Lördagen blev på många sätt en typisk dansmaralördag, vi sov till 11-snåret och hela dagen kände jag mig rätt seg och trög på alla sätt. Under dagen gjorde jag lite felsökning på Annas bil (efter att ha gjort ett kort besök på Biltema =), men brist på både utrustning, tid och ork gjorde att jag fick nöja mig med att vi bogserade hem den. Dagen gick iaf fort och plötsligt blev det bråttom att ordna middag och göra sig i ordning, tack Anna för att du skötte middagsbestyren medan duschomanen Jonsson uppehöll sig väl så länge i det lilla rummet där det regnar från taket. Vi kom iväg från Sundsvall på utsatt tid 17:45, Anna körde och med i bilen fanns dessutom Emelie, Emilie och Johanna. När Johanna är med blir det sällan tyst och trist i bilen, och mycket riktigt gick resan snabbt även denna gång.
Vi anlände till Hudik precis till klockan 19, missade de första sekunderna av första dansen men så snart jag kommit in möttes jag av Frida som omedelbart gjorde mig sällskap på dansgolvet. Date var första band ut denna kväll, vilket starkt bidrog till att kvällen fick en riktig kickstart, det var länge sedan jag hörde dem senast. Blender tog över efter 45 minuter och fortsatte bjuda på kanonbra musik. De inledande 1,5 timmarna var för mig helt sagolika, jag svävade på moln. Allt var helt enkelt rätt, kanonmusik, gott om utrymme på golvet och idel utsökt danssällskap, ett särskilt tack till Frida, Moa, Johanna, Tessan och Erika för superba första danser denna kväll!
Efter att Date och Blender lagt den musikaliska grunden för kvällen var det sedan på sin plats att rasera densamma, vilket Wahlströms framgångsrikt gjorde. Undantaget kanske 25% av repertoaren så är de ärligt talat hur trista som helst, hur gärna jag än försöker se på dem med positiva ögon. Det är en välsignelse att vi slipper dem på Ö-viksmaran i februari! Förutom Wahlströms musikaliska torpedering av kvällen blev det också väldigt trångt och stökigt på golvet efter ett par timmar, något som bidrog till att jag trillade ur mitt euforiska tillstånd. När trängseln tilltar till den grad att dansen tenderar att bli lite av en transport- och överlevnadsakt så har jag svårt att känna mig fullständigt tillfreds och verkligen kunna njuta av tillvaron.
Vid 22:30 hade vi avtalat att sammanstråla för fika/mat. Eftersom vi gärna ville ha något mer matigt till livs och priserna på Folkan var väl så ordentligt tilltagna siktade vi in oss på en liten "tur på byn". Tyvärr hade vi som så många gånger förr inte lyckats bestämma helt otvetydigt när/var/hur vi skulle ta rast så det blev tråkigt nog en splittrad skara som efter några dansers väntan åkte iväg och käkade kebab, vilket dock satt mycket fint vid det laget.
Den här kvällen fick jag uppleva något som jag aldrig tidigare varit med om, nämligen att dansa omkull. Jag dansade med Annika vS och hade satt igång en riktig spinn när ett femte ben plötsligt dyker upp från ingenstans och lägger krokben för oss båda. Det var en omöjlighet att undvika ett fall, men vi föll snyggt, både enligt egen och andras utsagor (Tessan var vittne till händelsen). Vid dansens slut kom det fram en tjej och bad om ursäkt för att hon fällt oss med sitt långa ben. ler Hur som helst, en minnesvärd incident, jag har väntat på (räknat med) att detta någon gång skall ske och nu har det faktiskt hänt. Jag tror på filosofin att sker det aldrig några tillbud lever man alldeles för sparsamt och försiktigt, en princip som gäller i de flesta sammanhang. Rent statistiskt borde det dessutom nu dröja ytterliggare minst 543 danskvällar tills nästa gång det sker, så det är skönt att det nu har hänt!
