att ersättningsbandet skulle bli Black Jack, ett band med en helt annan stil. Nåväl, detta var inget att göra något åt utan vi fick gilla läget helt enkelt.

Tillsammans med Emelie anlände jag till Folkets Hus vid 18:30 (jaja, numera kallas det tydligen Kulturhuset men jag kommer att fortsätta att använda det enda sanna namnet). Det visade sig vara ganska folkigt, men en ovanlig blandning publik då det var särskoleverksamheten som låg bakom arrangemanget. Hur som helst kul att se så mycket människor ute en torsdagskväll och kul att återse Folkets Hus fina danslokal. Tyvärr hade de dock vallat golvet med kaffe som bara klumpade sig ovanpå, inget vidare glid men en massa skit som lade sig på hög under skorna.

Min danskväll blev verkligen sådär. Om vi börjar med bandet så var det en tudelad känsla, väldigt nostalgiskt att åter efter 13 år dansa till Black Jack men samtidigt var det en för mig ytterst tråkig och oinspirerande musik som det bjöds på. Tillsammans med det tröga golvet och mitt allt annat än peppade allmäntillstånd så fanns inte mycket att ge, kvällen igenom präglades av en dominerande upplevelse på dansgolvet och det var hur enormt kasst och tråkigt jag dansade. Höjdpunkterna var att jag faktiskt fick chans till några riktiga sällandanser, men tyvärr bjöd jag nog inte dessa damer på något särskilt anmärkningsvärt intryck.

Fikat smakade bra till väldigt vänliga priser, men noteras bör att det inte fanns några mackor utan endast korv för tio kronor, index och klass nedan är således inte riktigt rättvisande.

Efter danskvällens slut, när Black Jacks eftertexter ebbat ut, så var det skönt att få inta horisontalläge på danspensionat Nordin. Jag var väldigt trött och somnade snabbare än någonsin, LEJon är onekligen inte sitt bästa jag just nu.

När den ena danskvällen är den andra lik, banden alltid desamma, dansställena likaså, och människorna man dansar med så bekanta att man känner sig som del i ett dansnördigt hippiekollektiv, ja då är det inte konstigt om danslusten tryter och andra aktiviteter tar överhanden. Den här kvällen var vi dock ett gäng som bröt oss utanför de vanliga ramarna, inte så att vi åkte till något helt obekant ställe och inte heller var vi något radikalt obekant gäng som gav oss iväg. Men att åka till Erikslund för dans är ändock inget som tillhör några rutiner, och framförallt är det inte varje dag man dansar till ett halvmoget gammalt Sannex under nytt namn. På scenen väntade nämligen Per-Håkans, en konstellation av gamla Sannex-musiker som återfunnit varann och dansscenen, lite nostalgi, lite kult, samt med förhoppning om att det inte heller skulle vara så jävla illa.

Debut i SEM600 gjorde denna kväll Jessica H. som anslöt i Optand tillsammans med Sigrid som plockats upp inne i stan. Vår avfärd var planerad ca 19:20, vilket vi också lyckades bra med. Dock ringde M-T mig just när vi rullade iväg, hon hade lyckats göra tidig kväll och skulle just lämna jobbet, danssugen förstås. Givetvis så väntade vi in henne och vi kom således istället att lämna Brunflo på slaget 20:00. Den magiska "alltid-i-tid-bilen" fixade dock färden i vanlig ordning så att vi anlände till Erikslund i lagom tid klockan 20:55, kvartetten kunde med andra ord inta dansgolvet till första dans.

Det blev ingen man-ur-huse-uppslutning i Erikslund denna kväll, men vi som var där tycktes överlag ha en trevlig afton. Jag inledde kvällen med ett antal fina danser med mina ressällskapsdamer, jag och Sigrid konstaterade att vi inte dansat med varann på snart ett år, så det var verkligen på tiden. Utrymmet på golvet var gott och man kunde ta ut svängarna, man kunde ösa på. Jessica fixade så att Per-Håkans spelade lite gammeldans, inte direkt det bästa jag hört på den fronten med jag och Jessica var ändå nöjda med att få oss lite av den varan till livs. Vad gäller Per-Håkans prestationer i övrigt så kände man igen de gamla Sannex-takterna, galenskaperna likväl som den stora spännvidden från fräscht och kul till övermoget trist. Det funkar absolut att dansa till, tre kapsyler ger jag.

I paus så inhandlades fika i fiket, Trocaderon var slut så jag fick nöja mig med RC-cola. Mackan med bland annat potatissallad och kyckling var ett annorlunda inslag, inte helt fel men kanske inte helt rätt heller. Kladdkakemuffinsen däremot var härligt kladdig och god, tummen upp. Totalt sett billiga priser, nu var det lite folk den här kvällen så serveringen fungerade bra men det finns annars en hel del att göra för bättre logistik och bättre fart på serveringen.

Efter pausen fick jag och Em äntligen finna varann igen, det var ett tag sedan sist men väl i dansen så exploderade allt åter ut i äkta firefox. När vi gav oss 45 minuter senare så var jag helt drypande blöt och skakis av urladdningens endorfinpåslag, underbart.

Att köra hem från Erikslund känns som rena lyxen, bara dryga tio mil och det var knappt så att baksätespassagerarna hann somna. Vi poppade blandad 80-talsmusik och det var en sådan där riktigt skön körning genom natten.

DansYrans andra kväll var här, en kväll där vi verkligen inte sparat på krutet utan radat upp tre riktiga tungviktare på en och samma scen. Jag och Lina hade sovit stora delar av dagen och var riktigt slösega inför kvällen, varför vi anlände först vid 20-tiden. Vilan hade dock gjort oss gott och vi kom båda att ha fullt av energi kvällen igenom.

Blender fortsatte förstås att i vanlig ordning leverera väl även denna afton, stabilaste och proffsigaste bandet som står att finna. Sannex i sin tur höll även de mycket hög klass, det låter bra om dem även om jag anser att de lämnar en del mer att önska rent repertoarmässigt. Jag hörde den här kvällen från flera håll kommentaren att Sannex har "sväng", något de säkert har men det är något som jag personligen inte kan relatera till ("sväng" är tydligen ointressant för min dans som istället främst eftertraktar "sug"). Slutligen hade vi så Zlips och de skämdes verkligen inte för sig den här kvällen. Även om Zlips har det sämsta ljudet i jämförelse med Blender och Sannex så var det Zlips som bjöd på mest liv och själ från scenen, riktigt jävla bra. Med Yohios "Heartbreak Hotel" visade de framfötterna och markerade sin närvaro i nuet såväl som sin förmåga att tolka och framföra, kvällens bästa Zlips!

Jag hade en helt grym kväll, idel bra danser och en kropp full av energi som öste Firefoxar på löpande band. Tack för dansgolvet, för utrymmet, för fantastiskt bra danssällskap, för inspirerande musik, för DansYra av högsta klass. En skapligt rejäl paus tog vi även denna afton vid halvtid, i vanlig ordning svalkades och blöttes strupen av ljuvlig Trocadero.

Dansmara i Gävle igen, inte direkt min tekopp men efter mycket velande så bestämde jag mig till slut för att åka. Efter att först ha fått sällskap av AnnaMarielle Olofsson så plockade vi upp Björn Lindman vid Kvantum prick klockan 13 och i Brunflo blev sällskapet slutligen komplett då även Cecilia Risvall anslöt. I lagom lugn färd E14/E4 tog vi oss till Gävle via mat- och piffningsstopp i Tönnebro och vi anlände till Parken i lagom god tid vid 18:20. Vi hade alla köpt tredagarsbiljett för 550:- som vi i entrén bytte mot praktiska band. Strax efter 18:30 mötte jag upp Lina som kommit från Norrköping tillsammans med Christian och gänget.

Fredagen blev en helt ok kväll, jag dansade en hel del och var varken låg eller hög utan bara lagom nöjd. Bäst enligt min musiksmak var denna kväll Zlips, tätt följda av Umbrella (som dock hade väldigt hög ljudnivå där inne på det ljudmässigt knepiga lilla dansgolvet). Casanovas är ju inga storfavoriter men de fungerar. Voize dansade jag bara till en kortare stund, det lät rätt bra men kändes väldigt mycket gubbcoverband, ett band vars hjärtan klappar för Status Quo.

För mig blev kvällen lite forumartad med flera bra samtal med band och arrangörer, idéer föddes som jag kommer att smida vidare på.

När vi skulle gå så lämnade vi dansgolvet i god tid före sista dansen för att slippa kö i garderoben, vilket bara lyckades till viss del. Stort underskott på garderobspersonal gjorde nämligen att kaoset snabbt tilltog i garderoben, här behöver mer resurser sättas in. Nöjda med kvällen gav vi oss så av mot Valbo och inte helt obekanta annexet på Hotell Ramudden där Christian i vanlig ordning hade bokat upp boende. Lina lämnade Parken med en extra pikant erfarenhet i bagaget, hon hade nämligen lyckats kröna kvällen med en dans tillsammans med lokale kändisen "bonde-söker-fru-bonden" Sven-Arne som tydligen fick väl godkänt dansbetyg.

