Min andra kväll på Käcktjärn loge under detta besök i Norrbotten blev på alla sätt en mycket mer fulländad afton än den första, om än att jag ju absolut hade en trevlig kväll även föregående fredag. Först och främst så var vädergudarna på ett mycket bättre och helt strålande humör denna skolavslutningsdag och efter att ha avnjutit en utsökt middag på uteplatsen hos S-O & Isa så infann sig i min kropp den där riktigt ljuva sommarkänslan som mer än något annat inspirerar till dans. Jag anlände till Käckis i lagom god tid cirka 20:45 och återtog min gamla klassiska parkeringsplats som utan tvekan är svåröverträffbar. När Expanders äntrade scenen en liten stund senare hade publiken hunnit strömma till och det blev omedelbart en hög och god stämning inne på dansgolvet.
Förutom vädret, som i sig givetvis påverkade publik både till humör och numerär, så var det som om både publik och band spelade i en annan och mycket högre division den här kvällen. Det blev folkigt och könsfördelningen kändes skapligt jämn, publiken var kort och gott ansenlig, väl sammansatt och på topphumör. Att Expanders stod på scenen och även de smittats av sommarruset gjorde givetvis inte saken sämre. De levererade ett riktigt klassiskt Expanderstryck och efter min smak så var detta den bästa dansspelning jag bevistat hitintills denna sommar.
Jag dansade kvällens samtliga danser förutom en snabb som jag avstod och samtidigt passade på att handla fika. I paus avnjöts inhandlad macka och Delicatoboll tillsammans med medtagen Trocadero ute i bil tillsammans med Sara och Mats. Toppdanserna följde på varandra och kvällen gick mycket fort. Efter danskvällens slut fick jag, till följd av att vi tydligen konsumerat väl så mycket el i bilen under paus, bistå Sara och Mats med starthjälp för Skodan var stendöd. Att stå där mitt i natten i fullt dagsljus och hjälpstarta bilen var dock ett sant nöje, det är underbart magiskt med norrbottnisk sommarnatt.
Två saker måste jag passa på att reflektera över, vilka egentligen är mer generella ämnen men som ändå aktualiserats denna vecka och således motiverar några ord. Jag borde givetvis lägga kraft på att skriva djupare analyser i båda dessa ämnen, men i väntan på det gör jag här några korta sammanfattande reflektioner.
Det första jag vill ventilera är något som jag känner att jag måste...ondgöra...mig över och det är gnussepidemin som spridit sig som en lavinartad löpeld långt bortom dess under lång tid tidigare begränsade smittohärdsområde. Jag brukar inte lägga mig i hur andra dansar, men när det går så långt så att vissa tjejer som uppenbarligen gillar att dansa med Mig ändå har mage att beklaga sig över att jag inte ägnar mig åt detta gnusselände, ja då får det fan vara nog. Min personliga åsikt (som alltid är preliminär till naturen, men dock den för stunden rådande) är att gnussandet är ett känslomässigt sett tveksamt inslag i dansen som dessutom påverkar dansens hela karaktär. Gnuss har förekommit neråt norrlandskusten under en längre tid men varit begränsat till förhållandevis få utövare och av de flesta andra setts på som en ganska udda företeelse. Nu när det likt svinkoppor spridit sig även norrut och kanske rent av hotar att spridas inåt landet så kan jag inte längre bara stillatigandes se på och låtsas vara oberörd. Gnuss kan utövas på ett flertal olika sätt, men det innebär i regel att man i dansen tar ytterliggare ett litet steg närmare varandra på ett sätt som jag personligen inte känner mig generellt komfortabel med. Likaså förändrar det dansens karaktär, skulle jag börja gnussa så skulle min dansstil förändras påtagligt. För den som tycker om att dansa med mig så är det således i mina ögon mycket motsägelsefullt att samtidigt efterfråga gnuss. Vill man gnussdansa så finns det ett otal andra kavaljerer att välja bland, "Gnuss är som Bolibompa" och världen är full av lekkamrater som vill leka den leken. Min hållning för stunden är med andra ord mycket tydlig, inget gnussande tack! Jag är dock alltid öppen för experimenterande på dansgolvet, experimenterande som utforskar nya möjligheter utan att för den skull försöka kopiera någon annans dansstil eller hänga på hippa trender. Jag säger inte att jag aldrig kommer att anamma någon form av gnusslika inslag, men det skall i så fall vara i ytterst begränsad omfattning och tillämpas bara när det känns rätt utifrån rådande förutsättningar. Kind-mot-kind är som jag ser det ett förträffligt sätt att mötas, alls inte avlägset, men inte heller för intimt.
Punkt två på min reflektionslista efter denna danskväll är en riktig klassiker men denna gång applicerad på dansband, kort och gott konstaterandet att smaken är som baken...lätt rundad...eller hur det nu var. Jag vill påstå att jag rent allmänt är väldigt kräsen av mig och gärna ser förbättringspotentialer, men att jag samtidigt gillar väldigt många band. Jag kan påpeka saker hos ett band som jag inte gillar men samtidigt klassa dem som ett riktigt toppenband, för mig är inte det något motsägelsefullt. Som frekvent dansare och dansreflekterare med många dansvänner märker jag ofta hur enormt mycket smaken skiljer sig vad gäller huruvida ett band är superbt, bra, mindre bra eller rent kasst. Idag försöker jag hålla mig till att stå för vad jag själv tycker och lyssna till vad andra anser, utan att för den skull försöka försvara min egen åsikt eller anamma någon annans. Ibland kan andras åsikter väcka nya tankar hos mig som i längden kan ha (främst positiv) effekt på hur jag ser på ett band, men min smak är min smak och den är som den är. Likaså kan man aldrig komma bort från att vi alla har känslomässiga kopplingar som gör oss djupt partiska i vår bedömning av olika band. Det där bandet som spelade första gången vi var på dans kommer alltid att favoriseras mer än de förtjänar, för att inte tala om det där bandet som vi förknippar med ett speciellt kärt dansställe, eller kanske en särskilt kär person. Ingen har ett opartiskt förhållande till alla band och alla har vi olika smak, det är precis som det ska vara men vi kan behöva komma ihåg det och låta varandra tycka olika. Likaså tror jag att vi alla generellt sett borde försöka inta ett mer positivt förhållningssätt, det behöver för den skulle inte innebära att man låter bli att uttrycka kritik. Men den som inte kan räkna upp minst fem toppfavoritband vill jag mena undergräver sin egen danstillvaro genom att vara alltför kritisk och kräsen. Vad jag personligen tycker om olika band framgår av det jag skriver i mina dagböcker, det är däremot Du som läsare som avgör huruvida du tar till dig och låter dig påverkas av något av det jag skriver.