Efter fredagen så sov undertecknad gott fram till klockan 11 då värdfolket tillhandahöll väckning och frukostbordet dukat. När vi intagit en stadig och delikat frukost och skakat igång kroppen litegrann begav vi oss in mot Ö-vik för en eftermiddag på Paradisbadet (undertecknad gjorde då först en snabbvända på stan för att införskaffa nödvändig badklädsel). Det blev en kanonskön eftermiddag, mestadels tillbringad i relaxens bubbelpool, men det blev även en del åka av (iaf för mig, Frida och Örjan, medan Tessan vaktade bubbelbadet =). Lagom uppblötta, småtrötta men ack så avslappnade åt vi sedan middag på kinarestaurang innan det bar av upp till Parken dit vi anlände strax före klockan 19.
Även denna kväll var vi således på plats från första stund och nu lyste herrarnas skylt med sin vackra text. Boogart inledde kvällen som var bandets sista vanliga jobb, och således Petras sista som vikarie för Anna. Det avslöjades rätt snabbt att Anna fanns på plats i Ö-vik denna kväll, men hon valde att stå över sjungandet. För mig var detta för övrigt Boogartkväll nummer 98!
Precis som kvällen innan körde jag non-stop de första timmarna fram till 23 då vi hade bestämt att vi skulle förära Max med ett besök. Det var Anna, Anna och Håkan som jag hade avtalat träff med, och med vissa dröjsmål kom vi iväg. Vid 00:30 var vi tillbaka och kunde sätta in slutspurten fram till cirka 03:30, jag skippade dock sista extradansen som Boogart bjöd på för innan de kom till skott hade jag helt hunnit "parkera".
Så hur var då kvällen, jorå, alldeles lyyysande! Det var förvisso lite stökigare denna kväll, men inte överjävligt med folk utan rätt lagom. Jag buggade en del uppe på lilla golvet, och faktiskt även på det stora. Som vanligt är det dock svårt att hitta folk på maran, det är helt upp till slumpen och i princip omöjligt att "jaga" reda på någon, såvida man inte känner till personliga "rörelsemönster".
Jag störde mig starkt på ljudnivån vid ett flertal tillfällen den här helgen. Detta övergår egentligen mitt förstånd när det på Parken finns ett elektroniskt "öra", fullt synligt för orkestern. Med en sådan utrustning skulle jag som arrangör vara stenhård mot orkestrarna och förvänta mig att örat aldrig skall lysa annat än grönt. I en så stor lokal ligger ljudnivån framme vid högtalarna ändå betydligt högre än vad som egentligen är hälsosamt. I helgen lyste örat både gult och rött vid ett flertal tillfällen, och jag noterade även att nivån nådde ännu steget högre så att ALARM-texten tändes. Detta är fullständigt oansvarigt och oacceptabelt. Men som sagt, här har arrangören en viktig roll i att ställa krav på den "produkt" man köper.
Perikles är denna gång de som ska ha mest skit för hög ljudnivå, och detta trots upprepade påpekanden, lite klantigt. Däremot är Perikles föredömliga när det gäller att ha koll på damernas/herrarnas, även när det är mara. Både ris och ros med andra ord. Vad gäller Wahlströms så, ja vad säger man, världsklass i att sänka en kväll. Hög "gråt-inga-tårar-varning" utfärdas. Att detta band får komma tillbaka gång efter annan är för mig en gåta!
Slutligen vill jag här åter sända ett varmt tack till Tessan och Örjan för en utomordentlig gästfrihet och en helt enkelt suverän danshelg. På söndagen fick vi åter avnjuta en riktig bamsefrukost, och med den i magen rullade jag så vidare på min resa mot Boberg där jag ämnade tillbringa några lediga dagar.