Söndag i Gävle och Hotell Ramudden, tillika min födelsedag. Denna födelsedag blev på många sätt rätt lik förra årets på samma plats, en väldigt lugn dag som mestadels tillbringades på hotellet i Linas goa sällskap. Den stundande danskvällen med sina fyra timmar skulle komma att bli en lättviktare i marasammanhang, något jag såg fram emot just för det mindre formatet och förhoppningen om mindre trängsel och mer svängrum på dansgolvet.

Vi infann oss på Parken i god tid vid 17:30, varför vi stod redo och väntade när klockan nådde 18 och kvällen skulle ta sin början. Döm då om vår förvåning när Expanders meddelade att de ämnade fördröja starten en kvart pga långa köer till garderoben. Alltså, var gick det fel med tankeverksamheten här? Sedan när blev det rätt att de som infunnit sig i tid skall drabbas till förmån för eftersläntrare? Om man hade velat kompensera för fördröjningar i garderoben skulle man i så fall kort och gott ha bett banden spela lite längre, inte att senarelägga kvällen. Vi talar ju här om en ynka fyra timmar lång kväll med två band, dvs en kväll då banden ändå knappt hinner spela mycket mer än halva sin repertoar.

Jag hade en bra kväll, men det blev inte särskilt mycket lugnare på golvet utan det kändes lika fullpackat och stökigt som tidigare kvällar. Varken Expanders eller Sannex är ju några toppfavoriter för min del, men båda banden har ju en del riktigt bra delar i repertoaren så även jag fick mig danstillfredsställelse till livs. Gävle är dock Gävle, ett bra arrangemang men i en besvärlig danslokal och med Sveriges mest fanatiska danspublik, inte direkt någon toppfavorit.

Inför hemresan till Östersund så hade jag ambitionen att komma iväg i skaplig tid, dvs jag hade bett mitt resesällskap att inte hänga kvar till sista tonen utan låta oss komma iväg efter "sista dansen". Jag och Lina gick dessutom tidigare för att hämta ut kläderna ur garderoben och värma bilen för snar avfärd. Något gick dock fel och vi kom likt förbannat inte iväg förrän vid 22:40, jag frågar mig hur det kan vara så svårt att komma iväg? Hemresan blev sen men gick dock bra, Lina körde till Sundsvall och sedan tog jag över de sista 20 milen.

Tack Gävle, Tack Leif, bra jobbat!!

Detta som ursprungligen var tänkt som en helt vanlig Furankväll kom att bli något väldigt annorlunda, ett annat upplägg i en annan lokal, en festkväll och samtidigt tillfället som jag bedömer kommer att kunna klassas som Voyage stora genombrott i Jämtland.

Att det blev dans på Gamla Teatern den här kvällen var resultatet av tre saker; att jag hade bokat ett formidabelt bra band till Furan, att ÖBRK sökte en plats och ett tillfälle för en jubileumsfest, samt att vi i samtal med varandra lät Ulf blomma ut med sina idéer till att förena det ena med det andra och att testa annorlunda grepp.

ÖBRKS's gäster började droppa in redan strax efter 17 och det var ett festklätt sällskap som tog plats för middag vid 18:30-tiden. Jag avvek då för att fixa mat till mig själv och Voyage på Restaurang Lejonsson i Kopparhuset. Väl tillbaka vid 22-snåret så började eftersläppsgästerna att anlända och när Voyage tog scenen i besittning vid 22:45 så fylldes golvet snabbt med dansare.

Det blev en lite kortare men intensiv danskväll, Voyage tog en kvarts paus klockan 12 och bjöd i övrigt på en riktigt imponerande spelning. Jag har nog aldrig fått höra så mycket positiv feedback på ett band som denna kväll, alla var smått lyriska. Ulf som ju har hört och sett mycket genom åren och som verkligen har känslan för vad som har det som krävs, han uttryckte imponerad att detta måste vara det bästa som hänt dansbandssverige på flera år, och jag kan inte annat än att hålla med. Ärligt talat kan jag inte finna någon svaghet i Voyage, det är en uppsättning helt grymma musiker med en av de starkaste kvinnliga solister jag hört i den här branschen, dessutom har de en egen och genuin repertoar som övertygar. Gårdagskvällens höjdpunkter för min del var givetvis sista dansen med min favorit "Not a day goes by" (Liv ger mig gåshud) tillsammans med "All the way", men också Pinks "Try" samt extranumret "U & ur hand" (också av Pink).

Tillbaka till Vemdalen för ännu ett dansbandsforum, den här gången i bästa sällskap med Lina. Vi anlände vid 18:30-tiden och hann lagom med att checka in och göra oss presentabla innan den traditionella torsdagsmiddagen på Hennings.

Dansen denna kväll bjöd något gammalt i ny form, något stabilt men fräscht och något riktigt nytt. Jannez i ny sättning med Togge bakom trummorna testade jag ju redan i söndags och intrycket den här kvällen var detsamma, nämligen att det känns som en välgörande förnyelse med ny energi i bandet. Kjelle är saknad, inte tal om annat, men vad som än skett så har bandet lidit av ohälsa som drabbat deras prestationer under den vinter som gått. Nästa band ut den här kvällen var Dreams, ett av mina personliga favoritband som också lidit av vissa problem i vinter, jag tänker då i första hand på dåligt ljud och då i synnerhet i samband med Ö-viksmaran. Den här kvällen var jag och Lina överens om att Dreams lät bättre än på länge, jag njöt av dem i fulla drag. Sista bandet upp vad Statuz, ett nytt band som debuterat så sent som i november 2012. Det låter bra, men det låter ungt och trevande. Repertoarmässigt får jag inte riktigt grepp om dem, det är förvisso nytt i vissa delar och till arrangemang, men det finns väl så mycket gammalt dansbandströööök i repertoaren för att falla mig i smaken. Nja, vi får se, jag ser fram emot att höra Statuz igen men de fick mig iaf inte på fall den här gången.

Dansmässigt så var det en bra afton med fint glid, gott om utrymme och inget direkt sölande på dansgolvet. Att de tagit bort den störiga baren mitt på dansgolvet var ett mycket bra steg i rätt riktning, likaså att det nu fanns en hel del bord i såväl sittande som stående höjd. Totalt cirka 800 besökare innebar en bra uppvärmning inför helgen.

Både jag och Lina var trötta och slitna och orkade inte hålla ut hela kvällen utan avvek strax efter midnatt, hotellrummets egna bastu fick då stå till tjänst en kort stund innan det var dags att njuta av de vita sköna hotellakanens omsorger.

Dag tre på Vemdalsforum och i vanlig ordning innebar det lite mer arbete än föregående dagar då det vankades arrangörslunch med såväl musik som tävlingar och allvarssnack. Efter detta hann vi med en kortare eftermiddagslur innan det än en gång var dags för piffning inför middag. Denna kväll stod Looking Back Band med gäster för middagsuppvärmningen och vi kom igång riktigt ordentligt. Under middagens första halva fick vi på scenen besök av Erik Lihm och Ann-Cathrine Wiklander som bjöd oss på en kortvariant av den musikaliska föreställning som de nu turnerar med. Visst, det skall erkännas att detta inte var det mest tilltalande mina öron hört, helt enkelt för att det inte är min musik. Det var dock ändå en bra spelning som jag är övertygad om hade tilltalat min mor väldigt mycket om hon hade varit där i mitt ställe. Till efterrätten höjdes energinivåerna rejält då slaBang äntrade scenen, fantastiska norrlandsgubbar under ledning av Kung Bore, ett gäng som verkligen besitter konsten att såväl spela som snacka och bjuda helt och fullt på sig själva.

Så var det då dags för dansen. På grund av att Canyons tvingats ställa in på fredagen och Looking Back Band då var inhoppare så hade vi nöjet av njuta av dessa härliga herrar både fredag och lördag. Vid deras sida på lördagen stod Jive, ett mogenband som förstås inte riktigt tilltalar undertecknad, men Jive är ett rutinerat band som låter bra och i vissa delar har de en repertoar som faktiskt även passar mig. Sist ut denna afton och detta forum hade vi så grabbarna i Umbrella vilka bara blir bättre och mer övertygande för varje gång, det finns knappast något som nu kan stå i deras väg mot en framgångsrik karriär.