Så, totalt sett var detta en klart godkänd kväll. De första timmarna var som sagt magiska, och många duktiga dansare (både gamla favoriter och nya bekantskaper) fick jag möjlighet att göra sällskap med på dansgolvet under kvällen. Lina H. var där så vi fick fylla vår danskvot för ett tag, det var på tiden för i somras gick vi om varann fullständigt. Jag buggade en hel del den här helgen, känner att jag nu vill ta mig själv till nya nivåer på den fronten, börjar tycka att jag är väl så enformig, förutsägbar och trist, men det är en inspirerande utgångspunkt.
Kvällen som helhet slutade tyvärr i något av ett antiklimax till följd av att en tjej råkade ut för någon form av missöde på dansgolvet. Under andra låten i näst sista dansen, som jag dansade på lilla golvet, samlades det plötsligt folk mitt på golvet och jag kunde notera att någon låg ner. Liknande har jag ju sett förr när någon ramlat och behövt hjälp, men jag förstod allvaret när jag på vägen mot stora golvet och sista dansen såg att de gjorde HLR på henne. Tillräckligt många fanns dock redan till hands för att hjälpa till så jag ansåg mig inte ha någon orsak att avstå sista dansen, som var tänkt att bli en tre-låtars med bidrag från samtliga orkestrar. Under andra låten, som Blender framförde, kom det fram en vakt som därefter informerade om läget. Orkestrarna, med Lasse i spetsen, hanterade situationen föredömligt och valde då att sätta punkt för kvällen. Ett oväntat abrupt och tråkigt slut, men vi fick iaf en fullständigt normal sista dans och för mig kändes således kvällen ändå komplett. Publiken ombads stanna kvar inne på golvet för att bereda plats för ambulanspersonalen och efter en stund kunde de forsla ut den drabbade som då hade återfått fungerande andning.
Hemresan gick sedan bara bra denna kväll, jag körde och övriga (utom Emelie G.) sussade så gott. Tack och lov skulle vi ställa om till vintertid denna natt så vi fick en timme extra att sova, något som behövdes. Tio över elva väcktes jag av telefonen, det var Tessan som ville meddela att de (hon, Örjan och Frida) då åkte från Hudiksvall och således skulle jag göra mig redo att bli upplockad vid 12-tiden. Jag liftade med dem till Ö-vik där jag mötte upp mamma som var på väg mot Piteå. Vid middagstid landade vi så hos S-O i Piteå där jag snabbt gick in i ett sömndrucket tillstånd, sov som en klubbad sten hela natten och slutligen åkte vidare till Luleå på måndag morgon.
Rent allmänt kan jag konstatera att en dansmara är något helt annat än en vanlig danskväll. Egentligen är jag mer förtjust i vanliga danskvällar, men det ena utesluter ju inte det andra. En observation jag gör är att under en vanlig danskväll kan jag lätt "ligga på topp" hela kvällen, dansa alla danser och vara fullständigt euforisk när det är dags för hemfärd, något som är i stort sett omöjligt under en 7- eller 8-timmars nonstopkväll där det alltid finns dalgångar. Således kan jag aldrig uppleva samma känsla av fulländning efter en sådan kväll, dessutom tycker jag samvaron på dansgolvet blir mer ytlig och slumpartad när det är så oerhört mycket folk. Det finns säkert fler aspekter, men dessa parametrar tror jag bidrar till min något delade inställning till dansmaror. Jag hade skitkul i Hudik, men för den skull inte några superduperkanonkvällar, något man inte heller kan begära.
Arrangörerna ska slutligen ha beröm för en på det stora hela välordnad mara. Som jag nämnt tidigare var fikapriserna väl så rejält tilltagna, kritik som FH borde ta till sig. Ska man orka dansa i 7 timmar så behöver man fylla på reserverna och jag köper gärna fika på plats, om priserna är rimliga. Vattentillgången var god, men skippa gärna isen nästa gång, det blir bara föööör kallt.