"After some time, I’ve finally made up my mind. She is the girl, and I really want to make her mine. I’m searching everywhere, to find her again. To tell her I love her, and I’m sorry ’bout the things I’ve done."
Så var det dags att göra entré på ännu ett nyuppväckt dansställe, "Abbes nya skötebarn" Ärstaparken i Kyrkdal. Ett tränat arrangörsgranskande öga kunde här, precis som väntat, snabbt dra paralleller med Hanssons loge, ty det är ingen kallstart av en gammal dammig nöjespark som gjorts utan här har både hammare och pensel fått arbeta för högtryck. Danslogen visade sig vara en gigantisk dubbelloge av imponerande snitt, stabilt bygge är egentligen en alltför försiktig beskrivning. Golvet med dess breda plankor tycktes inte ha genomgått någon större renovering, men det var ändå jämnt och fint med bra glid (undantaget en mindre fläck framför vänster högtalare). Fiket var stort och fräscht och priserna humana på till synes bra utbud, jag rynkade endast på näsan lite åt priserna på bullar och mazariner vilka kostade 15 bagare, men mackor för 20 och läsk för 10 får däremot anses välbalanserat och rimligt. Vid danslogens entré fanns vattenkranar, torkpapper, frukt och godis uppdukat, precis den lilla extra service en svettig och hårt kämpande dansgalning uppskattar.
Den här kvällen kom att gå i vätans tecken, och det i tredubbel bemärkelse. Jag och Yohanna åkte motorcykel från Långsele, och den korta resan till trots så anlände vi först 19.55. Vår framförhållning hade nämligen varit i snävaste laget, så vi hann således inte byta om, göra oss redo och lösa in oss till första dans. Omklädningsprocessen stördes dessutom av kvällens första blöta inslag. Yohannas vattenflaska visade sig ha varit aningen öppen, något som resulterat i att mina kläder, hela Yohannas handväska, samt delar av hennes packning hade blivit utsatt för väta. Tänk så mycket skada en halvliter vatten kan åstadkomma. KVÄLLENS FÖRSTA VÅTA INSLAG!
Efter lite vattensanering kunde vi så, jag med charmerande blöta fläckar på jeansen, ta dansgolvet i besittning. Yohanna hade under de föregående dagarna bränt sina axlar i solen, något som jag sedan under hela kvällen trilskades med att komma ihåg så att jag kunde justera min fattning i syfte att i möjligaste mån inte göra den svidande pinan större. Jag hoppas att jag lyckades skapligt, men det är svårt att kontrollera och ändra något så grundläggande som den i vanliga fall automatiskt justerande fattningen. Redan vid första dansen insåg vi att detta skulle bli en våt kväll, sällan har jag upplevt en sådan fuktnivå på dansgolvet. Totalt sett stod jag gissningsvis över en tredjedel av kvällens danser för att regelbundet kunna fuktsanera mig själv och samtidigt också inta vätskeersättning i form av vatten. Att vila regelbundet var inte heller något jag var ensam om att göra den här kvällen, och därav blev det aldrig någon besvärande trängsel inne på dansgolvet. Det var mestadels alldeles lagom trångt, även om det genomsnittigt rätt mogna klientelet givetvis krävde sitt dansutrymme. Dock kändes det "trängselmässigt luftiga" dansgolvet allt annat än luftigt, svetten flödade, droppade och stänkte! KVÄLLENS ANDRA VÅTA INSLAG!
I paus hade vi ju kunnat hoppas på en liten andhämtning från det våta tillståndet inne på dansgolvet, men icke var det menat att vi skulle få minsta chans till att torka upp under den här kvällen. Precis klockan 22 kom det nämligen en ordentlig regnskur och stackars MC-åkare fick söka skydd, tack Jessica för det barmhärtiga välkomnandet i fullvuxen dansbil. Vår medtagna Trocadero och våra gigantiska mackor smakade där formidabelt gott och fikasällskapet var även det mycket trevligt. Hur som helst, pausen blev KVÄLLENS TREDJE VÅTA INSLAG!
Danspubliken var denna kväll väldigt blandad, med dragning åt det mer mogna hållet. Jag fick själv uppleva en spännande blandning av danser med yngre likväl som med några lite äldre, med personliga "stammisar" likväl som med nya och nygamla bekantskaper, genomgående positiva och trevliga stunder. Jag överväldigades också av danskomplimanger, något som förvisso kanske inte är helt ovanligt. Den här kvällen var de dock fler än vanligt, kanske på grund av att jag dansade med så många tidigare obekanta. Det är ju alltid kul och uppmuntrande att få komplimanger, och på sätt och vis känner jag att de för mig fyller en allt viktigare roll ju mer jag dansar och således lätt börjar "tröttna på mig själv" på dansgolvet, men samtidigt har jag lite svårt för att ignorera den lättare genans och blyghet som alltid pockar på inifrån när de snälla orden duggar tätt.
Jannez spelade givetvis strålande, precis som vanligt. De hade under en kortare stund problem med någon form av missljud/oväsen som jag inte lyckas precisera, likaså hörde jag prat om tempovariationer i någon eller några låtar (vilket ju aldrig stör mig). Totalt sett gjorde de dock en kanonspelning i vätan och värmen. Efter att ha dansat till Jannez 15 kvällar detta år, med flertalet kvällar nu under sommaren, börjar jag få rätt bra koll på låtordning (som i detaljer kan ändras från kväll till kväll men där de grova dragen ligger fast). Jag vet således när de mysigaste favoritlåtarna kommer, vilket skapar vissa möjligheter. Denna kväll kunde jag därför tillse att jag fick dansa "Sjumilakliv" med den tjej jag allra helst önskade dansa den med, fadäser från tidigare i sommar kändes som bortblåsta. Att sedan få avsluta med min favoritsistalåt "25 Minutes" gjorde verkligen kvällen fulländad! Den är sorglig så det känns, men samtidigt också så vacker och framförallt helt underbar att dansa till!
"Boy I missed your kisses all the time but this is twenty five minutes too late. Though you travelled so far boy I’m sorry you are twenty five minutes too late."
Hemresan blev även den en våt upplevelse. Yohanna liftade med Hasse hem till Sundsvall så hon undslapp den regnblöta färden. Tack och lov hade vi dock lagt hennes ställ ovanpå mitt på motorcykeln under kvällen, och således var mitt ställ nästan helt torrt när jag klädde på mig och packade ner det blöta i en väska. Innan jag hunnit klä mig färdigt och köra iväg började det dock regna igen, och det med hög intensitet. De första milen bjöd sedermera på ymnigt regn, men det avtog efterhand och i det varma vädret blev jag aldrig frusen. Däremot var jag trött och tvingades under färden till Selsålandet stanna tre gånger för att kliva av och skaka liv i mig själv.
"I can still here what she said!"