Jag hade en toppendanskväll, dansade mycket med Lina men fick också många andra bra danser. Den förhoppning om en något nyktrare repris med Dansanka som jag närt efter fredagens trevliga men lite sliriga dans införlivades och jag måste säga att det gjorde vi verkligen förbannat bra, just lovely. Stökighetsmässigt så var lördagen ungefär som fredagen, hanterbart med andra ord men jag önskar att det fanns något sätt att hålla den flytande födan borta från dansgolvet.

Tack till Vemdalsskalet för denna gång, det var ett fall framåt för detta arrangemang som dock skulle behöva söka sig lite mer tillbaka till sina forumrötter och inte utvecklas till att bli vilken dansgala som helst.

Det som skulle komma att ske denna afton var något synnerligen otippat, en danskväll som helt och fullt klassificerar under rubriken studiebesök. Detta halvknäppa äventyr kom sig av att jag under dagen var och hjälpte till med inför-säsongen-fixande på Hanssons Loge, och därifrån hade ett gäng bestämt att de på kvällen skulle samla ihop en minibuss och förära Täfteås sommarpremiär med ett besök. Jag skulle aldrig själv ha kommit på tanken men när nu erbjudandet fanns där så tänkte jag att det ändå är något som borde upplevas AFK. Sagt och gjort, strax före klockan 18 (mätta av Engströms delikata middag) blev jag och Karin upplockade i Långsele och vi begynte den långa färden upp till Umeå och Täfteå. En skumpig tre timmar lång resa senare var vi på plats lagom till första dans, precis som 900 andra danssuktande människor från när och fjärran. Jag trodde att kvällens skumpiga resa då var över, men jag skulle strax få erfara att det ännu bara varit en uppvärmning inför det som nu stundade, det stora kosläppet i Täfteå.

Så vad säger man om en kväll som denna? Ja jag måste erkänna att det sannerligen var en upplevelse, om än ingen dansmässigt överväldigande sådan. Främst så är det imponerande att idag se dansarrangemang av enkelt slag, med ett band i fyra timmar, locka så mycket folk. Man behöver inte vara något LEJon för att räkna ut att detta var en ekonomiskt och därmed hållbarhetsmässigt lyckad kväll. Åldersmässigt så var besöksklientelet av ett slag som vi tyvärr inte ser så mycket av längre ute på allmän dans, huvudsakligen 50+ och människor av alla de sorter. Stämningen var hög, publiken entusiastisk och golvet härligt glatt, men den dominerande känslan var ändock upplevelsen av att befinna sig mitt i en vilt skenande buffelhjord, eller för den delen mitt emellan fem samtidigt krockande skenande buffelhjordar.

Bortsett från kalabaliken på dansgolvet så kan man knappast påstå att förutsättningarna för utopisk LEJondans var optimala i musikväg heller, mina erfarenheter av Drifters är sparsmakade men de möten som varit har inte direkt väckt någon utpräglad kärlek. "Mina fötter rör sig inte", uttalade jag som nobbningsfras till Helene Ångström när vi var i Nälden för några år sedan och Drifters stod på scenen. Visst, det låter inte illa på något sätt men det är i stora delar så extremt tråkigt och inte alls min grej. Jag dansade dock och räddningen denna kväll var att jag i förväg annonserat min ankomst och därmed (måhända) lyckats locka åtminstone en ytterligare icke-stammis att besöka Täfteå denna kväll, Monika F. räddade helt klart min kväll.

Vad mer kan sägas om Täfteå loge? Det är ett på många sätt trivsamt ställe, en stor danslokal och funktionellt på alla sätt (undantaget då det inre vassa hörnet som L-formen ger där det ständigt uppstod extra tumult). Entrépriset på 170 spänn är högst i klassen för likande ställen men inte astronomiskt, med sådana besökssiffror så BEHÖVER man inte ha ett så pass högt entrépris men å andra sidan så KAN man ha det. Om entrépriset var högt så var dock fikapriserna desto attraktivare med ett index så lågt som på 40:-, föredömligt. Fikat höll god standardklass och det fanns Trocadero, att Egon dessutom bjöd gjorde ju inte saken sämre, tack för det!

När danskvällen sedermera nådde sitt slut var det ett trött men ändå inte särskilt dansutmattat LEJon som tog plats längst bak i bussen för ännu några skumpiga timmars färd. Längs vägen stannade vi för att inmundiga medhavd matsäck, samt för att tanka. Först vid 5-tiden på söndagsmorgonen kunde jag sluta ögonen och sova gott i min härligt mörklagda "skrubb" på Engström-Asplunds danspensionat.

Sommardanspremiärerna radas nu upp och denna kväll på Sandviken var tredje premiärkvällen på en vecka. Det var ingen direkt högsommarvärme som tog emot oss på Sandviken, men inte heller var det särskilt kallt utan sommaren känns bara lite försiktigt avvaktande med sitt intåg. Jag hade haft Egon på besök sedan kvällen innan och vi anlände till Sandviken i lagom god tid vid 20:50, då var det redan en del folk på plats och det kändes att detta skulle bli en bra kväll, det låg liksom i luften.

Mycket riktigt så blev också detta en riktig toppenkväll, dryga trehundra personer borgade för bra tryck utan någon egentlig trängsel, superbt dansbart. Även den här kvällen dansade jag nästintill samtliga danser, jag stod dock över två danser. Många trevliga och dansanta bekanta var på plats och jag fick mig alla sorters danser till livs, liksom några nyförvärv.

Jannez levererade bättre än på länge med ny energi och nya låtar, härligt och nu når de äntligen åter upp till den klass som de spelat i under så många år.

I paus gjorde jag och Egon sällskap för fika i fiket, mycket goda mackor och bra överlag men väl så höga priser kan noteras med ett index på 75 kronor. Folkigt var det i fiket med gott umgänge.

Jag skulle klassa detta som en av de bästa Sandvikenkvällarna på flera år, den gav mersmak på såväl Sandviken som Jannez!

Säsongens andra kväll på Hanssons Loge och äntligen hade också sommarvärmen gjort oss sällskap. Jag och Lina åkte från Selsålandet och anlände i lagom god tid vid 20:45, redo för tjänstgöring.

Även om det inte blev något enormt publikmässigt vallfärdande den här eurovision-pingst-kvällen så blev det en härlig danskväll med Hanssons blandade publik och riktigt bra musik. Zlips levererade och endast avsaknad av vissa delar i den övergripande helhetsövertygelsen drar ner betyget en aning.

Då vi bara jobbade delar av kvällen så fick vi dansa en hel del och jag fick mig en massa bra danser till livs, jag njöt av dansutrymme och danssällskap, superbt.

När danskvällen var till ända så stannade vi kvar och övernattade till söndagen då vårt mål var Gussjönoret och en första fixardag inför den annalkande säsongen.

Efter en slö dag i Hudik på pensionat Nordin vankades danskväll nummer två, ännu en sommarpremiär och nu premiär på magiska Älvstagården i Jättendal. Malin plockade upp oss i Hudik vid 20:50, varför vi anlände till Älvstagården tio minuter sent och missade första 1,5 danserna.

För den som inte varit på Älvstagården så kan jag berätta att detta är det allra charmigaste av sommardansställen, så omsorgsfullt byggt och fulländat genuint, dessutom beläget i sveriges kanske mest dansanta region, härliga Hälsingland.

Väl på plats så gav jag mig ut i dansens virvlar och danskänslan infann sig direkt, tack vare Amanda och Älvstagårdens utsökta dansgolv med den där äkta naturslitna trägolvskänslan, golvets mjuka karaktär känns som en smekning under skosulan och ger mig full kontroll på glidet. En hel del bra danser fick jag mig till livs, enormt dansvänliga tjejer gjorde mig sällskap. Expanders är ösiga och duktiga men överlag tyvärr inte riktigt min tekopp, dansmässigt alltså.

En halvtimme innan paus gjorde jag som kvällen innan och gick ut för att blada bilar med reklam för Gussjönoret, 195 bilar räknades in och mina flygblad räckte så när som på tio stycken. Lagom till paus var jag klar och jag gjorde då Emelie och Malin sällskap för fika i bilen, mycket gott bjöds det på.

Efter danskvällens slut återvände vi till Hudiksvall för ännu en natt på pensionat Nordin.

Efter dagar, veckor, månader, ja nästan ett år av förberedelser var så säsongspremiären äntligen här. Jag och Lina hade bott på "Noret" sedan lördagen och jobbat med allehanda förberedelser så det var såväl trötta som förväntansfulla arrangörer som nu tog emot band, personal och snart även publik. Och publiken strömmade verkligen till Gussjönoret denna kväll, från när och fjärran kom människor som ville dela premiärkvällen med oss, från Umeå, Bollnäs, Östersund och allt däremellan, helt fantastiskt.

Lika fantastiskt levererade våra två jämtländska band kvällen igenom, en utsökt kombination där inget band behövde skämmas för sig.

När kvällen var till ända hade vi svårt att riktigt ta in alla lyriska lovord, publiken verkade så genomgående tillfreds med allt från godsakerna i fiket till den magnifika utsikten ut över vattnet till korven i handen på väg hem till...ja de positiva orden haglade tätt. Precis såhär hade vi tänkt och önskat att det skulle bli när vi födde fram tanken om att ha premiär just denna kväll med just dessa band, ändå känns det nästan overkligt när det blir precis som man knappt vågat drömma om.

Vi stannade kvar på "Noret" till torsdagen, sov ut skapligt och förberedde för kommande vecka, innan vi så småningom samlade ihop oss och rullade hemåt mot Selsålandet.

Sommarens andra Gussjökväll stod för dörren. Med endast en vecka sedan den formidabla premiären med allt vad det innebar i förberedelser och genomförande kände vi oss ännu inte helt återhämtade, men väl på väg så kom givetvis det vanliga arrangörspirret tillbaka i kroppen. Det var regntunga skyar som mötte oss längs vägen till Gussjö, men väl på plats så klarnade det upp och innan kvällen nalkades så hade det ruggiga förvandlats till riktigt soligt och skönt sommarväder.

Något publikrekord noterade vi inte den här kvällen, men ändock var det en märkbart nöjd publik som efter fyra sköna timmar sökte sig hemåt. Den trivsamma stämningen som infunnit sig föregående vecka fanns där även denna gång och den positiva känslan inför sommaren stärktes, det här kommer att bli sommaren då "Noret" åter placerar sig på kartan över heta nöjesparker.

Sommarpremiär på helmysiga Furuviken i Hällesjö, en kväll jag sedan länge hade planerat att kunna åka på genom att se till så att det inte låg någon Gussjödans den här onsdagen.

Jag och Lina åkte från Selsålandet och ankom i lagom god tid några minuter före 20.

Zlips med ny frontfigur och förstasångare stod i fokus för min uppmärksamhet, det låter tillfredsställande lovande och jag är försiktigt entusiastisk. Även om Morgan har en del kvar att bevisa och ännu fokuserar sin mesta kraft på texter och att få sången på plats så levererade han en bra grund som jag hoppas kommer att kunna blomma ut i en större helhet. Det är min högsta önskan att Zlips nu skall kunna jobba på med samma sättning ett tag och landa i detta, bandet har så stora kvaliteter att de åter borde kunna nå toppen.

I paus avnjöts en fika i fiket, grundpriset är lågt men den substansmässiga ingångsnivån är också låg. Totalt sätt saknar jag framförallt en större effektivitet och ett mer lättillgängligt utbud. Stutar stod med på menyn men fanns inte denna kväll, vi får testa dem en annan gång.

När det var en knapp timme kvar av kvällen så rullade vi hemåt, vi var trötta och inte alls danssugna men det var ändå trevligt att vara på plats i några timmar och insupa atmosfären.

Drifters på Hanssons Loge, en riktigt traditionell kväll som jag dock själv aldrig bevistat tidigare då ju Drifters inte direkt är min personliga tekopp om än kanske de främsta i sin genre. Jag och Lina åkte dit för att i första hand jobba och i andra hand även hinna dansa lite.

Det var en skön kväll med skapligt mycket folk, inga rekordsiffor men de som var där tycktes iaf trivas och Drifters likaså. Mina tankar om Drifters repertoar bekräftades, föll mig måttligt väl i smaken men en del bitar fungerar helt ok och det är ett väldigt kompetent band, inte tal om annat.

I paus och lite därutöver jobbade vi i korvförsäljningen och jag imponerades över den strykande åtgången på korv, om det är bostongurkan som gör det ska jag låta vara osagt men helt klart lyckas de med att locka korvsugna besökare att handla stora kvantiteter, föredömligt.

Juli månads sista Gussjökväll, precis som förra sommaren med Sannex på scenen. Likt förra sommaren så blev också detta en helt fantastisk kväll, dessutom hade solen och värmen nu infunnit sig på riktigt och alla utom undertecknad (som glömt att ta med någon lättare klädsel till Noret) njöt under eftermiddagen i fulla drag av badvädret. Givetvis innebar det fina vädret nytt rekord i antalet badare efter kvällens slut och många gratis badkorvar levererades, kostsamt men ack så trevligt.

Sommarens kväll blev det måhända, helt klart sista kvällen innan sommaren vände och känslan av höst så sakteliga började smyga sig på.

Efter en kvälls vila så fortsatte vår dansturné med en kväll på Lilltorpet. Istället för att dansa på onsdagen hade vi redan då faktiskt begett oss till Lilltorpet där vi tältat under natten. Det hade varit en kall natt som sedermera följdes av en regnig morgon men vi hade ändå mått gott i vår enkla boning. När kvällen nalkades laddade vi upp med lite grillat på nyinköpt kompaktgrill vilken fungerade mycket bra och det blev riktigt gott.

Lite sent, 30 minuter efter start, anlände vi till dansen och då var det full fart på dansgolvet. Under mina och Linas första danser upplevde jag några glimtar av mitt sanna dans-jag och det kändes väldigt upplyftande. Sedan följde några mindre fulländade danser och jag tappade lite driv, ägnade istället tid åt samspråk med branschvänner.

I paus köpte vi fika i fiket som på många punkter är väl förfinat och intrimmat, även om logistiken inte riktigt är lika effektiv som hos oss. Vad gäller fikautbudet så hamnar index på hela 60:-, vilket beror på ett kaffepris på 20:- (5:- dyrare än 33 cl läsk). Gofikautbudet är signerat Delicato och således lite tråkigt, mackorna av baguette-typ testade vi aldrig men de såg helt ok ut.

Efter paus dansade jag först några danser med Lina och kom in i god harmoni, sedan följde ett pärlband av bra danser och jag kände för första gången på länge att LEJondansen finns där, även om den inte riktigt är vad den varit. Den är inte stabil och den är inte helt på topp, men den finns där, det finns hopp om en ny vår även för ett dansLEJon.

Om Voyage kan jag bara ge tummen upp, de levererar och kommer att dra alltmer folk, nu är det bara tiden som krävs för att publiken i stort skall få upp ögonen för dem. Vi måste komma ihåg att detta är deras första riktiga sommar med nya sättningen så de behöver få fler år på sig.

Sommarens näst sista Gussjökväll skulle komma att bjuda på ännu en riktig toppenonsdag. I vanlig ordning var vi på plats i god tid för att hinna sopa dansgolv och påbörja förberedelserna innan Highlights rullade in från Nor där de spelat kvällen innan. En trivsam eftermiddag följde med härligt umgänge vid middagen och entusiastiskt bad i det ljumma vattnet, solen strålade över Noret och vi hade det riktigt gott.

Aldrig har jag fått höra så mycket lovord om en orkester som denna kväll, publiken tycktes verkligen gilla vad de hörde och jag kan inte annat än instämma, Highlights levererade sannerligen på toppnivå och är riktigt på G.

Själv fick jag mig den här kvällen sommarens första och enda dansstund på Noret, jag snörade på mig skorna när klockan slog 20 och avnjöt sedan en hel halvtimmes prima umgänge på dansgolvet.

Mörkret börjar nu redan ge sig tillkänna och sommaren påminner oss om sin snart stundande sorti, det är lite skrämmande hur fort tiden flyger iväg men samtidigt är det också mysigt med mörkret som öppnar upp för eldsljusens mysiga dekorationer.

Det finns märkliga danskvällar, och så finns det märkliga danskvällar, den här kvällen tillhörde båda kategorierna. Eftersom jag missat alla sommarens kvällar på Furuviken, undantaget premiären, så var jag fast besluten om att åka den här finalkvällen, men väl där fanns inte orken. Sommarens och de senaste veckornas höga tempo hade tagit ut sin rätt och jag orkade inte göra mig i ordning och åka som planerat, inte heller fanns någon danslust.

Dock hade jag ju även tänkt blada bilar på Furuviken och göra reklam för Maran likväl som för finalen på Gussjönoret, så sent omsider åkte både jag och Lina ändå iväg till Hällesjö. Det blev en efter omständigheterna perfekt avvägd kväll, fler timmar hemma, ändå en skön bilresa, och dessutom lite dans.

Om Dreams kan jag inte säga så mycket då kvällen blev kort, men tyvärr var det märkbart tunt med folk och detta trots att det var en skön finalkväll vädermässigt. De danser jag fick var toppen, skönt att få njuta några ögonblick av Furuvikens härliga stämning och unika miljö, en verklig pärla. Nästa sommar hoppas jag att danslusten återvänt och att jag orkar ta tillfällena i akt och besöka Hällesjö fler gånger än i år, det är det mysigaste av ställen.

I maj bevistade jag Aspåsnäsets premiär med Blender, traditionsenligt på Kristi Himmelsfärdsdag, sen har sommaren sprungit fort och först nu var det äntligen åter dags för en kväll på det ställe där jag förmodligen totalt sett haft mina allra bästa kvällar. Jag åkte in till stan från Selsålandet under dagen för att uträtta diverse ärenden i butiker och på kontoret, varefter middag, dusch och uppladdning för kvällen hanns med "hemma" i Optand som för stunden känns rätt främmande, åter har det blivit en plats för mellanlandning och enstaka övernattningar.

Till "Näset" gjorde jag från Lillänge sällskap med Helene Å. som i vanlig ordning (denna danskväll på året) hade såväl picknickkorg som tårta med sig. Vi anlände till Aspåsnäset i lagom god tid strax före klockan 21 och stod redo till första dans, då jag även fick fart på skylten som Zlipsarna bekvämt höll på att glömma (nu fick jag den äran, eh, att sköta skylten kvällen igenom).

Som ALLTID på Aspåsnäset så blev det en riktigt bra kväll, det är något magiskt med den väl indansade lokalen och det utsökt inslitna dansgolvet med ett glid och en mjukhet som saknar motstycke (gunget inte att förglömma). Tillsammans med den dansanta och nästintill parkeringsbefriade Jämtlandspubliken så ger detta optimala förutsättningar för bra dans, vilket jag fick mig till livs även denna gång. Jag dansade alla danser, undantaget 40 minuter före paus då jag smet ut på parkeringen och flygbladade bilar. Jag hade hoppats hinna med det på tre danser, men till följd av att vakter och andra gärna ville prata med mig så tog det längre tid än planerat och dessutom blev jag tvungen att springa tillbaka in en sväng mitt i arbetet för att byta skylt, inte helt optimalt.

I paus köpte jag oststut och Trocadero i fiket, hutlöst dyrt måste jag säga, 60 spänn och därmed ett index på 70 kronor om man lägger till en bulle som gofika. Vi är förvisso galet billiga på fikat på "Noret", men då är vi ändå momsade och ett ställe som "Näset" borde iaf inte vara dyrare. På "Näset" är de dessutom väldigt långsamma i sin hantering, om de snabbade upp försäljningen skulle de göra lika stor förtjänst även om de sänkte priset 30%.

Zlips gjorde en riktigt bra kväll ännu bättre, nästintill full pott och nu saknar jag främst lite mer karaktär samt att vissa tveksamma låtar (som jag ser det) borde få stryka på foten.

När kvällen var till ända hängde vi kvar en stund och pratade med än den ena, än den andra, innan färden styrdes först mot stan och sedan för min del vidare hem till sköna Selsålandet där Lina väntade.

Dagen efter hemkomsten från Gussjöfinalen hade varit en intensiv dag som samtidigt sprungit ifrån mig alltför snabbt. Trött och långt ifrån peppad anlände jag sent till Sandviken och hade inga stora förväntningar på kvällen, men ack så snabbt sinnesstämningen kan förändras. Ty detta blev för mig en riktigt kul danskväll, en kväll som påminde mig om att det här med dans kan vara riktigt riktigt trevligt, ett lätt sätt att umgås. Perspektivet på en trevlig danskväll har dock ändrats för mig på senare år och idag är likheten med festfixeri slående, när man vanligen är den som arrangerar och vet hur mycket arbete det innebär så uppskattar man att bara få vara gäst för en kväll.

Perikles hade jag inte lyckats få dansa till på hela sommaren och det var stor saknad som förelåg. Pågarna levererade riktigt jäkla bra den här kvällen, som i fornstora dar. En hel del fräscha låtar stod på repertoaren och inför paus bjöd de även på gammeldans, vilka jag dansade med Helene. Det enda jag måste anmärka på är de konstiga dumheterna i sista dans där vi blev snuvade på dansens andra lugna låt, helt plötsligt blev det fullt ös mitt i dansen. Pex måste ha räknat fel, eller?

Jag fick mig idel bra danser till livs, gamla storfavoriter korsade min väg likväl som att jag gjorde flera nyförvärv. Med ett utsökt bra dansgolv där det fanns riktigt bra glid samt mestadels jämtar på dansgolvet så kunde inte kvällen bli annat än lyckad, det är något särskilt med en bra kväll "hemma" på Sandviken där parkeringsdansarna nästintill helt och fullt lyser med sin frånvaro, det finns ett flyyyt. Visst finns det vissa baksidor med "rusarna" på golvet men jämfört med "parkerarna" så är de förstnämnda lätta att hantera, man viker undan en halv sekund och sen är de borta.

I paus avnjöts fika och Trocadero som Helene bjöd på, precis som det ska vara, eller hur man ska säga.

Efter kvällens slut hämtade jag släp med last som stått parkerad i Kopparhusets garage, varefter jag rullade mot Selsålandet där lördagen skulle tillbringas.

Sent omsider vaknade jag upp till denna dag i Hudiksvall, en behövlig "göra ingenting"-dag. Fast, helt "göra ingenting" var den förstås inte utan en del Mara-jobb skulle den inrymma, som alla dagar just nu. Mestadels var det dock ett slaget LEJon som utan egentliga ambitioner halvslumrade igenom dagen, glass på stan var måhända det mest komplicerade vi tog oss för med.

När kvällen nalkades begav vi oss så mot Högs Loge där det vankades säsongsfinal till inga mindre än Perikles, ja för tredje kvällen i rad skulle jag nu få dansa till de gamla favoritpågarna och det på ett av "den gamla goda tidens" allra främsta modernställen där Perikles då var flaggskeppet bland band, hög grad av nostalgi alltså.

Jag måste säga att Hög står sig, även om stället lider av att drivas av en dansklubb varför man hamnat i en återvändsgränd där det är svårt att åter locka någon grad av vanligt folk, det blir mycket klubbkväll av det hela. Jag var i halvform, började bra men veknade snabbt, återhämtade mig dock mot slutet av kvällen och fick ändå ett antal bra danser.

Macka köpte jag i fiket, utöver det bjöd Emelie på fika i vanlig ordning. Annars har Hög i regel väldigt gott fika som jag absolut rekommenderar.

Tre kvällar med Perikles blev det och jag var faktiskt inte ensam om att göra denna tredagarstripp. På många sätt var det väldigt olika kvällar, min form påverkade nog en hel del men av naturliga orsaker uppskattade jag fredagen allra mest. Att dansa i Jämtland, på Sandviken, slår det mesta då det är en väldig blandning av folk och samtidigt hög kvalitet på dansarna. Hög kvalitet är det även på Hög, men med mer inslag av dansare som kopierar varandra istället för att långsamt låta den egna karaktären utvecklas. Hög är toppen och levererar alltid, men det har tyvärr blivit alltför homogent klubblikt.

Skiftet från att bara vara dansare till att kliva över på andra sidan och agera arrangör har på många sätt förändrat mitt dansande, för stunden tar arrangerandet så mycket kraft och energi att utrymmet för eget dansande blir ytterst begränsat. Det avspeglar sig även i mitt skrivande och dansdagböckerna har blivit allt kortare och mer urvattnade, att skriva dagböcker från egna danskvällar blir också väldigt svårt och något helt annat än det tidigare varit. Visst, jag har givetvis saker att berätta, men det blir inte ur en dansares perspektiv.

Maran landade i min famn den 24 juli, endast sex veckor innan den skulle gå av stapeln enades vi arrangörer om att köra detta tillsammans och i en kamp mot tiden försöka nå ut till publiken, bygga upp varumärke och koncept, och klara ut alla praktiska och formella detaljer. Det blev intensiva veckor, inte minst sista veckan då jag och Lina bodde i Härnösand och jobbade snudd på dygnet runt med allt vad som krävdes för att göra den bästa Mara vi under rådande omständigheter kunde förmå. Sista dagarna kändes det som om min energi totalt sinat och det var ren viljestyrka och vårt ömsesidiga stöd till varandra som bar detta hela vägen fram. När fredagen randades kändes det som om inget var klart, men i de sista skälvande minuterna föll ändock allt på plats och inga större fadäser inträffade.

Jag är inte rätt person att berätta om Maran, det bör en besökare göra. Därför låter jag denna dagbok bli en milstolpe i hela min dansdagbokshistoria och släpper fram en första gästskribent på dagboksplats. Ordet är ditt, Birk Wikén!

/LEJon

Maran Härnösand fredag 6 september

Bilen packad, skorna oputsade och med sällskapet funnet begav jag mig ner mot Härnösand där jag enligt säkra källor hört att den traditionsenliga Ö-viks maran skulle anordnas då den inte längre kunde befinna sig i Örnsköldsvik. Vi anlände till Parkaden omkring 18:40, vilket innebar att det inte hunnit bildas några insläppsköer ännu. Självklart tog det lite tid vid insläppet i alla fall för man måste ju kramas med och hälsa på alla man känner… Ja ni vet ju hur det är? Jag och mitt sällskap gick sedan för att leta reda på den buffé vi hade förbeställt och skulle avnjuta i ett härligt lugnt tempo medan dansbanden i samma stund skulle börja plinka de första tonerna på sina instrument.

Maten var kanske ingen wow-upplevelse, men den var tillräckligt god för att man ville gå och hämta en portion till! Så det var väl ungefär så som bufféer oftast brukar vara, goda men inget speciellt märkvärdigt. Efter att vi avnjutit matupplevelsen så bytte vi om till de dansanta skorna, klädde av oss tröjorna och begav oss ut mot dansgolvet. Banden hade precis bytt så det var Martinez vi skulle få dansa våra första danser till. Jag själv klarade väl inte av att hålla igång mer än kanske 3-4 låtar innan jag kände att det var dags för första vattenpausen. Jag letade mig ut i vimlet av folk som hade ökat drastiskt från det att vi gick in på golvet bara en kvart tidigare, kan det varit uppemot 300 personer när jag i dansanta rörelser förflyttade mig mot vattnet? När jag stod i kön till vattenhålet insåg jag direkt att detta var alldeles för litet för att fungera på en mara så jag tänkte genast bege mig till ansvariga och påpeka detta, men jag hann inte längre än att tänka tanken så kommer Lina och säger att det finns ju ett större vattenhål på andra sidan dansbanan också. Jag vet inte om det eventuellt kan vara så att arrangörerna helt enkelt kanske hade räknat med att det skulle bli en välfylld kväll denna afton med många törstiga dansare?

Resten av kvällen dansade jag ganska lite, inte för att det var ont om dansare, absolut inte! Men min danslust infann sig helt enkelt inte riktigt. Men att få chansen att sitta uppe på läktaren och blicka över dansvimlet och inse hur härligt samt vilken glädje det är i dansen inte bara av dansarna utan även från banden som gav järnet var underbart skönt och underhållande, så ingen nöd på mig bara för att jag inte dansade så mycket!

Angående banden då. Jag brukar ju vara väldigt hård mot våra band och nästan alltid ha massa åsikter som jag tycker de borde ändra, men det är svårt att ge en riktigt värdig bedömning när det är så lång tid men ändå korta pass banden gör. Det är också lite svårt att veta exakt vad varje band spelade då det ändå totalt varit 16h musik man lyssnat på och många låtar är samma. Men jag ska ge det en chans och summera lite av mina tankar kring banden.

Martinez: För mig är Martinez ett mogenband som jag inte skulle få för mig att åka på om de vore i Östersund, så jag kan ju inte riktigt förneka att jag hade ganska starka fördomar när jag väl skulle lyssna och dansa till dem på Maran. Men jag måste nog ändra min uppfattning lite, för nog levererade Martinez, även om jag tycker att mycket av musiken är tråkig/dålig så gav de järnet och visade att de vet hur man spelar musik för att få dansarna att dansa och ha roligt! Så helt klart lyckades man till fullo med det ett dansband ska göra, spela musik som är dansbar och går att lyssna på! Bra jobbat och jag tror ni platsar väldigt bra på evenemang som typ Maran.

Voyage: Ett väldigt bra band i mina ögon, kanske ett av landets bästa just nu! Inte mycket man kan orda om utan det var järnet hela tiden och ni levererade som ni brukar göra! Bra spelat och sjungit av alla i bandet! Och av det jag dansade till er tyckte jag nog att ni hade bra kontakt med publiken också, kanon!

Blender: Ni är ett säkert kort på en mara eller tillställning, man vet att det kommer bli bra. Men det är också det som gör att jag tycker det börjar bli lite tråkigt, för man vet alltid att det inte uppstår problem när man dansar till er, ni börjar bli för ”duktiga”. Det jag menar är att ni kanske borde våga er på något nytt ”wild and crazy” så man som dansare kan känna, "ojj detta var otippat"? Min syn sjunker på band som aldrig våga chansa på nya saker och vågar ta riskerna att det kan bli lite fel. Men som sagt, bra spelat och ni var ett självklart kort att ha med på denna Mara!

Slutligen vill jag höja ett stort plus till fiket, cafeterian eller vad ni nu vill kalla det! Aldrig har jag varit på en tillställning så stor som detta där det funnits så mycket hembakat fikabröd, bra ”nattmatsmeny” och brett sortiment på övriga produkter såsom godis, chips, läsk, osv. I alla fall inte till priser likt fritidsgårdar! Billigt och bra fika, något som uppskattas av många, ogillas av ingen! Detta är något flera ställen borde ta efter, för det skulle göra att trivsamheten ökar och fler köper fika istället för att man tar med sig sitt eget fika!

Slutligen tror jag det kom runt 600 personer eller något sådant denna kväll, vilket fortfarande inte var för mycket, så nästa gång ni har en mara vet jag att jag kan säga till mina vänner att man kan vara säkra på att det finns plats för att dansa, skulle det komma ytterligare 600 personer så man når maxkvoten på 1200 så skulle man ändå kunna dansa utan större problem! Ni har hittat en mycket bra lokal när ni valde Parkaden Härnösand för att få den anrika Norrlandsmaran att leva vidare!

Bra jobbat Lars-Erik (LEJon), Lina, Danne, Thomas, Fredrik samt all personal för ett väl genomfört arrangemang och jag längtar redan till nästa gång jag får dansa vid något av era arrangemang!

/Birk Wikén

Efter en veckas sömndrucket och totalt utmattat tillstånd i kölvattnet av föregående helgs arrangörsdebut för Maran så var det ännu en mycket lust- och energilös LEJon som såg helgen an. Sista sommardanskvällen nalkades på Sandviken och givetvis var det en självklar hållpunkt på agendan, men jag kan inte påstå att det spratt i benen eller bubblade inom av danslust. Iväg åkte jag dock, i god tid för att hinna affischera och lägga ut program för Furparkens annalkande höstsäsong.

I sommar har jag ju dansat väldigt lite och inte heller haft någon större lust eller energi när jag väl åkt iväg, men något magiskt är det med att "komma hem" till den arena där min danssjäl en gång formades, till Sommarparadiset Sandviken och Göthe Svensson. Zlips hann nämligen inte spela många takter förrän jag var igång och drivet höll i sig kvällen igenom. Det är något kvalitativt speciellt med att dansa hemma i Jämtland, här är inte alla sönderdansade till en enformigt homogen extremdansnivå, långt ifrån alla här är kursade till dans och de allra bästa är de självlärda "senväxta" dansarna som funnit förmågan genom dansgolvets naturliga och varierade skola. Här finns "kleti och pleti" och det är förbannat bra, det är avslappnat.

Det blev en kväll där jag än en gång anade mitt inre dansoriginal, det som suddats ut av all överexponering och ett alltför intensivt arbetande. Jag inser att jag är fysiskt och mentalt slutkörd och att denna kväll bara bjöd en tillfällig kick, att kroppen i morgon kommer att smärta och påminna om den utmaning jag har framför mig med att återhämta och stärka såväl kropp som själ, men en sådan kick av glädje är en viktig vitamininjektion och något att ändå ta fasta på.

Vilken skön septemberkväll vi fick, det var varmt och skönt och nästan overkligt vackert. Zlips på scenen bjöd en toppenkväll, det märks tydligt att bandet nu andas morgonluft efter 1,5 tunga år av ständiga medlemsbyten och osäkerhet, Zlips är nu sannerligen på väg tillbaka och det med besked.

Tack Göthe, Arlene och Sten för ännu en sommar på Sandviken, Jämtland vore inte sig likt utan denna pärla!

DansYran, ett arrangemang med anor som jag troget bevistat sedan första gången 2005, endast undantaget 2007 då jag på grund av nyopererade ögon tvingades stanna hemma. 2010-2012 var jag även arrangörsmässigt inblandad genom Ope IF och 2011 hade jag nöjet att få ge arrangemanget dess namn, DansYran. Ja detta är ett arrangemang som ligger mig varmt om hjärtat, en höjdpunkt på dansåret.

Varje år denna fredag sedan 2005 har Jannez och Perikles delat scenen, så också denna nionde Yra. Som tredje band stod den här gången Chapelle, ett hobbyband som jag mött några gånger genom åren och haft lite delade meningar om men som jag hört en hel del positivt om på senare tid och såg fram emot att få höra och dansa till.

Kvällen började med att Helene plockade upp mig hemma i Optand vid 19:40, med sig i bilen hade hon även Pimpe. Vi anlände i lagom god tid för att kunna ta dansgolvet i besittning till första dans, det var ingen rusning så vi var inledningsvis bara några få par på golvet men det var förstås något som snart skulle komma att ändras. Entrépriset per kväll var som tidigare 250:-, medan tvådagars kostade 400:-.

Det blev en bra kväll, ingen större trängsel utan fullt dansbart hela kvällen, lite svagt måhända ur ett arrangörsperspektiv. Banden levererade riktigt bra, Jannez var först ut och de sänder hoppfulla signaler om välgörande och positiva förändringar med nya fräscha låtar som faller mig i smaken. Mellanbandet Chapelle är förstås kvällens svaga punkt, men jag tycker inte alls att de behöver skämmas för sig och utöver visst givet gnäll så hörde jag även och främst en hel del riktigt positiva kommentarer. Chapelle har en för mig tilltalande repertoar, tyvärr brister de dock en del i såväl framförandekvalitet som ljud, men som sagt helt ok. Perikles är ändock kvällens främsta begivenhet, de har rensat bra i repertoaren och med en bra andel fräscha låtar så är det en fröjd att höra och dansa till dem.

För min del innebar kvällen en stor mängd riktigt bra dans, publiken var trivsamt blandad och här fanns både gamla goda favoriter som helt oprövade kort. Jag kände mig dock lite ringrostig, både på att dansa och att "bara vara på dans". Att dansa är i mångt och mycket lite som att spela tennis; har man en gång dansat mycket så kan man alltid dansa, men samtidigt är stabiliteten, den där rätta tajmingen, precisionen, kraften, känslan, ja alla delar som tillsammans kan ge upphov till ett totalt flow, en färskvara som man bara kan upprätthålla genom frekvent träning, att hålla sig à jour med kropp, musik, golv och partner. Tidvis knackade åter känslan på min dörr, tack Sandra för danserna på lilla golvet, men jag dansar alldeles för mycket med huvudet och för lite utifrån kroppens autonoma danskontroll. Egentligen är det inte så konstigt med alldeles för få färska danstimmar i kroppen, likväl lite svårt att förhålla sig till då det är något jag upplevt först under senaste året.

Vid tjugo i elva tog vi rast för lite fika, macka inhandlades i fiket (där Trocadero saknades) medan jag till slut hittade Trocadero i baren, märklig miss som jag förstås inte tycker är acceptabel. Jag fick fikasällskap av Helene, Fredrik och Karin, vår soffgrupp var tyvärr ockuperad så vi tvingades söka alternativ plats, fungerande nödlösning men i morgon får vi hoppas kunna återställa ordningen.

Säsongens andra kväll på Furuparken, den traditionella 2+1-kvällen med Jannez, var så kommen. Jag tyckte mig under dagen ha bra koll på läget inför kvällen men allteftersom dagen led så blev det smärtsamt uppenbart hur snabbt kvällen kommer då den skall ta sin början redan klockan 18. Att hinna få allt på plats inklusive att personal skall hinna infinna sig blir en utmaning, något som innebar att mycket smådetaljer återstod att ordna sedan lokalen börjat fyllas av gäster.

Att kunna få göra den här typen av kväll är en favör, för mig är det kanske den roligaste sortens kvällar där en lugn, en snabb och en gammal gör hela aftonen till en enda tretakt (med matchande skyltbyten). Få band på proffstouren kan idag bjuda på en sådan musikalisk föreställning, ja måhända är Jannez idag de enda och det hedrar dem. Det här var första gången de gjorde en sådan här kväll med nuvarande sättning, men de levererade väl. Vad de däremot hade vissa problem med var ljudbilden, ny mixer vållad dem en hel del huvudbry men kvällen genomfördes ändock utan större besvär men med lite sämre ljud än vi annars är vana att höra från Jannez. Det tar givetvis lite tid att komma på plats med en helt ny mixer och längs vägen får man leva med vissa försämringar, tids nog lär det dock snarare innebära en förbättring.

Själv jobbade jag flytande den här kvällen utan fast position, vilket behövdes och känns som helt rätt upplägg. Det var dock mycket som behövde fixas med så jag hade tyvärr ingen möjlighet att dansa något utan fick nöja mig med att glädjas över andras dansglädje.

Tack för alla fina ord om arrangemanget, det sporrar till att arbeta för en fortsättning på den inslagna vägen.

En helt ordinär tisdag i oktober, ett telefonsamtal, en tanke som blir till en idé som blir till en förfrågan och ett erbjudande som sedan leder till att en tom helg plötsligt står bokad för äventyr. Så löd upptakten till denna lördag då jag strax efter klockan 9 på morgonen mötte upp den blå tattarbussen från Östersund som med destination Skelleftehamn bjöd mig välkommen ombord. I Umeå klev jag dock av då jag istället för att än en gång kolla på när ett band packar upp och soundcheckar föredrog några timmar i Cecilias sällskap med allt ifrån flyttstädning till bilfixeri och middag, innan vi med ytterligare tre damer i bilen rullade mot Skelleftehamn.

Under mina 12 år i Luleå besökte jag Rotan i Skelleftehamn ett stort antal gånger, även om Piteå, Älvsbyn och Byske var mer frekventerade mål. Nu hade det dock gått nästan fyra år sedan sist jag gästade Skelleftehamn och överhuvudtaget alltför länge sedan jag senast dansade norr om Örnsköldsvik, således var det med stor entusiasm bubblandes i kroppen och förhoppningar om iaf något kärt återseende som jag tågade in genom dörrarna till Rotan. Ett varm välkomnande mötte mig redan i entréluckan, det tackar jag för, och sedan följdes detta faktiskt av ett icke oansenligt antal välkomnande famnar och handslag, mycket trevligt.

Jag fick en fantastiskt kul danskväll med ett knippe riktigt kära återseenden. Förutom att äntligen få tid och energi till att dansa ordentligt mycket med Cecilia (vi tycks uppenbarligen behöva åka långt bort för det numera) så bjöds jag top-of-the-line med bland andra två gånger Linda, en Gabbis och en Monika, hur lyckligt lottad kan man egentligen få vara? I Västerbotten är danskulturen mycket sund med en blandad publik i brett ålderspann, dessutom inte alls en övernördig publik utan behärskat normal, skönt. Den enda riktiga fadäsen den här kvällen var att Zlips missade damernas/herrarnas, något som inte arrangörerna noterade och rättade till, en delad minuspoäng utdelas således till dessa båda parter. Utan skylten så blev förstås konsekvensen att jag i princip inte bjöd upp något själv utan passivt förföll till att låta mig bjudas upp, trist men så blir det och jag hade ju för den skull ingen otur med danssällskapet. Rotan är en väldigt bra och fin danslokal med ett förträffligt golv, nästan så bra glid som jag önskar, dessutom god ventilation och en lokal hinderfritt rund till formen.

Något som inte riktigt håller måttet på Rotan är dock severingen, den är städad och fin och de har låga priser men missar onödigt på flertalet punkter. Med så låga priser är det förvånande att prisskyltar lyser med sin frånvaro, det skulle säkerligen gynna försäljningen och förenkla i kassan om man satte upp tydliga prisskyltar (som man ju haft förr). Utbudet av mackor och godsaker är måhända inte jättespännande men fullt ok, medelmåttigt är faktiskt också fullt godkänt. Kö-prestanda är dock under all kritik, de rutinerade offrar sista dansen före paus för att gå och ställa sig i kö, tråkigt ur dansperspektiv men uppenbarligen nödvändigt. Vi var inte beredda på detta och fick köa i princip hela pausen, varefter vi inte fann någon plats att sitta i fiket trots att det fanns utrymmen vid borden (men inga fler stolar). Det finns ju tyvärr inget fler serveringsställe att öppna upp under paus, men en idé kunde här vara att iaf ha två kassor och flytta bort kaffet till efter kassorna, då gästerna ändå tar allt sitt fika själva skulle ett sådant upplägg garanterat snabba på försäljningen och gynna såväl gäster som arrangör, kapa köer och öka intäkterna.

Zlips levererade en kanonspelning, en åsikt som jag uppenbarligen delade med huvuddelen av publiken ty jag hörde många lovord strös kring dem den här kvällen. De är på gång och det ordentligt. Matz gjorde den här aftonen sin sista spelning med bandet, något som uppmärksammades lite extra.

Efter danskvällens slut spenderade jag en bra stund åt att prata med arrangörskollegor medan Zlips packade ihop sitt. Klockan slog tre, men drogs raskt tillbaka till två och plötsligt kändes allt mycket lättare. Vi rullade söderut och efter några mil tog jag över ratten, övriga sov sött medan jag lotsade skutan hela vägen åter till Selsviken. Väl där vid 08:00 möttes jag av en SEM som någon förgripit sig på under natten och stulit hans grill, ett trist slut på ett annars så lyckat dygn. Jag behöver väl knappast tillägga att söndagen huvudsakligen tillbringades i sängen.

Höstforum stod för dörren, ett Forum dit jag den här gången åkte själv. Avfärden gick från Norrköping på torsdagsmorgonen och via ett lunchstopp på Max i Falun samt småvägar som navigatorn lurade mig att ta nådde jag Vemdalsskalet vid 18-tiden.

I vanlig ordning inledde vi helgen med middag på Hildings Krog, jag testade den här gången deras Hamburgare som var god men kanske inte det bästa jag ätit på denna restaurang.

Dansen började klockan 21 och det var 100% Jämtländskt på scenen i form av Zlips och Jannez. Båda banden levererade bra och visade upp sina nya personligheter på mycket övertygande sätt.

Någon större rusning till "Skalet" var det inte på torsdagen och således blev det en genomgående dansbar tillvaro, jag var dock inte så danssugen utan tog det ganska lugnt. Efter den sena middagen så blev jag inte särskilt hungrig, men det skall noteras att utbudet av fika i någon form var under all kritik, endast öl fanns att tillgå, typ.

Åter på rummet blev det rask sänggång, jag hade bara ett litet enkelrum den här gången och således tyvärr ingen egen bastu.

Forumets stora dag, lördagen, var så här. Efter en lagom behärskad sovmorgon och en riktigt stabil hotellfrukost så vankades det diskussionsstund följt av den traditionella tipspromenaden. Vi tycks ha haft det riktigt trevligt tillsammans för tiden gick snabbt, plötsligt blev det till att snabbt passera rummet för en dusch och fixande inför middagen. Trerättersmiddagen med glada drycker blev trevlig med lite småblandad underhållning av samma spontana snitt som på fredagen. Jag hade nöjet att få ta emot en helflaska Whiskey som pris för lyckosam tipspromenad.

Denna kväll bjöd dansen på en desto större omväxling än tidigare kvällar. Matz-Rogers var ett riktigt klassiskt mogenband med autentiskt 70-talsstuk, saxofoner och taktfast genomtråkigt. Canyons var förvisso ett långt roligare band med delvis kul låtar, men bakom en pigg kvinnlig sångerska var bandets helhetsintryck rätt trist och kvalitén under all kritik. I särklass bäst den här kvällen var inte helt oväntat Highlights, jäklar vilken show de bjöd på och såväl repertoar som ljud, scenspråk och musikaliskt framförande var på toppnivå, mycket imponerande.

Dansmässigt så påminde lördagen om fredagen, alkoholhaltheten var ungefär densamma både generellt och för mig personligen, dock lite mer folk den här kvällen. En viktig skillnad var förstås också den stora skillnaden mellan banden som innebar att den tidvisa entusiasmen då Highlights spelade inte direkt bestod under de långa mellanpassen.

På väg tillbaka till rummet vid kvällens slut kostade jag på mig en nygrillad hamburgare utanför hotellentrén, en fantastiskt god burgare som måhända var det bästa Högfjällshotellet bjöd på denna helg. Precis så skall en hamburgare vara; stor, nygrillad, i krispigt färskt bröd, med lök, dressing och ketchup att själv applicera efter eget tycke och smak. Frågan är dock bara; var fanns Trocaderon?

Vi välkomnade Umbrella till Furuparken denna fredag. Jag hade ägnat eftermiddagen åt att byta ut affischtavlorna i entrén och timmarna hade förstås sprungit fort i vanlig ordning. Personalmässigt så saknade vi den här kvällen flera stabila stammisar, varför nya krafter kom till undsättning samtidigt som vi genomförde kvällen med en mindre personalstyrka. För min del innebar det att jag arbetade i entrén hela kvällen, trevlig såtillvida att jag fick möta alla gäster där i dörren, men samtidigt dåligt på många sätt då det band upp mig och gjorde mig otillgänglig för sådant som jag skulle ha behövt göra allteftersom.

Det blev en trevlig kväll och publiken strödde lovord kring Umbrella, som vanligt skulle man kunna säga för det är den upplevelse jag haft av Umbrella i snart två år nu.

När kvällen väl nått sitt slut så var det bara jag, Helene och Sandra kvar för stängning, vilket märktes för även fast vi jobbade på enträget så tog arbetet sin tid. Först strax efter klockan 04 kunde jag bege mig av hemåt, så trött att jag bokstavligen störtade i säng.

Blender på Furuparken första fredagen i december är en tradition sedan många år. Som vanligt blev det också detta år en väldigt bra kväll med gott om folk och härlig stämning. Blender gav förstås i vanlig ordning publiken allt vad som kan önskas i musikväg och även om jag dansade endast några få danser så tvekar jag inte att dela ut toppbetyg. Jag dansade som sagt en handfull danser, detta under kvällens början, mycket trevligt.

Bakom kulisserna så hade vi en riktigt bra kväll med den i särklass bäst fungerande organisationen såhär långt. Främst handlade det om rätt folk på rätt plats i rätt tid, det fanns ett lugn över hela genomförandet som jag inte tidigare upplevt, jätteskönt. Jag tackar min personal för ett toppenbra arbete, ovärderligt!

Sedan mer än ett år har jag vid upprepade tillfällen sagt att jag inte varit till Ersboda på väldigt länge och gärna skulle vilja åka dit, tiden har dock rullat på och efter att i höst ha gjort utfästelser om att komma upp den här hösten så var nu vägs ände nådd, det var dags. På torsdag kväll lämnade jag Östersund och den annalkande stormen Ivar bakom mig och rullade mot Umeå. Bilen kastades fram och tillbaka på vägen av stormbyarna och jag övervägde en stund att vända om, men allteftersom färden österut fortgick så minskade stormstyrkan och i Selsviken fattade jag beslut om att fortsätta, klockan 23:30 anlände jag danspensionat Risvall och inkvarterades, den natten sov jag likt sovandes på luft .

Efter en fredag med såväl arbete som shopping var det så dags för nypremiär på Ersboda Folkets Hus. Jag trodde att det var närmre 3 år sedan sist, men efter att ha konsulterat dansdagböckerna visade det sig att jag senast besökte Ersboda för inte mindre än 4,5 år sedan, i maj 2009, oj vad tiden går. Att återkomma just denna kväll veckan före jul kändes dock helt rätt då flera av mina ändock endast sex tidigare besök på Ersboda varit på hemfärd från Luleå inför jul.

Jag hämtade upp Cecilia vid Universum på väg till dansen, hon hade varit på sittning men prioriterade en tidig sorti därifrån till förmån för Ersboda, Expanders och mig, utan inbördes rangordning. Vi anlände 20:50 och hann lagom komma in på plats till första dans. Jag skall här notera en detalj avseende entrépris, i dörren betalade man 160:- men det tillkom 20:- i garderobsavgift och då det innebär ett faktiskt pris på 180:- så skriver jag det, som jag gjort på senare tid för att enklare kunna jämföra.

Det blev en härlig danskväll på det fina dansgolvet i Ersboda Folkets Hus, en mycket trevlig lokal i fint skick med bra golv, lagom hög scen, skaplig ventilation och trivsam miljö. Lite sämre vallat än vanligt var det dock, brukar ju annars vad jag minns vara magiskt glatt här. Expanders är ju inte mitt favoritband dansmässigt, musikaliskt absolut men inte dansmässigt. Att hitta danskänslan är således svårt till dem, men det gick skapligt måste jag säga. För mig innebar kvällen en kväll i princip helt utan egen uppbjudning, den KFIB-publik som huvudsakligen äger Ersbodafredagarna visar liten och ingen respekt för skyltarna och det ger en icke-fungerande kultur för rättvis uppbjudning. Dansa gjorde jag dock nästan hela kvällen, jag tror att jag stod över två danser totalt. Tack vare utsökt danssällskap med bland andra Cecilia, Gabriella, Susanne och Monika (samt några tidigare oprövade och därmed okända kort) garanterade en bra blandning och hög klass. Inte var det någon större trängsel på dansgolvet men väldigt stökigt, yviga buggare, wobblare och parkerare i en salig blandning plus en permobil innebar en del utmaningar, kontrast mot i lördags. En särskilt rolig bonus denna kväll var återseendet av högstadieklasskompisen Anna C. som jag inte träffat sedan 1990, cirka 23 år, overkligt vad tiden går. Tack för danserna Anna!

I paus inhandlades fika i fiket, samma innehåll som senast jag var här med tekaka, biskvi och Trocadero. Till skillnad mot senast så var dock biskvin inte av det gigantiska snittet utan snarare ytterst ordinär till formatet, råkade dessutom av misstag (pga av brist på märkning) ta en citronbiskvi och det är inte någon personlig favorit. Trocaderon var Spendrups i 33cl aluminiumburk. Om priserna kan jag tycka att de är för höga, totalt sett, för vad man får. Det är svårt att anmärka specifikt men helheten blir lite för mycket, särskilt då klassen inte kan sägas vara mer än medelmåttig (för små gobitar och för små mackor).